Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 46, den 15 augusti 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AF ARTUR MÖLLER.
Björkarnas kronor utanför fönstret började bli stilla.
Mot en bleknande himmel vajade ännu något
enstaka hänge för en vind, som höll på att gå till ro.
Han släckte lampan och lutade pannan mot
fönsterglaset.
Den annalkande sommarnatten hade vidrört det
fula landskapet med sin trollstaf.
Fosfatfabrikens flämtande puls hade stannat.
Skorstenen lyfte sig, rökfri och smärt som en minaret,
öfver de dunströda molnen närmast furuskogens
taggrand upp i det rena, grönbleka himmelbältet
ofvanför. De åtta arbetarekasernerna smälte in i åsens
skugga, som gaf en viss diskret fantastik åt deras
fulhet, något af åtta vanskapta jättesyskon.
Han samlade ihop sina papper och lade ner dem i
ritbordets låda tillsammans med linjaler och bestick.
Na slog hans egen timme, nu väntade honom
någonting, som inte fick försakas.
Med raska steg gick han förbi klubbrummets
fönster, från hvilka två breda ljusrektanglar lågo ut
öfver vägen. Nu spelades där vira och dracks punsch.
Han skulle lätt kunna bli hörd, ett fönster stod öppet,
och han gick därför på tå i sanden.
När han kom ut på vägen, saktade han sina steg.
Dagens sol, kolfvarnas hetsande dunk och
remmarnas hvin, arbetstankarna hade ännu icke lagt sig till
hvila i hans sinne. Och till detta möte fick han bara
komma i tystnadens högtidsdräkt.
Barrskogens på en gång rena och heta luft fyllde
hans lungor. Vägen buktade mellan knalliga backar,
där stengrunden ibland stack upp en kal hjässa, ibland
en sprucken knäskål, ibland en mossbelupen kutrygg
ur den tunna myllan. Här och där skymtade en
enstaka björks vekt ungdomliga gestalt inne i furornas
åldriga och högstammiga pelarskog.
Men nu lika litet som annars hade detta landskap
någonting att säga honom. Ett landskap öppnar inte
sitt hjärta för hvem som hälst och minst för en
främling.
Och främling skulle han alltid bli här — kanske
därför att han innerst ville det. Han hade andra
barndomsminnen att bevara, och hans längtan ville
vara trofast mot det ljusa landet långt borta, där han
slagit upp sitt öga mot lifvet. Där hade redan
kommit så mycket skymmande för det aflägsna minnet,
och stundom kunde han tro, att hela den hvita
herrgården med sina solbadade terrasser och svala alléer
bara våren saga. Men så var det ändå den enda plats,
dit han kunde förlägga sin lyckodröm.
Samtidigt hade den flyttats allt längre bort. Han
hade bundit sig här i enrisländet. Han hade sett sitt
lyckolandskap taga lika vaga och oupphinnliga
konturer som solnedgångens rosenmoln, till hvilken ingen
väg längre förde mer än drömmens regnbågsbro.
Så hade detta oväntade på nytt gjort allt lefvande
och verkligt igen. En syn, så enkel, så förklarlig
och likväl hans ögon, som ständigt sökte en hemlig,
undre mening bakom lifvets yttre torftighet, så my-
stisk, att han nu undrade om han skulle återfinna
den på samma plats, där den första gången blänkt
fram ur sommarnattsdunklet.
Han hade sett skogen öppna sig och de mörka
furorna stiga tillbaka från en vid, sluttande äng,
sållad af blåklockor och vallmo. Uppför sluttningen ledde
en rak, förnäm allé af popplar. Och höjdens mynning
stängdes af en grind mellan två kolonner. På båda
sidor om dem spärrades blicken af en mer än
manshög, klippt häck, men genom grindens gallerverk kunde
hans öga, efter hand som det började vänja sig, skymta
dunkla bersåer, terrasser och rabatter. Och inne i
grönskan lyste hvita fläckar, som nakna marmorbilder.
Först hade han stannat som man stannar inför
något, som man plötsligt känner sig ha sett utan att
kunna säga när eller om det ens kan ha varit i denna
tillvaro. Denna poppelallé, denna häck, denna
skulpterade grind? Det var inte möjligt, att han såg dem
för första gången. Än den böljemjuka kontur, som
löfträdens lummighet inne i parken tecknade mot den
hvita himlen! Själfva nattvindens vyssningar i deras
kronor föreföllo honom förtrogna som en åldrig helt
förglömd vaggvisa.
Som han då stod där orörlig, där hans steg hejdats
vid första anblicken af parken, fick han höra ett sakta
knastrande inifrån parken. Det var mänskofötter,
som närmade sig. De gingo långsamt och högtidligt.
En hvit gestalt blef skönjbar genom gallerverket.
Hufvudet var obetäckt, af dess kontur kunde han
sluta, att det svarta håret låg uppfäst i en grekisk
knut. Anletsdragen kunde han på grund af dunklet
inne i parken icke urskilja, men gestalten var ung
och ädel.
Helt nära grinden vek hon, alltjämt med samma
högtidliga långsamhet, af åt vänstra sidan och skred
bort mot en af de hvita marmorbilderna. Där tog
en tät syrenbuske bort henne ur hans åsyn.
Och han förmådde icke röra sig från platsen —
han stod förtrollad, förlamad.
Hvad var det han sett? Hvilken sällsam altartjänst
förrättade väl denna hvitklädda kvinna här i hans
barndomspark —-, nå, den kunde det ju inte vara,
den låg många hundra mil från den plats där han stod.
Han vände icke hem förr, än han hört de lätta och
likväl så högtidliga stegen på nytt dö bort i parkens
dunkel.
Hela den påföljande dagen kunde han icke slita
sin tanke från den egendomliga synen. Han sade
sig gång på gång, att den helt enkelt var en dröm
från föregående kvällen. Han hörde till dessa
inåtvända, hvilka göra starka och hemlighetsfulla
erfarenheter under sömnen. Ofta kunde han hela dagen
bära med sig essencen af en dröm, hvilkens konturer
utslätats, och denna essence kunde så ge hela hans
tankelif en underklang af sällsam lycka eller
aningsfullt svårmod — ibland båda delarna i outgrundlig
förening.
Så denna dag.
- 735 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
