Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Den 9 Oktober 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID WIESELGREN.
TILL PORTRÅTTET A FÖREGÅENDE SIDA.
Vid sin senaste inspektion å Långholmen
meddelade generaldirektör Sigfrid Wieselgren enligt
uppgifter i pressen, att detta sannolikt vore det sista
besök han aflade å fängelset. Efter detta att döma
kommer alltså en om det allmänna mer än vanligt
högt förtjänt man att med detta års utgång afsluta
sin ämbetsmannabana.
Per Sigfrid Wieselgren är född den 26
november 1843 i Västerstad, hvars namn hans fader,
sedermera domprosten i Göteborg Peter Wieselgren
— till hugfästande af hvars minne nu i Göteborg
aftäckts en byst (se nästa sida) — vid denna
tid höll på att göra ryktbart öfver hela Sveriges
land genom sin framgångsrika nykterhetsverksamhet
därstädes. Modern var Mathilda Katarina
Rosen-qvist. Den unge Sigfrid, hvars skolår tillbragtes
dels i Helsingborg, dels i Göteborg, blef redan 1861
student i Uppsala, där han ägnade sig åt studier för
filosofiska graden inom den humanistiska
ämnesgruppen, hvilka afslutades med försvaret af en
afhandling "Om svenska riddarhuset och dess ätter",
som 1869 inbragte sin författare den akademiska
lagern. Detta var emellertid hvarken det första eller
det sista inlägget på den historiska forskningens
område af Sigfrid Wieselgrens hand. Redan 1864
hade han debuterat i den af Simon Warburg i
Göteborg utgifna "Svensk månadsskrift" med en
förtjänstfull studie öfver riksdagen i Norrköping 1800, och
sedermera har han icke blott skrifvit historien om
den förvaltningsgren — den svenska fångvården
— hvaråt han kom att ägna hufvudparten af sin
mannagärning, samt tecknat sin faders lefnad och
lifsverk på ett sätt, som alltid skall tillförsäkra denna
biografi en framstående plats i det svenska folkets
bokskatt, utan äfven medhunnit att lämna
värdefulla bidrag till Göteborgs häfder och så tidigt som
1876 offentliggjort den till hälften historiska, till
hälften sociala skriften "Om de arbetande klasserna
i historien och nu".
Har Sigfrid Wieselgren redan genom detta
historiska intresse röjt sig som sin store faders värdige
son, har han icke mindre gjort det genom den från
ungdomen hos honom till genombrott komna
sammankopplingen af en estetisk, en djupt religiös och
en utprägladt humanitär sinnesriktning. Som ung
student offentliggjorde han (1864) en samling
berättelser och reseskisser "Fantasi och verklighet". Det
var under de "nio signaturernas" tidsskede denna
författar-begynnelse ägde rum: äfven Sigfrid
Wieselgren hade valt sin — han kallade sig Sixten Wird,
anspelande på fädernesläktens småländska ursprung.
När han — efter de hufvudsakligen af mindre alster
hopfogade två banden "Ur barnens värld" — åter
framträdde på det skönlitterära området, skedde det
under namnet af den grubblande Hamlets vän, i det
han 1883 som Horatio tolkade de inre religiösa strider,
till hvilka Christopher Jacob Boströms rationella
idealism i 1860-talets Uppsala gifvit anledning, genom
den mvcket uppmärksammade psykologiska romanen
"En man öfver bord", en roman, som ett årtionde
senare efterföljdes af den uppenbarligen äfven den
af egen rik lifserfarenhet burna skildringen "Genom
hvirflarne" (i två delar), till hvilken författaren vunnit
motiv äfven trån sin lefnadsställning som
fångvårdsman, i det han bl. a. däri på ett gripande sätt framlade
gemensamhetsfängelsernas olycksbringande
verkningar på samma gång han äfven här gaf djupt
kända uttryck för sin positivt kristliga öfvertygelse.
Ännu för "ett par år sedan lämnade Sigfrid
Wieselgren ett ytterligare bevis på sitt lifliga psykologiska
intresse genom utgifvandet af en lifstidsfånges
själfbiografi, ett aktstycke af stort historiskt och krimi-
nalistiskt värde, som torde vara förtjänt af våra
kri-minalpsykiatrikers beaktande.
