- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 12 (1910/1911) /
73

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5. Den 30 Oktober 1910 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HVAR 8 DAG

FICKTJUFVEN af gustaf ullman.

BERÄTTELSE FÖR H. 8. D.

Vi föreställdes för hvarandra i en eliest tom
hotellsal, en julidag så bedöfvande het och kvalmig, att vi
nätt och iämnt orkade byta ett ord. — Det var inte
något stort hotell, snarare en gästgifvargård, som
under sommaren hade några enstaka badgäster
såsom inackorderingar. Samhället ägde kvar ostörd
prägeln af större fiskeby, och något badhus fanns
icke. En god vän, en landskapsmålare hade lockat
mig att välja denna vackra lilla vrå vid hafvet för
en ferietid, som måste ägnas mer åt arbete än
annat. Den enda bekantskap, den lille godmodige
värden påtrugat mig, hade titulerats konsul.

— Konsul Dork.

Han kunde mycket väl vara konsul och litet af
hvarje för öfrigt. Något militäriskt tyckte jag mig
spåra i hållningen, i själfva sättet med dess
själf-säkra artighet. En ovanligt starkt byggd ung man
var det, solbränd men utan rodnad i hyn, hvars
jämnhet erinrade om riktigt välrökt sjöskum. Tätt,
sotsvart hår, som tydligen hölls i tukt med nutidens
mest förstklassiga toalettmedel, svarta ögonbryn,
något för breda, samt de små, men oerhördt täta
mustascherna, detta gaf utseendet en eftertrycklig
ton af frodig manlighet. Men, så kom det där med
blicken — —.

Efter några dagars sammanvaro vid det matbord,
som förbehållits oss, hade vi lätt nog för att tala
med hvarandra skenbart rätt förtroligt. Konsuln
röjde lifligt intresse för sport af alla slag, också för
litteratur, dock mest det lätta slaget, samt betonade
gärna med trovärdiga uttryck sin aktning för min
vetenskap, botaniken. Ämnet hade roat honom i
skolan, försäkrade han, fast det med åren blifvit
honom mer och mer främmande. — Han frågade
en dag:

— Kandidaten håller på med en afhandling?

— Ja. Det är ännu endast förarbeten. Men det
upptar mig så godt som hela dagarna.

— Jag förstår det, ni syns så litet.

Han smålog och sänkte blicken, sakta — så som
det var honom eget. Det såg först ut som blyghet,
ägnad att förvåna, hos en vuxen man af hans typ.
Men när man hunnit närmare efterspana, hvad "de
där stora, blankbruna ögonen så varsamt dolde bak
sina tunga lock, så — byttes undran i en slags oro.
Jag vet inte hvarför, men snart föreföll det mig, som
om dessa miukt nedglidande ögonlock skrattade åt
mig — ett skratt, så oförskämdt, lymmelaktigt, att
jag häpnade:

Hur kan han bara tillåta sig!

Och ändå bar han då på sig den mest otadliga
min. Den första motsvarigheten i hans väsen till
denna halft hemliga, slyngelaktiga munterhet,
varsnade jag, när han begynte uttala sig om andra
gäster på stället. Det’var inte många; ett ungt
prästpar. några äldre damer, en trio unga flickor.
Förutom de evinnerliga handelsresandena, som
kommo och försvunno i aldrig sinande ström.

Nåväl, han förstod att häckla och förlöjliga hvem
som hälst, så att man mot sin vilja fick roligt, och
sedan skämdes å både hans och egna vägnar. Endast
om de tre unga damerna yttrade han sig mera
för-behållsamt. Han kände dem, hälsade alltid ytterst
artigt och hade ofta någon oskyldig kvickhet till
hands att pigga upp dem med, i förbifarten. — Jag
hade redan från början förklarat, att jag icke önskade
bli sammanförd med dessa, för öfrigt alldeles
förtjusande tärnor. Mitt arbete tillät mig icke fylla
några kavaljèrsplikter för den sommaren. Han sade
sig fullt förstå och gilla det. Jag var också
öfvertygad om, att han hälst såg sig ensam herre på

täppan hos de tre. Jag misstog mig därutinnan —
på sätt och vis. — —

— Förlåt mig, kandidaten, — utlät han sig en
middag: — eller, förlåt fröken Witterberg — hon
där, ja, med det mörka håret och den hvita hyn.
Vi vet ju, att ni hälst vill vara i fred för oss, men

Han kunde inte låta bli den vanliga ögonmanövern.

