Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 30 Oktober 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. A. EKMAN.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA
Ärkebiskop Ekman, som genom ett allvarsamt
sjukdomsfall hindrades att öppna det nu samlade
Allmänna kyrkomötet, liksom han var urståndsatt
att under dess första skede leda dess förhandlingar,
har nu återvunnit hälsa och krafter, så att han
kunnat intaga den i kraft af hans ämbete honom
tillkommande ordförandeplatsen i detsamma.
Johan August Ekman är född i Hjälstad i
Västergötland den 26 november 1845. Föräldrarne voro
husaren vid K. lifregementets husarcorps Olof
Ekman och hans hustru Maria Johansdotter. Hemmet
var fattigt och när sonen efter skolundervisning i
Mariestad och Skara aflagt mogenhetsexamen 1865,
förgingo ett par år, innan han kunde fortsätta sina
studier vid universitetet. Men sedan han i Upsala
aflagt sin teologisk-filosofiska examen 1869, dröjde
det endast en termin, tills den efterföljdes af
dimis-sionsexamen, som på den tiden berättigade till
prästvigning. Ekman fick emellertid nu anställning först
som lärare vid Upsala privata elementarläroverk
(1870—72), därefter i Stockholm dels som kateket
i olika församlingar, dels vid lärarinneseminariet och
blef härigenom i tillfälle att fortsätta sina teologiska
studier. Härvid rönte han tidigt påverkan af Otto
Ferdinand Myhrberg och då han 1874 sattes i stånd
att företaga en studieresa till utlandet, skyndade han
i främsta rummet till Tübingen, där Myhrbergs
åldrige lärofader Johan Tobias Beck ännu alltjämt med
innerlighet och värma föredrog sin "bibelteologi",
en riktning hvartill äfven Ekman anslutit sig. På
våren 1876 följde teologie kandidatexamen och ett
år senare aflades det disputationsprof på en
afhandling om Deutero-Jesaias’ förhållande till Jeremias,
som föranledde hans förordnande till docent i
exe-getisk teologi. Det bör kanhända anmärkas, att
man med Deutero-Jesaias förstår den icke
namn-gifne författaren till kap. 40—66 i den skrift, som
i den svenska kyrkobibeln i sin helhet går under
profeten Jesaias’ namn, men som af åtskilliga
antagits i verkligheten vara författad af Jeremias.
Exegetiken skulle emellertid icke bli Ekmans
akademiska verkningsfält. Den teologiska fakultetens
discipliner äro ju icke, och voro det i äldre tider
ännu mindre, så strängt afgränsade mot hvarandra
och efter några års tjänstgöring vid de homiletiska
öfningarna samt en afhandling om det kristna
prästämbetets ursprung uppfördes han 1882 å första
förslagsrummet till e. o. professuren i praktisk teologi.
Han blef emellertid icke utnämd; det blef den bl. a.
från Helga De la Brache-målet bekante lektor
Norrby, som i stället fick platsen. Detta skulle icke
bli den enda motgång i befordringsväg, som mötte
Ekman från hofkretsar. 1884 erhöll han de flesta
rösterna till det synnerligen inbringande Fellingsbro
pastorat i Västerås stift, men distanserades här af
hovpredikanten Collinder.
Vid universitetet förstod man bättre uppskatta
hans lärdom och begåfning. Hans afhandling om
"Under och andeingitvelse" inbragte honom 1883
Oscar Ekmans premium för apölogeiiskt
skriftställarskap och sedan han dokumenterat sina
religionshistoriska insikter genom en afhandling om "Den
naturalistiska hedendomen eller det lägsta stadiet
af humanitetsidéns utveckling", uppfördes han i
ledigheten efter den till biskop i Visby befordrade prof.
Q. von Schéele i första rummet på förslag till
Kal-seniska professuren i teologiska prenotioner och
teologisk encyklopedi vid Upsala universitet, till hvars
innehafvare han också 1887 utnämdes. Vid
reformationsfesten sex år senare erhöll han teologie
doktorsvärdighet och mottog 1896 jämväl ställningen som
förste teologie professor och domprost i Upsala.