Dock vi ha gått de biografiska händelserna i
för\äg, förledda af den utvecklingslinje i Sigfrid
Wieselgrens lefnadshistoria, som osökt finner sin
anknytning icke blott i fädernearfvet, utan ock i
Uppsalavistelsen. Hans akademiska studier voro
icke med denna afslutade. Från Uppsala universitet
gick han till Lunds, aflade där 1870 examen för
inträde i rättegångsverken, underkastade sig därefter
sedvanlig tingstjänstgöring och blef 1872 vice
häradshöfding. Han vann därefter inträde i Göteborgs
rådhusrätts kansli, blef efter någon tids tjänstgöring
här 1874 sekreterare i poliskammaren och valdes
tio år senare, 1884, till justitierådman.
Denna Wieselgrens verksamhet i Göteborg blef
af grundläggande betydelse för hans fortsatta
lefnadsbana. Göteborgs samhälle lärde sig snart
uppskatta den kraft, som tillförts detsamma i
Wieselgrens person, och önskade begagna sig af den för
det politiska lifvet. Redan 1875 vardt Wieselgren
sålunda invald i Andra kammaren och fick sitt
mandat vid hvarje följande val förnyadt, så länge han
därstädes var valbar, ja, på sitt sätt äfven därefter,
ty då det 1884 gifna mandatet med 1887 års
riksdagsupplösning upphörde, skänkte honom Göteborgs
stadsfullmäktige i stället ett nytt till Första kammaren,
som sedan två gånger gifvits ånyo, så att
Wieselgren nu med sina 44 bevistade riksdagar är denna
kammares ålderspresident. Redan vid sitt första
inträde i riksdagen förvärfvade sig Wieselgren stort
anseende genom sina kunskaper och sin förmåga i
debatten, men har till följd af olyckliga
partiförhållanden tyvärr därinom aldrig kommit att så tagas i
anspråk för riksdagsarbetet, som han förtjänat. I
Andra kammaren tillhörde han nämligen
oppositionen mot det därstädes härskande landtmannapartiets
härordnings- och skattepolitik och vann följaktligen
icke förtroende nog för att användas till viktigare
utskottsposter; i den Första åter rönte han som
utpräglad frihandelsvän samma öde från den
Reuter-svärd-Alinska koalitionens sida, ehuru han
visserligen i sin allmänna politiska åskådning ingalunda
varit att räkna till vänstern. I unionsfrågan tillhörde
han sålunda de "geografiska", alltså
helstats-skandi-naverna, och i rösträttsfrågan var han en utpräglad
anhängare af "garanti"-politiken.
Men fråga kan vara, om icke det frän det
allmännas synpunkt sedt bör betraktas som en lycka, att
Wiesélgren sålunda enbart i inskränkt mått kom att
ägna sig åt det parlamentariska lifvet, för hvilket han
annars var i besittning af så många förutsättningar.
Detta förhållande gaf honom nämligen tillfälle att
med sin rika begåfnings fulla kraft hängifva sig åt
den lefnadsuppgift i den svenska fångvårdens tjänst,
hvartill han kallades från rådmanstjänsten i Göteborg,
snart sagdt innan han hunnit tillträda densamma.
Hans vid poliskammaren i Göteborg vunna
erfarenhet hade föranledt, att han 1884 insattes som
medlem af förstärkta lagberedningen, och redan följande
år erhöll han utnämning att vara generaldirektör och
chef för fångvårdsstyrelsen. Som sådan har han
utfört ett verk, som för alltid inskrifvit hans namn
som ett af de främste i de svenska
fångvårdsreformernas historia.
Utrymmet tillåter oss i detta hänseende endast
att peka på några af de mest framträdande
dragen. Först och främst är att nämna det slutliga
genomförandet af den vid 1840—41 års riksdag i
princip antagna cellsystemsreformen. Wieselgren
tillkommer den hufvudsakliga äran för 1892 års
betydelsefulla lag om straffarbetes verkställande i en-
- Ii -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
