Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 13. Den 25 December 1910 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
MONSIEUR TREIZE. af henning berger.
FÖR HVAR 8 DAG.
Inder mer än ett halft àrs tid hade jag i Café
d’Orsay dagligen lagt märke till en liten herre, som
i hörnet närmast stationshallen ensam för sig själf
intog sin förtäring. Han satt alltid sä att han vände
ryggen utåt lokalen, litet på sned vid bordet, så att
den vinkel, väggarna bildade, var hans enda utsikt.
Han såg då hvarken fönster eller speglar, endast en
guldlist som förenade de väggfasta, gula
brokadsofforna.
Han kom under timmarna närmast efter
lunchtiden, då kaféet var så godt som tomt, och försvann
alltid innan den första orkestermedlemmen visat sig
till apéritifkonserten. Jag begagnade en timme at"
samma tid till att genombläddra kaféets alla
tidningar, hvilka annars voro ständigt upptagna. Den
lilla mannen däremot såg aldrig i en tidning.
En dag föll det mig in att fråga Sebastien, som
var mitt bords uppassare, hvem mannen i hörnet
var. Bastien svarade:
— En ensam herre, monsieur. En olycklig herrë
som vi kalla monsieur Treize. emedan han aldrig
ger ut mer än tretton sous. En picon au citron
och tre sous i drickespängar, monsieur. Men detta
att han ger tre sous i stället för två, bevisar att
han är olycklig och ensam.
Hur så?
Bastien höjde sina tjocka, svarta ögonbryn:
— Oh, monsieur hvem ger ut mer än
nödvändigt om icke för att köpa sig en smula
medlidande .. .
Det är endast i Paris man far sådana svar af en
kypare.
En dag kom af en tillfällighet den gamle
historiemålaren, som icke är död, men lefver endast som
en personifierad sägen, in i kaféet. Han hälsade
på monsieur Treize och monsieur Treize hälsade
tillbaka. Då han därvid lyfte sin hatt såg jag att
håret var hvitt som bomull. Det verkade närmast
groteskt, ty den gamla narren hade det omsorgsfullt
svärtadt vid öronen. Då jag nu noga betraktade
honom, förekom det mig som vore han maskerad.
Jad var icke säker på om ögonbrynen, mustascherna
och det lilla pipskägget var äkta. Och de knubbiga
kindernas friska, vinröda färg tycktes mig målad.
Han föreföll mig på en gång overklig — en stor
sminkad karnevalsdocka ur den samling figurer,
hvilka bäras i procession vid en rivieracorso.
Äfven kläderna sutto besynnerligt. De voro för
stora och gjorde intryck af att tillhöra en annan.
Ibland föll herr Trettons hufvud ned mellan axlarna,
och då sköt rockkragen upp som en puckel och
den hvita västens stora slag reste sig som snibbarna
på vår farfaders ståndkrage. Byxorna veckade sig
öfver de små högklackade lackstöflarna och mannen
liknade en guignolpiäs eller en pajazzo.
Men icke alltid.
Stundom när en smal stråle sol utifrån kajens
kastanjer och rökblå flodhimmel lyckades tränga
ned genom dammiga och höga rutor, så att den
föll som smält guld i piconglaset och kom en liten
fläck att’ skina i blod, fick han ett annat utseende.
Det blef drömmande och han vände sitt clownhufvud
på sned likt en papegoja. Men i ställningen låg
något rörande som för ögonblicket tog bort komiken.
Till sist hade jag hans historia. Det var min
landsman medaljören som berättade den.
* *
♦
Naturligtvis var han hvarken målare eller
författare, han var helt enkelt snickare. Men en
mycket fin och konstnärlig snickare som snart fick
ett namn och alltid gjorde sina möbler efter
berömda artisters utkast. Hans utställningsfönster
där ständigt en elegant interiör skyltade, bar också
på rutan en rad af utmärkelser, diplomer, priser,
medaljer. Ett par furstliga kronor och några
vapensköldar lyste upp expositionsårtalen. Han var i
ropet och hade säkert blott en kort tidsbit till det
röda bandet.
Dä hände något.
Ja, är inte det löjligt? Den gode mannen fick
för sig att han var född till skådespelare.
Vi ha ju alla haft den perioden någon gång, den
hör till barnsjukdomarna liksom mässlingen. Och
man kan få recidiv vid mognare ålder, hvilket är
farligare, alldeles som med mässlingen.
Hvad vår fabrikör beträffar började det med att
han lärde känna en liten skådespelerska . . . Han
var ju parisare och han lånade ibland ut något
vackert skåp, en sekretär eller ett snidadt bord till de
finare teatrarna. För det hade han sin logebiljet
och en petitrad på programmet: Maison så och så.
Och ibland en liten bekantskap bakom ridån som
äktenskapets Madame officiellt ej skulle antagas
veta utaf. Med andra ord, parisare, som jag nyss
sade.
Och fransman! Fransman i gester och minspel,
attityder och poser. Det vill säga i butiken, i
verkstaden, på bulevarden, på kaféet, i klubben och i
hemmet. De äro ju skådespelare och figuranter.
alla dessa fransmän." från kusken till markisen, som
agera och uppträda inför sig själfva och vännerna,
gatans främmande publik och husets portvakter
och hyresgäster. De babbla och fäkta som vore
det långa roller de hasplade ur sig och spelade
med i. Men kanske just därför är det endast ett
utvaldt fåtal som verkligen göra sig på en scen.
Så dålig teater ser man sällan som i Paris.
Kvinnorna räknar jag icke. det är ju mest
sömmerskekonst.
Nåväl — fabrikanten ville vara aktör. Suzanne
de Någonting hade ingifvit honom denna dråpliga
idé. Man gjorde narr af honom, men det ökade
hans ifver. Man skrattade honom hånleende midt
upp i ansiktet. Det blef afgörande: nu visste han,
att han var född för scenen, att det var han som
på nytt skulle höja traditionen. Intet kunde längre
hejda honom.
Och hvad tror ni egentligen låg bakom det hela?
— Endast en kallblodig pänningmanöver, en stöld,
ett bedrägeri, rent ut. Ack, de äro icke ovanliga,
dessa maskerade röfverier, satta i scen på mänsklig
fåfängas bekostnad.
Den vådevilleteater, som lilla Suzanne tillhörde,
stod pä fallitens brant. Hennes direktör (som
naturligtvis var allt en man kunde bli i hennes lif)
sade en afton:
— Du måste skaffa mig någon rik åsnas pängar.
Och då hon hopplöst höjde på skuldror och ö-
gonbryn, framkastade han helt obekymradt. som
hade det rört sig om en frukosträtt:
— den där möbelsnickarn, som gnor här bakom
kulisserna, är rik. Inbilla honom att han borde
vara skådespelare! Om han vill bli min kompanjon,
skall han få debutera hos mig . ..
De brusto samtidigt i skratt vid tanken pä denna
debut, men direktören blef hastigt allvarsam, och
han sade i brutal ton. som Suzanne ofta darrat inför:
— Jag menar det.
Och tänk er, det blef så!
En afton debuterade snickaren i en förpjäs af en
okänd författare. Direktören hade räknat ut att ingen
- 201 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
