Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 16. Den 15 Januari 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL FREDRIK LUNDQVIST.
TILL PORTRÅTTET A FÖREGÅENDE S/DA.
Allas vår "Lunkan" fyller 70 år den 24 januari.
Man känner något varmt" i ögonvrån när man tänker
på denne vår svenske "bard", balladsångaren par
préférence, med den varma stämmans klang af
granskogens sus och källans sorl, det trohjärtadt svenska
och blåögda i föredragets innerlighet och skalken i
ögonvrån. Han har "åldrats med behag" den gamle
sångaren med det hvita skägget, hvars stämmas
uttryck tolkar så mycket af hvad den svenska
folksjälen bär på af vemod och mollklang men äfven
af käckhet och mod. Därför har publiken också
öfverallt och alltid varit tjusad och rörd när han sjöng
"ur hjärtats djup".
Carl Fredrik Lundqvist föddes i Veinge socken
i Halland den 24 jan. 1841. Sin skoltid genomgick
han i Göteborg, tog studentexamen i Uppsala 1860,
kameralexamen 1862, hvarefter han blef "ung man
i verken". Hans ovanliga röstmedel upptäcktes af
August Söderman då dessa båda sammanträffade i
Stockholms skarpskytteförening, hvaraf de voro
intresserade medlemmar, och Söderman öfvertalade der
unge mannen att medverka i kören vid första
uppförandet å operan af Wagners "Rienzi" den 8 juni
1865. Snart var bekantskapen med Fritz Arlberg.
som dåvarande regissör, gjord, sångundervisningen
hos honom började, och därmed var Carl Fredrik
Lundqvists öde afgjordt. Han måste bli sångare,
och beslutet att ingå vid operan mognade efter
Uppsalastudenternas första sångarfärd till Paris 1867
och de segrar som där vunnos. Debuten ägde rum
som "Joseph" i "Joseph i Egypten", och allt sedan
dess och till maj 1904 har Lundqvist tillhört vår
opera och under dessa år varit ett af dess förnämsta
namn och stöd. Det mindre vackra sätt hvarpå
den gamle veteranen aflägsnades från detta sitt
arbetsfält, gick honom djupt till hjärtat, och än i dag
sitter nog en tagg kvar efter orättvisan och
otacksamheten som är oförklarlig i ett fall som detta.
Den stora publikens aldrig svikande trohet mot sin
gamle sångare bör dock vara en tillräcklig
ersättning.
Lundqvist tillhörde operans glansperiod, som kunde
uppvisa denna lysande samling artister: Arlberg,
Arnoldson, Willman, Lundqvist, Olle Strandberg,
fruarna Michaeli och Stenhammar; senare Arvid
ödman. Pelle Janzon, Carolina Östberg, Selma Ek
och Dina Edling — Ludv. Norman som
kapellmästare. Ludvig Josephson som regissör och Aug.
Söderman som kormästare. Hvad måste det icke ha
varit för en glädje för alla dessa framstående
svenska konstnärer ätt veta hvar och en för sig att de
hade öfver hela linien sig värdiga medspelare!
Ensemblen måste ju då blifva något exceptionellt och
var det också, isynnerhet under den första stora
perioden, då enligt’ Lundqvists egna ord "alla
kamrater voro verkliga personligheter och karaktärer."
1 sina för något år sedan utgifna memoirer: "En
blick tillbaka på mitt lif", har Lundqvist med säker
hand tecknat alla dessa konstnärer och det rika
stämningslif som då fördes.
Då Lundqvist "som tillfällig* medverkade i kören
vid Rienzfs uppförande blef han så betagen af det
storslagna verket och af den berömde tyske gästens,
Tichatschek, utförande af titelrollen, att detta ej
lämnade honom någon ro, utan han instuderade partiet,
som blef hans andra debut. Rösten var då en
tenorröst som senare öfvergick till hög tenorbaryton.
