Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 43, den 25 juli 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL AXEL SÖDERLUND.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det kommunala lifvet i hufvudstaden har knappast
någonsin rört sig med samma starka intensitet som i
åtskilliga andra af landets största städer. Orsakerna
härtill torde varit flera. Intet stadssamhälle har på
samma omedelbara sätt som Stockholm varit lagdt under
statsförvaltningen: ända till för få år sedan var
öfverståt-hållaren t. o. m. själfskrifven ordförande i
kommunalrepresentationen. Dessutom intager där
ämbetsmanna-elementet en så förhärskande ställning, att borgerskapet
— all lokal själfstyrelses bärande kraft — haft svårt
att komma till sin rätt. Slutligen får icke
glömmas, att hufvudstaden fått så mycket till skänks, som
andra samhällen måst tillkämpa sig: järnvägar,
bildningsanstalter, offentliga praktbyggnader, museer. Det
stärker icke kraften, att stekta sparfvar på detta sätt
så att säga flyga i munnen på en.
Det förvånar därför icke så mycket, att
hufvudstaden har jämförelsevis få kommunala märkesmän att
uppvisa. Under kommunalförvaltningens båda första
årtionden intogs hedersplatsen i detta hänseende
obe-stridt af justitierådet Claes Albert Lindhagen. Efter
dennes död har ingen varit i besittning af en ens
tillnärmelsevis lika förhärskande ställning. Till gengäld
har det varit desto flere, som på ett i ögonen fallande
sätt höjt sig öfver mängden. Bland dessa kan den
man, hvars bild pryder första sidan af detta nummer,
alltid göra anspråk på ett af de främsta rummen.
Ingenjör Carl Axel Söderlund har utgått ur en
gammal järnarbetaresläkt i Kopparbergs län, hvilken
möjligen upptagit familjebenämningen från
sockennamnet Söderbärke därstädes. Fadern Petter
Söder-lund var handlande vid Dalfors bruk i Ore socken i
Dalarne, där Carl Axel föddes den 22 oktober 1843.
Ehuru faderlös redan vid sju års ålder kom han i
åtnjutande af en för den tiden ovanligt god
folkskoleundervisning och kallades därefter vid femton
årsålder till farbrodern Axel Söderlund vid Fredshammars
järnbruk, där han snart sattes i tillfälle att praktiskt
deltaga i kvarn- och sågverksskötsel. Här
kvarstannade han i fem år, hvarpå följde ett antal mera
tillfälliga anställningar, hvarunder han utförde diverse
ritarbeteri till masugnar, bessemerverk etc, tills han
1864 hamnade på Sandvikens järnverk som ritare
under den framstående öfveringenjören därstädes
Wilhelm Wenström. När denne följande år lämnade
Sandviken för att ånyo öppna konstruktionsbyrå i
Stockholm, följde Söderlund med och fortsatte sin
utbildning dels hos denne, dels hos professor C. A.
Ångström vid Tekniska högskolan. Efter ett par år
ansåg han sig ha hunnit så långt, att han kunde
gifva sig ut på egen hand. 1866 hade han
anställning som underverkmästare vid en symaskinsfabrik i
Mora, 1867 och följande år arbetade j an i Stockholm
med konstruktionsritningar till kvarn-, såg- och järnverk,
valsverk och turbinanläggningar o. d., 1869 fick han
i uppdrag att utföra ritningar till en större tidsenlig
stål- och järnverksbyggnad vid Iggesund och blef
med anledning däraf 1871—72 anställd som ingenjör
och byggnadschef därstädes, så länge uppförandet
pågick. Mot slutet af detta stora arbete tillkallades han
af Skönviks aktiebolag och påbörjade för dess
räkning en större järnverksanläggning vid Nedansjö samt
anställdes efter en utländsk studieresa 1875 som
Öfveringeniör för det nya verket. Detta kom emellertid
under nu inträffade kris på järnmarknaden icke till
utförande, men Söderlund kvarstannade i stället som
förvaltare å åtskilliga bolagets egendomar och blef
slutligen chefens närmaste man på trävaruafdelningen.
