Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11. Den 11 December 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BESTULEN, af änders Österling.
EN RESEHÅGKOMST FÖR HVAR 8 DAG.
Man ar ung och naiv resenär, man drömmer i
sköna irämmande städer och låter dagarna falla som
blommorna från mandelträdet. Men en dag möter
man världens ondska.
Jag är icke kriminalpsykolog, och hvad jag här
skall berätta, kan på sin höjd äga intresse som
bidrag till de europeiska fickstöldernas statistik.
Möjligen kan också en och annan, som tänker sig ut
att resa. hämta en smula lärdom af den hemska
berättelsen . . .
Det var en gång i Italien. Jag skulle resa hem
efter en lång festlig vår därnere i solskenet, min
hjärna var full af brokiga syner och med dessa jämte
annat bagage tog iag plats i tåget, som skulle gå
till Zürich. Konduktören hade fått min
rundrese-kupor.g för att några minuter före tågets afgång
köpa en tilläggsbiljett. Minuterna gingo, och han
hördes icke af. Med min kännedom om italienska
konduktörers tjänstenit hyste iag en viss oro för
ärendet och skyndade ut för att se. om han satt sig
i rörelse.
Ute på perrongen gick konduktören lugnt
spatserande och hade tydligen alldeles glömt bort mina
biljetter, med hvilka han lekfullt viftade under sin
promenad. Det var för sent att skaffa biljetten, jag
fick tillbaka min kupong och ville åter intaga min
plats i tåget.
1 samma ögonblick gjorde jag det instinktiva
greppet åt plånbokssidan.’ Där var tomt. Min
plånbok, som jag nyss haft i hand. var i en hast
försvunnen. Så där ia!
Jag skyndade in i kupén för att se, om jag
möjligen tappat tingesten där. Framför mig hade en
äldre tysk herre tagit plats med barn och blomma
och pipa med porslinshufvud i mun. Jag ref med
berättigad ifver bland gepäcket. Tysken betraktade
mig intresseradt och frågade slutligen, hvad som
stod på.
Jag har blifvit af med min plånbok, sade jag.
Oh! sade han. Langsam, langsam!
Jag fortsatte att leta och ännu en gång sade tysken
sitt otillständiga:
Langsam! Langsam!
Jag gaf honom en vild blick. Han satt makligt
installerad med barn och blomma, och på sitt
osympatiska hufvud hade han en tyrolerhatt. Med en
säflig rörelse förde han sin hand till bröstet och
konstaterade med obehaglig belåtenhet att han för
sin del hade plånboken i behåll. Jag ser honom
ännu. Hvad skulle jag nu göra? Utan pängar
kunde jag icke resa, återstod alltså endast att
kall-blodigt plocka ut mina saker på perrongen.
Jag-gjorde så, tåget blåstes af och där stod jag.
Jag påminde mig, att iag en gång förut blifvit
bestulen på min planbok, då i Rom, sannolikt på en
elektrisk spårvagn. Den gången innehöll min
plånbok emellertid endast öfversättningen af en sonett
af Lorenzo II Magnifico, jämte visitkort.. .
Visitkorten kunde ficktjufven måhända med fördel
använda under sina dagliga ströftåg, men sonetten var
ett så magert utbyte, att jag gärna velat betala
honom några soldi, därest han beklagat sig.
Detta var värre, ty hela min återstående reskassa
var försvunnen. Jäg såg tankfullt efter det
bortilande Ziirich-tåget. Hur hade operationen
egentligen tillgått? Jag påminde mig nu, att jag i
kupé-korridoren mött tvenne artiga gentlemen, som iag
haft svårt att komma förbi. När jag böjde åt ett
håll. böide de åt samma ... Vi skildes med en lätt
ursäkt . . .
Det var onekligen ett diskret utfördt arbete, värdt
allt erkännande. Men pängarna voro ju
obestridligen mina.
Medan jag sekundsnabbt gjorde dessa
reflexioner, närmade sig en ung italienare med
sammetsögon.
Han förhörde sig om min belägenhet och fylldes
omedelbart af passioneradt deltagande. Omhvärfd
af hans tårögda välvilja gick jag först till
stationsbefälet, där iag blef i tillfälle att betrakta en vacker
exposition af plånböcker, stora och små, magra ocli
feta, plånböcker af alla individualiteter och
nationaliteter. Men igenkännandets glädje blef mig icke
förunnad. Den sammetsögde och jag gingo nu ut
i den solbadade italienska skönhetsstaden, raka
vägen till poliskontoret. Anmälan af fickstölder. . ..
varsågod, den trappan och den dörren! En
kärleksfull beskrifning af plånbokens yttre infördes här i
en stor liggare, och man bemötte mig med ett
deltagande och en diskretion, som vore jag en sörjande
änka.
Med rörelse tog jag utanför svenska konsulatet
afsked af den sammetsögde. Jag beklagade
emfatiskt, att jag i min nuvarande belägenhet icke kunde
tilldela honom de oerhörda belöningar, jag eljes
ansåg hans tjänster förtjäna. Men jag ville gifva
honom en framträdande plats i mitt hjärtas galleri at
sympatiska bekantskaper från det sköna Italien.
Han grep min hand, o farväl, min herre!
Ett ögonblick genomfor mig den tanken, att han
möjligen kunde vara ficktjufven ...
På konsulatet meddelade man mig emellertid, att
konsuln var nedrest till Rom på några dagar, och
att jag måste afvakta hans återkomst.
Jag tog in på ett hotell, hvars portiär jag äfven
sökte intressera för min belägenhet. Men han var
tydligen kräsen i fråga om fickstöldshistorier och
meddelade mig högdraget, att just i går en af
hotellets resande blifvit bestulen på närmare 5,000
lire.
Helt förlägen öfver min egen olyckas ringa
omfång begaf jag mig upp på mitt rum, där jag med
lefvande intresse tog del af ett vägganslag, hvari
stadens varmhjärtade hotellvärdar meddelade att de
icke med anledning af den i staden pågående stora
utställningen förhöjt sina pris med mera än dubbla
beloppet. Och så började jag vänta på konsuln.
Det rådde fruktansvärd hetta i staden, det var de
första junidagarna, och Vittorio Emanuels staty,
välkänd från de hundra städernas piazzor, tycktes stråla
af svett ur sina hvitglödande marmorporer. Jag lade
märke till, att staden plötsligt tedde sig i ett helt
annat feberljus för mig än förut, när jag ännu kände
plånboken vid mitt bröst. Det blef en ny stad, den
medellöses stad, och jag kände en uppriktig
likgiltighet för omgifvande konstverk och
minnesmärken .... Mesta tiden tillbragte iag i den svala domen,
uppsändande innerliga böner för konsulns lyckliga
hemresa: Heliga jungfru, håll din moderliga hand
öfver denne konsul, att han icke till exempel
vrickar foten vid något tågombvte i Mellersta Italien!
Madonna, skydda denne konsul mot solsting och
andra årstidens farligheter!
Men madonnan betraktade mig från sin
mosaikprydda nisch utan skymten af deltagande, och i
hvalfven skallade predikantens exalterade tonfall.
Det var en helt ung präst, som dramatiskt och
våldsamt talade mot de illustrerade tidningarnas fördärf.
De illustrerade tidningarna draga tallösa mynt från
kvrkan, i hvars salighets- och bankinrättning de
likväl vore vida fördelaktigare placerade. Denne
predikant fördref för mig en hel förmiddag i stadens
brinnande Inferno, jag tänker ofta på honom med
- 169 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