Den omfångsrika gestalten lade sina små hinder i
vägen ifråga om repertoirval, men de roller hvari
han glänst genom stämma och föredrag äro både
många och betydande. Här må erinras om hans
glansroll "Wilhelm Tell", "Talaren" i "Trollflöjten",
"Vattendragarne", "Masaniello", "Nelusko" i
"Afrikanskan", "Capulet", "Walentin" i "Faust",
"Arnö-nas ro" i "Aida", "Alfio" i "På Sicilien", "Wolfram"
i "Tannhäuser", "Telramund" i "Lohengrin",
"Kungen" i "Konung för en dag", men främst af allt
Mästersångaren "Hans Sachs". Det var vid
"Mäs-tersångarnes" allra första uppförande i Stockholm
1887 som denna urbild af tysk sång, trofasthet och
humor i C. F. Lundqvists tolkning fick en så äkta
och typisk gestaltning, som gör denna roll till
hans ädlaste skapelse.
För studenterna och deras sångarfärder har
Lundqvist, själf alltid gammal student, hvst stort intresse,
och måhända star denna del af hans rika
konst-närslif, hans sångarfärder, liksom hans ställning som
svensk balladsångare honom ännu närmare än hans
operaverksamhet. Säkert är att han har kommit
den stora publiken både när och fjärran ändå
närmare på dessa båda områden, och att hans sång
från konsertestraden alltid gått "från hjärta till hjärta*.
Tänk blott på alla de gånger vår bard medverkat
vid konsertmatinéer, musikföreningar och
välgörenhetstillställningar! Alltid någon svensk sång, alltid
någon som talade till våra hjärtan; och hur ofta har
icke "Du gamla, du friska" hänfördt ljudit från hans
läppar — och hänfört publiken!
Se här hvar han allt tillsammans med
studenterna tillförsäkrat den svenska sången segrar: 1
Paris 1867 (med Oscar Arpi), världsutställningen
därstädes 78 och sist 1900, då jag tror Paris först
riktigt förstod hvad Lundqvist representerade af
svensk sång. Dessutom 1876 en stor
studentsångar-tärd genom Tyskland, Holland, Belgien och
England, med "O. D." en färd genom Tyskland 98, i
Norge 1902 — icke att förglömma den stora
världsutställningen i Chicago \W2. Senare företog
Lundqvist en lång tournée genom Sverige tillsammans
med Carolina Östberg (pianist Agda Lysell) 1904—
05, och ensam 1905 — 06, hvilken färd afslutades med
konsert i Uppsala domkyrka, hvarifrån studenterna
i triumf drogo hans vagn.
Som särskildt anmärkningsvärdt anser den gamle
Carl Fredrik själf att han afslutade sin långa
konsertbana i Uppsala domkyrka där han första gången
lät höra sig som konsertsångare. Han debuterade
nämligen som sådan på en vårkonsert därstädes
1869 vid ett uppförande af "Skapelsen" under den
för honom och alla oförgätlige Jacob Axel
Josephsons anförande.
Både den varma stämman och den djupa mening
Carl Fredrik Lundqvist inlagt i sin sångutöfning.
då han, under det samtal med honom, undertecknad
nyligen hade glädjen erhålla, betonade att "sången är
en gåfva från himlen hvilken det är konstnärens plikt
att delgifva människorna som ett budskap om det
goda och sanna" — anvisade honom en
själfskrifven plats som oratoriesångare. Särskildt må här
nämnas hans deltagande i den af Ludvig Norman
nybildade musikföreningens första konsert i
öster-malms kyrka 1879, då Händels "Messias" första
gången uppfördes i Stockholm — Lundqvist utförde då
ena delen af det kräfvande tenorpartiet (Arnoldson
den andra). Denna konsert bildade epok i det
dåtida Stockholms musiklif, och därmed blefvo
oratoriekonserterna regelbundet återkommande faktoreratt
räkna med, vid hvilka Lundqvist mången gång
medverkat till godt resultat.
Liksom med J. A. Josephson och Ludv. Norman,
stod Lundqvist äfven i ett nära vänskapsförhållande
till August Söderman, och dessa båda så särskildt
svenska sinnen passade säkert musikaliskt väl
tillsammans. Söderman, som skapat så många ge-
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