Härmed fördes han in på trävarubranchen och det
var för att i Stockholm starta egen affär på detta
område, som han 1879 lämnade Skönvik. Denna affär
hade under hans ledning nått en betydande
omfattning, då den 1887 nedlades. Äfven har Söderlund
sedan 1885 sysslat med husbyggnadsaffärer.
Dessa äro de yttre dragen af Söderlunds enskilda
verksamhet. Den kommunala började, då han 1888
invaldes i Stockholms stadsfullmäktige, en plats, som
han sedan alltjämt bibehållit med undantag för år
1893. Här visade han sig snart vara en af
kommunalrepresentationens allra flitigaste motionärer:
omkring ett sjuttiotal framställningar på de mest vidt
skilda områden ha af honom framburits, mestadels
afseende en moderniserande brytning med den
häfdvunna slentrian, som under byråkratiens hägn lyckats
innästla sig i olika förvaltningsgrenar. Det är
emellertid hufvudsakligen genom trenne uppslag, Söderlund
inskrifvit sitt namn i hufvudstadens historia.
För det första har Stockholm till god del Söderlund
att tacka för ett tidsenligt ordnande af sina
vattenledningsförhållanden. Tidigare hade Årstavikens
vatten användts till husbehof. Söderlund lyckades medels
vidlyftiga utredningar genom bakteriologer o. a.
ådagalägga de vådor, som härigenom måste uppstå för
hälsotillståndet, och verkade med outtröttligt nit för
att genom pressen öfvertyga allmänheten om en
reforms nödvändighet. Resultatet blef ock, att stadens
nya vattenledningsverk vid Norsberg kom till stånd,
en storartad anläggning, som kostat sina sju milljoner
kronor, men som till gengäld åstadkommit, att
Stockholm med tämligt jämnmod kan motse kolerafarans
annalkande.
Vidare har Söderlund förtjänsten af att ha haft en
hufvudandel i genomförandet al; den för
äganderättsförhållandenas säkra fastställande så ytterst viktiga
triangelmätningen för tomt- och gatulägebestämning
inom hufvudstaden.
Slutligen må erinras om hans motion af den 5 nov.
1900 angående upphörandet af öfverstäthållarens
själf-skrifvenhet som ordförande i Stockholms
stadsfullmäktige. Denna själfskrifvenhet utgjorde ju en i
ögonen fallande oformlighet, som från början varit föremål
för mycken och berättigad kritik och flera förslag till
afskaffande. Men det var Söderlunds förtjänst, att
när han slutligen upptog saken, han också lyckades
lotsa den igenom alla de farligheter, för hvilka den
var utsatt, innan den vunnit k. m:ts och båda
kam-rarnes bifall.
I debatterna deltager Söderlund gärna och
utmärker sig därvid för ett orädt uppträdande och ett
praktiskt sinne, som icke förfelar att göra intryck. Man
erinrar sig, hurusom nyligen hos stadsfullmäktige
framlämnades en motion, afseende ordförandens prydande
med en gyllene kedja till hans utmärkande vid de
tillfällen, då han vid uppvaktningar o. s. v. uppträder
i sin officiella egenskap. Motionen var undertecknad
af mer än hälften af stadsfullmäktiges ledamöter och
dess framgång kunde därmed synas gifven. Men
sedan Söderlund vid remissen erinrat, att sådana yttre
värdighetstecken väl kunna ha sitt berättigade, när
de ärfts från äldre tider, men att en nyinförd kedja
kommer i klass med civiluniformer och peruker för
samma ändamål,, är det mer än sannolikt, att förslaget
dock visar sig dödfödt. Pressens hållning pekar
åtminstone i den riktningen.
— 674 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
