Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 20 November 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFRED NATHORST.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 7 november fyllde intendenten för
Naturhistoriska Riksmuseums samlingar af arkegoniater och
fossila växter, prof. A. Q. Nathorst, sextio år,
hvarvid han blef föremål tör en varm hyllning af hela
vår vetenskapliga värld, i främsta rummet af hans
vänner och kamrater å Riksmuseum.
Alfred Gabriel Nathorst är född i Väderbrunn i
Södermanland den 7 nov. 1850, näst äldste son till
dåvarande föreståndaren lör Alnarps
landtbruksinstitut, prof. Hjalmar Nathorst i dennes första gifte med
Marie Charlotte Mathilda af Qeorgii.
Fädernesläkten, af ursprungligen engelsk härkomst, har vid
midten af 1700-talet inflyttat från Tyskland; farfadern
var sekreterare i Landtbruksakademien. Äfven
mödernet leder sin härstamning från landet söder om
Östersjön; morfadern, som var lagman i Nerike och
Värmland, förvärfvade adelskap och erhöll
statssekreterares namn, heder och värdighet. Sin första
undervisning erhöll Alfred Nathorst vid Malmö högre
allmänna läroverk, där han 1868 aflade
mogenhetsexamen. Sina universitetsstudier bedref han därefter
ömsevis i Lund och Uppsala, aflade sin filosofie
kandidatexamen på sistnämnda plats 1873, men
förvärfvade följande år sin akademiska grad på den
förra. I Lund vardt han ock i december 1874
docent i geologi, det ämne, åt hvilket han jämte
botaniken ägnat sitt hufvudintresse, så att han redan
1873 vunnit anställning vid Sveriges geologiska
undersökning och 1877 inom densamma steg till
platsen närmast ledaren.
Få svenska vetenskapsmän ha företagit så
omfattande och resultatbringande forskningsfärder som
Alfred Nathorst. Redan samma år han blef student
hade han förmånen att få åtfölja prof. N. P. Angelin
på en af dennes många geologiska resor i Skåne.
Följande år biträdde han prof. F. Johnstrup i
Köpenhamn vid utforskandet af de kambrio-siluriska
lagren på Bornholm och redan 1870, vid 20 års
ålder, lyckades det honom att själfständigt göra den
viktiga upptäckten af den fossila istidsfloran i Skåne.
Följande år fortsatte han hithörande undersökningar
i sitt hembygdslandskap, men utsträckte dem äfven
i förening med Japetus Steenstrup till Sjælland och
lyckades nu att påvisa en istidsflora icke blott här,
utan 1872 jämväl i England och Schweiz. På dessa
istidens växtlämningar har han utvecklat sig till
samtidens kanske främste specialist. I den mån hans
ställning som statsgeolog lämnade honom tid öfrig,
utsträckte han sina undersökningar i detta
hänseende till allt vidsträcktare områden, och det är
knappast för mycket sagdt, att dessa småningom
kommit att omfatta alla de delar af vår världsdel, öfver
hvilka istidsgletschrarna öfver hufvud gått fram.
Nathorst hade emellertid icke varit Otto Martin
Torells landsman och vetenskapliga kollega, om icke
hans håg dragit honom äfven till polartrakterna.
Redan 1870 hade han tillsammans med ingeniör Hj.
Wilander företagit en forskningsresa till Spetsbergens
västkust för att studera därvarande fosforitlager.
Därefter lade under lång tid de inhemska
undersökningarne beslag på hans krafter. Men på 1880-talet
började åter en rad fruktbärande polarresor.
Tillsammans med numera prof. vid Stockholms högskola
Q. de Qeer gjorde han 1882 resan till Spetsbergens
västkust om igen och var därefter 1883 deltagare
och sous-chef i Adolf Nordenskiölds stora expedition
till Grönland samt förde under Nordenskiölds
vandring öfver inlandsisen den återstående delen af
expeditionen på ångaren "Sofia" öfver Melville Bay
till Cap York. På den förra färden åstadkoms en
rik samling djurfossiler, som sedan af honom
beskrifvits, från den senare hemförde han från sina
undersökningar på Discoön och öfriga besökta platser
de betydelsefulla växtpaläontologiska samlingar, som
framför allt genom hans geniala
undersökningsmetoder och outtröttliga flit så utomordentligt utvidgat
kännedomen om Qrönlands forntidsflora.
