Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 11 December 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAN OCH APHRODITE.
FÖR H. 8 D. AF DOCENTEN ERNST NACHMANSON.
PAN OCH APHRODITE.
Pa Delos var enligt sagan Apollon, ljusets och
skaldekonstens gud, född; där firades hvarje ar
glänsande spel till hans ära. Men Delos var ej blott
den religiösa medelpunkten för det ägäiska hafvets
övärld och för den joniska stammen, med tiden
utvecklade sig ön genom sin allt mer uppblomstrande
handel och sjöfart till den grekiska arkipelagens
handelsmetropol, där också främmande
köpmansgillen skaffade sig fast fot. Från Rom kommo
Her-maisterna, från Berytos i Syrien, det moderna
Bev-rüt, Poseidoniasterna, så kallade efter hemstadens
förnämste gud, Poseidon.
Vid de omfattande utgräfningar, som det franska
arkeologiska institutet i Athen redan pa 1870-talet
påbörjade på Delos och efter diverse afbrott år 1903
kunde återupptaga tack vare de 50,000 francs, som
en framsynt mecenat, duc de Loubat, ärligen ställer
till förfogande, har man bl. a. också frilagt
Posei-doniasternas byggnad eller rättare byggnadskomplex.
Många olikartade fynd ha därvid g"jorts, som i flera
hänseenden öka vår kännedom om det gamla
Greklands konst och historia. Af mer allmänt intresse
är den marmorgrupp, som år 1904 påträffades
vid undersökningen af en sal i södra flygeln och
som här återgifves efter de afbildningar, dèn franske
arkeologen Marcel Bulard för något år sedan
lämnade i Bulletin de Correspondance Hellénique.
Gruppen föreställer Aphrodite, som med Eros’
hjälp försvarar sig mot Pan.
På ena sidan står Pan^herdarnes och skogens
gud, med bockben, -svans och -horn, stödd mot
en trädstubbe, som är betäckt med en gethud.
Hufvudet är kastadt tillbaka, kroppen är något
bakåt-lutad. Med vänstra handen griper han Aphrodites
vänstra arm. med höger arm fattar han henne om
lifvet.
På andra sidan står Aphrodite i en ställning, som
mycket påminner om den bekanta mediceiska statyn.
Hön lyfter med högra handen en af sina sandaler
för att med den slå till angriparen. Men åtbörden
saknar, som Bulard framhaller, all energi; gudinnan
synes knappt upprörd. Någon ’panisk’ förskräckelse
tycks verkligen icke ha gripit henne.
Mellan de bägge motståndarne sväfvar Eros, som
gripit tag i skogsgudens högra horn för att stöta
honom tillbaka.
Gruppen, som med basen har en höjd af 144 cm.,
är gjord af fin hvit Parosmarmor. Som sä ofta var
fallet med antik skulptur, tycks den ha varit malad.
Man kan ännu urskilja rester af rödbrun färg på
gudinnans hår och ljusröd pa sandalen. En gråblå
ring framhäfver ännu konturerna af gethuden på
trädstubben.
På basen läsa vi en inskrift, hvilken i öfversättning
lyder som följer: "Dionysios, Zenons son, Theodoros’
sonson, från Berytos å egna och sina barns vägnar
åt fädernas gudar". Åtskilliga inskrifter, som bevarats
till var tid, låta oss följa denna familj genom flere
generationer, men vi kunna det oaktadt icke närmare
bestämma när de lefvat. Så att på den vägen få vi
ingen hållpunkt för dateringen af det nya fyndet.
Men all sannolikhet talar för senare delen af det
andra arhundradet f. Kr. Det var just på den tiden,
som handelsförbindelserna mellan Delos och Syrien
voro som lifligast och Poseidoniasternas gille
blomstrade.
Sådant det här är gifvet, är motivet nytt. Hvarken
den stora konsten eller konsthandtverfet kan
uppvisa någon direkt motsvarighet. Men förelöparne
äro ganska talrika. En i sengrekisk och romersk
tid ofta förekommande typ är den öfverraskade
nymphen. Motivet, hvars upphofsman torde ha varit
den thebanske målaren Nikomachos, var särdeles
omtyckt, därför att det lämnade tillfälle att sätta mot
hvarandra en hvilande kvinnokropps mjuka former
och den kraftiga muskulaturen hos en inan i häftig
rörelse. Varianterna äro talrika, i det såväl
angriparen växlar — satyr, silén, ej sällan Pan som
den angripna — nymph. mänad. hermaphrodit. Men
det är en nyhet, vid första anblicken kanske en
ganska djärf." att i denna grupp, som i alla fall är
något vågad, ersätta nymphen eller mänaden med
själfva kärleksgudinnan. Allt för mycket
öfverraskande är den ändringen likväl icke, ty den tid var
länge sedan förbi, då de olympiska gudarne verkade
imponerande och vördnadsbjudande på antikens
människor. Dessutom var sammanställningen af
Aphrodite och Pan redan länge förberedd genom de
förbindelser. som redan mot slutet af femte eller början
af fjärde arhundradet i Athen knutit samman de bägge
gudomligheternas kulter. Fran att till en början haft
en mer allvarlig prägel blef emellertid förbindelsen
mellan Pan och Aphrodite så småningom i konsten
blott en sinnrik förevändning för situationer af allt
mer profan karaktär.
Gruppen fran Delos bär för öfrigt i sig själf ett
bevis pa det tillfälliga och ganska konstruerade i
sammanställningen af de bägge gudarne. I den
grekiska konstens guldålder, i femte och fjärde
århundradena. afbildas Pan vanligen som en ung kraft-
- 167 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