Två år senare kallades han af prästerskapet i
Västerås stift att intaga platsen som stiftchef efter den nu
till Lund återbördade Gottfrid Billing och hade knappt
hunnit tillträda denna plats, förrän han 1900 jämte
denne och biskop Lindström uppfördes på förslag
till den genom Anton Niklas Sundbergs frånfälle
lediga ärkebiskopstolen. Den 29 juni 1900 utnämdes
han till dennas innehafvare.
Sveriges ärkebiskop intager ju bland öfriga
stiftschefer icke en ledar-, utan uteslutande en
rangställning. Han är primus inter pares, "den främste
bland sina likar", och för på den grund som ofvan
nämdt ordet vid sammankomsterna af svenska
kyrkans ombud. Men därutöfver tillkommer honom
inga särskilda företrädesrättigheter eller
befogenheter utöfver dem, som äro tillagda hvarje stiftschef.
Om icke dess mindre Johan August Ekmans
öfvertagande af ärkebiskopskräklan i viss mån kändes
som ett systemskifte, låg detta mindre i den i ögonen
fallande motsatsen mellan den af- och den
tillträdandes sinnesart, i det blidheten och den stilla
fromheten liksom tycktes ha efterträdt den själfmedvetna
härskarlaten och kyrkofurstligheten, utan i
verkligheten i tidsförhållandenas förändring. Med A. N.
Sundberg skildes hädan den siste kvarlefvande från
den tid då prästerskapet ännu utgjort ett af Sveriges
riksständer. Om Gottfrid Billing täflat med, ja utan
tvifvel öfverträffat Sundberg i politiskt inflytande, har
detta skett icke på grund af hans ställning som
biskop, utan på grund af allmänt medborgerliga
egenskaper, i ovanlig grad motsvarande de parlamentariska
och allmänt politiska krafven vid det tidsläge,
hvarunder han uppträdt. Men annars är det vid den
historiska öfverblicken klart, att kyrkan som
världslig maktfaktor en gång för alla ställts på
afskrifning genom 1865 års representationsreform och i
stället hänvisats att med desto större innerlighet
hän-gifva sig åt sina andliga uppgifter. Denna
förändring i den svenska kyrkans ställning liksom
symboliserades i personskiftet på den främsta
bisköps-stolen år 1900 och har till fullo framträdt i det
yttre först under Johan August Ekmans
arkiepisco-pat. Å ena sidan afskrifning eller inskränkning
till ett minimum af de gamla prästerliga privilegierna
och de högre kyrkliga värdighetsinnehafvarnes
inflytande på det högre undervisningsväsendet. Å andra
sidan en sällspordt liflig inre kyrklig rörelse till
omdarfing af den kyrkliga verksamheten efter en ny,
demokratisk tids förändrade behof. Johan August
Ekman har icke varit mannen att ställa sig i
motsats-och stridsställning till denna i verkligheten om sund
lifskraft vittnande utveckling; därtill är han både
genom härkomst och sinnesläggning för mycket
besläktad med dess bärande tankar. Endast "i den
mån den riktat sig på en förändring af kyrkans
läroinnehåll, har den från hans sida rönt motstånd.
De under hans ordförandeskap samlade s. k.
biskopskonferenserna satte, som man erinrar sig, på sin
tid frukt dels i den populärt biskopspetitionen
benämda framställningen till k. m:t om bevarande af
kyrkans inflytande på läroboksurvalet för
kristen-dömsundervisningen vid de allmänna läroverken,
dels i en hemställan till de båda teologiska
fakulteterna om större varsamhet vid prästbildningen i
förhållande till den moderna teologien, af hvilka den
förra ledde till en kompromiss, som efter
omständigheterna torde få anses för alla parter
tillfredsställande i en brytningstid som den innevarande.
Som stiftschef har Ekman i synnerlig grad lyckats
bevara den tillgifvenhet från sitt prästerskaps sida,
- 66 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
