Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46, den 15 augusti 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELISABETH ANREP-NORDIN.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Årets svenska sekelminnen inskränka sig icke till
den stora statshvälfningen, den oersättliga
landsförlusten och det enastående författningsverket, ehuru
dessa helt naturligt äro de i det yttre mest
framträdande. Till dem sluta sig betydelsefulla
reformrörelser i fråga om nationens inre lif. Till året 1809
anknyter sig sålunda noga sedt hela denna det svenska
bondeståndets kamp för ekonomisk och social
likställighet med öfriga samhällsklasser, hvars slutliga
genomförande till seger det varit den sista
generationen förunnadt att bevittna. Men" år 1809 är också
ett märkesår för de humanitära sträfvande nas
genombrott i vårt land. Den svenska fångvårdsreform,
som man sedermera vant sig att se oupphörligt
förbunden med Oscars-namnet, är till sin upprinnelse
knuten vid det bekanta Kröningsvärdska memorialet
på 1809 års riddarhus. Och* samma svenska riksdag,
som beviljade det första anslaget till det stora
kanalföretag genom Sveriges midja, som kom att utgöra
inledningen till nutidens storartade uppsving på
kommunikationsväsendets område, hade ock tid och
intresse och pänningar öfver för detta första svenska
institut för döfstum- och blindundervisrting, som 1809
upprättades på Manila af Per Aron Borg.
Det är icke bekant, på hvad sätt man tänkt sig
hugfästandet af detta sekelminne. Kanske skall det
gå jämförelsevis lika obeaktadt förbi som
författningsjubileet. Men är det sant, att ett minne hedras mera
genom handling än i ord, ligger den bästa
sekelhyllningen åt detta 1809 års verk i den tysta bedrift, som
hundra år senare utförts af den kvinna, hvars drag
i dag af H. 8 D. återgifvas under titelvignetten. Ty
fru Elisabeth Anrep-Nordin har liii döfstum- och
blindundervisningen i vårt land lagt den ännu långt
svårare uppgiften att bibringa bildning äfven åt de
olyckliga, som äro på en gång döfstumma och blinda,
dessa ät hvilka begrepp och sinnesintryck kunna
förmedlas endast med tillhjälp af de tre ofullkomligaste
sinnena, smak, lukt och känsel. Uppgiften kunde
synas olöslig. Men hvad är omöjligt för kärleksfullt
tålamod och outtröttlig hängifvenhet?
Fru Elisabeth Anrep-Nordin är född i Stockholm
den 21 april 1857, dotter till öfverdirektörsassistenten
Frans Gustaf Anrep i hans första gifte med
grefvinnan Julia Ulrika Elisabeth Mörner af Morlanda. Efter
■ett friskt och härdande ungdomslif — vid femton års
ålder förvärfvade hon sig simmagisterkransen — sökte
Elisabeth Anrep sig in vid telegrafen och aflade
telegraf istexamen 1875. Men samtidigt gingo hennes
intressen i annan riktning, som bättre lämnade
utrymme åt hennes verksamhetslust, och redan följande
år bestod hon den pröfning, som berättigade till
inträde på döfstumsundervisningsbanan. Åren 1877
och 1878 tjänstgjorde hon därefter som lärarinna vid
döfstumskolorna i Lund och Vadstena och blef
följande år första lärarinna vid döfstumskolan i Skara.
Samma år ingick hon äktenskap med föreståndaren
för detta läroverk, fil. kand. Per Fredrik Stanislaus
Nordin, men fortsatte med sin lärarinnetjänstgöring.