De samlingar, Nathorst på denna och öfriga färder
tiilvägabragt, kommo Riksmuseum till godo. För
att åt vetenskapen bevara hans framstående förmåga
på växtfossilernas område väckte Adolf Nordenskiöld,
då riksdagsman i andra kammaren för Stockholms
stad, 1883 motion om inrättandet af en särskild
intendentspost vid detta museum för dess afdelning i
detta fack. Motionen afslogs på hufvudsakligen
formella grunder, men året därpå återkom förslaget
i form af en k. proposition, som hade bättre
framgång. I hvilken grad inrättandet af denna
befattning-innebar ett erkännande af Nathorsts utomordentliga
skicklighet i denna specialgren af paläontologien,
framgår bl. a. däraf, att den ännu i dag är den enda
i sitt slag i hela vår världsdel. De samlingar, som
finnas i denna Riksmusei afdelning, äro också de
fullständigaste, särskildt från polarländerna och
Skandinavien, som någonstädes åvägabragts, något
hvarför man i främsta rummet har dess intendents
outtröttliga forskar- och samlarnit att tacka.
Efter att i tretton år ha ägnat hufvudparten af
sina krafter åt bearbetandet af detta rika material
blef Nathorst 1898 åter ledare för en stor
vetenskaplig ishafs-expedition, bestående utom honom af
ytterligare åtta naturvetenskapsmän, på den för
ändamålet anskaffade hvalångaren "Antarctic".
Expeditionen utforskade och kartlade Beeren-Island och
Bell-sundet på Spetsbergen samt Kung Karls land,
besökte Qiles land, kringseglade Spetsbergen samt
företog djuplodningar mellan Grönland och
Spetsbergen. Äfven följande år var Nathorst ledare för en
ishafsexpedition på "Antarctic", den. som utsändes
för att söka finna spåren efter luftseglaren Andrée
och hans ballong. Detta syfte vanns tyvärr icke,
men Jan Mayen och Nordostgrönland besöktes och
därvid kartlades fullständigt Kaiser Franz Josephs
fjord och den nyupptäckta stora Konung Oscars
fjord.
Att här lämna någon uttömmande framställning af
Nathorsts vetenskapliga arbeten och deras betydelse
för den geologiska forskningen, förbjuder utrymmet
och skulle för öfrigt öfverstiga vår förmåga. Det vare
nog sagdt, att resultatet af hans undersökningar äro
nedlagda i ett antal af omkring tre hundra större
och mindre skrifter, af hvilka här särskildt skall
nämnas allenast de 1894 utgifna "Sveriges geologi"
och "Jordens historia", den sistnämda af
Vetenskapsakademien belönad med det Letterstedtska priset,
såsom varande af intresse jämväl för en större
allmänhet, om också intagande en underordnad plats
i sin författares vetenskapliga produktion.
Talrika äro de utmärkelser af olika slag, som
kommit den outtröttlige forskaren till del. Senast fick
han 1904 mottaga Lyell-medaljen af The geological
Society of London för sina paläofytologiska arbeten.
Hans namn är vidare förevigadt på Spetsbergen i de
geografiska namnen: "Kap Nathorst", "Nathorsts land",
"Nathorsts berg" och "Nathorsts glaciär"; på
östgrönland i "Nathorsts Field" och "Nathorsts Fjord"
samt i arktiska Amerika i "Nathorsts halfö".
Dessutom ha omkring femtio djur- och växtarter, såväl
lefvande som fossila, uppkallats efter honom,
äfvensom fyra släkten: Nathorstia, Nathorstites,
Nathorst-iana och Nathorstella, namngifningar, hvari det är
tillåtet att se hyllningar icke blott åt den framstående
forskaren, utan äfven åt hans vänsälla och
sympatiska personlighet.
- 114 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