— Hm? — undsiapp det mig, litet torrt.

— Men ser ni, det är en särskild sak, fröken ville
be er om, — en sak, som bara ni kan hjälpa henne
med.

— Åh? — Det skulle vara?

— Jo. — Hon läser på studenten — och är
särskildt styf botanist. Hon skulle så rysligt gärna vilja
ta lektioner för kandidaten?

Jag måste småle, då han åter lyfte blicken upp
mot mig, vidöppen, blank och troskyldig, som ett
barns. —

Nå — ja, lektioner hinner jag inte med. Men herre
gud, ett och annat råd, om hon så önskar —.
Konsuln nickade, ej allt för ifrigt:

— Ni kunde ju alltid talas vid om saken.

— Bevars, gärna för mig — svarade jag,
fördjupande mig i njutandet af en kronärtskocka. Min
bordskamrat sneglade förbi mig hän till de tre
flickornas bord. Jag hann nätt och jämnt se, hur han och
fröken Witterberg samtidigt lyft sina glas, i mysande
samförstånd. Hon var verkligen mycket söt, som
en blek ros. På detta dunkla hår, ofvan denna
hvitskimrande panna skulle studentmössan
otvifvelaktigt göra en viss, säregen effekt. Och jag skulle
hjälpa henne att sätta dit den! — — Jag undrade
utan bitterhet, hvad konsul Dork skulle få i belöning
för lyckad mission. — Efter middagen lät jag honom

presentera mig för de tre. — —

* *

*



Det blef likväl lektioner, som man kunde kalla
det. Flickan visade förvånande goda kunskaper och
ett nit, en läraktighet, som väckte min beundran.
Jag kan icke neka, att lärostunderna, på tu man
hand, begynte högst betänkligt hämma min
afhand-lings fortskridande. Jag blef förr än jag anat
förvandlad från lärare till älskare. Hon lät mig hållas

— min dyrkan tog sig verkligen också mycket
anständiga former.

. — Vi äro ju kamrater, brukade jag säga, när våra
hufvuden, böjda öfver boken eller annat
studiematerial, råkat hvila allt för nära hvarandra. Magda —
hon hette Magda — log därvid mycket huldt,
tydligen smickrad. Och när vi skildes efter
forskningsmödorna, — nekade hon mig icke de kyssar, jag
så ärligt förtjänt.

— — Konsul Dork, Willy — vi hade blifvit
bröder —, visade mig en hastigt växande förtrolighet.
Men när jag slutligen, drifven af min nya,
öfvermäktiga böjelse, ville utsträcka min sällskaplighet
till de tre unga damerna — äfven utom lektionerna

— bytte Willy plötsligt mask och ton. Han
erinrade mig först spydigt om min föresats, att denna
sommar undvika sällskap, särskildt damer, och helt
ägna min tid åt vetenskapen. Han motsatte sig dock
icke rent ut mitt deltagande i hans och deras
samkväm och friluftsnöjen. — Ingalunda! Han gaf mig
tusan, helt enkelt. Han tog ledningen med en
fräckhet så fulländad, att jag gaf vika och slöt mig inom
mig, blott för att riktigt i ro få iaktta denna
oöfverträffliga och målmedvetna lymmelaktighet. —
Pösande midt ibland oss, slog han omkring sig med
mina slagord, blixtrade med mina infall, föredrog

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:44:31 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/12/0093.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free