Så hände sig, att fru Anrep-Nordin år 1882 mottog
till enskild undervisning en stackars blind och
döfstum flicka. Under handledningen af denna öppnades
hennes ögon för det verksamhetsfält, som här låg
obrutet. Småningom mognade hos henne tanken att
söka förmå staten att träda hjälpande till med en
skola äfven för dessa kanske de hårdast vanlottade bland
människobarn. Hon vände sig till drottning Sofia,
hvars varma hjärta och filantropiska intresse ej häller
denna gång förnekade sig. Konung Oscars
uppmärksamhet väcktes också för saken, och 1886 anvisade
riksdagen med vanlig frikostighet för dylika
ändamål det första anslaget, 2 000 kr., för anställande af
försök med undervisning af blinda döfstumma. Några
år senare höjdes anslaget till dubbla beloppet. Så
kom i Skara till stånd den första svenska skola för
blinda döfstumma, till en början med 5 elever.
Sedermera har densamma öfverflyttats till Vänersborg i
sammanhang med förläggandet dit af fjärde
dofstumsko-ledistriktets skola, för hvilken hennes man är
föreståndare. Härvid stannade emellertid icke hennes
initiativ i barmhärtighetens tjänst. Mot midten af 1890-talet
började hon att till undervisning mottaga äfven
sinnesslöa blinda (men ej döfstumma), hvilka enligt gällande
bestämmelser icke mottagas vid statens blindskolor. Det
första statsanslaget för detta ändamål erhöll hon först
1905 med 250 kr. för hvarje elev. Samma år
grundlade hon ett arbetshem för sådana lärjungar, hvilka
efter skoltidens slut äro oförmögna att på egen hand
försörja sig och hvilkas anförvandter äro medellösa.
Slutligen lyckades hon 1906 utverka statsbidrag till
en asyl för 20 obildbara blinda sinnesslöa.
För dessa båda sistnämda inrättningar måste lokaler
fortfarande hyras. Däremot hade fru Anrep-Nordin
glädjen sistlidna höst kunna inviga en särskild för genom
gåfvor åvägabragta medel uppförd byggnad åt
"skolhemmet för blinda döfstumma". Här är det ock
hennes uppoffrande människokärlek firat sina vackraste
triumfer. Tyvärr förbjuder utrymmet en utförligare
redogörelse för de intressanta, men ytterligt
tålamods-pröfvande metoder, som måste tillgripas för att utan
vare sig synens eller hörselns eller språkets tillhjälp
bibringa dessa mänsklighetens vanlottade sådana
begrepp och färdigheter, som sätta dem i stånd att
meddela sig med andra människor, att läsa, att
tillägna sig religiösa föreställningar o. s. v. Visserligen
lyckas det i allmänhet icke att bringa blinda
döfstumma till den höga grad af själsodling, hvartill den
bekanta blinda och döfstumma amerikanska flickan
Helen Keller bragt det; hon har ju t. o. m. utgifvit
skrifter, som öfverflyttats till svenska språket-och
äfven i vårt land vunnit talrika läsare. Dels är Helen
Keller otvifvelaktigt utrustad med en fullkomligt
enastående intelligens, dels hade hon under sin tidigare
ålder förmåga att höra och tala, hvarigenom hennes
utbildning mycket underlättats. Men de resultat, som
af fru Anrep-Nordin uppnåtts, ofta med barn, som
äro födda blinda och döfstumma, äro beundransvärda.
Flera af eleverna ha t. o. m. fått metodiskt ordnad
undervisning uti att trots sin blindhet och
döfstum-het frambringa artikulerade ljud, d. v. s. att tala och
naturligtvis däri funnit en rik källa till glädje och
tillfredsställelse. Så snart de kunna det, vilja de också
hälst meddela sig medels tal och icke med det
teckenspråk, som gifvetvis samtidigt måste komma till
användning.
Så intager vid 1900 talets början namnet Elisabeth
Anrep-Nordin en plats motsvarande den, hvilken för
hundra år sedan tillkom namnet Per Aron Borg.
Det är en lyckligtvis liten krets, som får njuta den
omedelbara frukten af hennes uppoffrande verksamhet
i människokärlekens tjänst. Men hela folkets
tacksamhet skall icke dess mindre omgifva henne och
skänka henne stöd till fortsatt outtröttligt arbete för
dess mest vanlottade barn.
— 722 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
