Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 5 Februari 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR MÅNSSON †.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
F. riksdagsmannen for Onsjö härad i Skåne,
f. domänintendenten Ivar Månsson afled den 23
januari i sitt hem i Lund, dit han för någon tid sedan
flyttat från sin förut innehafda landtegendom i Trää
i Norrhvidinge socken. Bruten af arbete, mödor och
sorg, bräckt af sjukdom hade han de sista åren
vandrat kring som endast en blek skugga af den
imponerande gestalten från fordom, och döden kom nu
närmast som en befriare.
Ivar Månsson var född i Norrhvidinge den 27
september 1845 och var således vid siti frånfälle
något öfver 65 år. Föräldrarne, Måns Anderson ocn
Sissa Ivarsdotter, voro af burgen hemmansägaresläkt.
Redan som barn läggande i dagen ett ovanligt godt
hufvud, erhöll han utom vanlig folkskoleundervisning
jämväl ytterligare fortbildning genom tvenne års
elevskap vid privata läroverket i Lund, den s. k.
realskolan. Han kom dock icke att gå studievägen,
utan ägnade sig som sin fader åt landtbrukarens
yrke. Som sådan fick han snart användning för
både sin begåfning och sina kunskaper i det vid
denna tid i liflig uppblomstring stadda kommunala
lifvet, och det dröjde icke länge, innan hans anseende
vunnit den utbredning och stadga, att han af sina
ståndsbröder ansågs mogen äfven för högre värf.
Redan 1872, vid ännu icke uppnådda 27 års ålder,
valdes han af Onsjö härad till ledamot af Andra
kammaren, dit hans maniat förnyades såväl 1875
som 1878. Han slöt sig här till den radikala grupp
inom landtmannapartiet, som samlades kring den
bekante gamle radikale östgötarepresentanten Carl
Anders Larsson i Maspelösa, "Andra kammarens
stormklocka", som han kallades, hvilken grupp satt
som uppgift att i möjligaste måtto förverkliga det
tidigare bondeståndets’ reformkraf från tiden före
representationsförändringen. Äfven i Andra
kammaren ledde hans intelligens och arbetsförmåga till
en rask karriär. Efter att vid sin första riksdag ha
varit ledamot af tillfälligt utskott och vid den
följande suppleant i bevillningsutskottet, erhöll han 1875
exspektans på en verkligt betydande ställning genom
att då öfverflyttas till en af ersättareplatserna i
riksdagens mäktigaste delegation, statsutskottet, och 1879
hade han avancerat så långt, att han stod på andra
rummet i suppleantlängden. Ivar Månsson hade
gjort sig väl förtjänt häraf äfven genom sina inlägg
i debatten, hvilka vid denna tid utmärkte sig för en
logisk klarhet och reda, som då ingalunda voro
vanliga vid andrakammaröfverläggningarna. Men
naturligtvis bidrog i hög grad till hans framgång, att han
var företrädare af landtmannapartiets längst gåefide
sparsamhetsriktning, en värdig kamrat åt en A. P.
Danielsson och en Nils Petersson i Runtorp.
Tyvärr nödgades emellertid Ivar Månsson på grund
af enskilda förhållanden 1879 afbryta sin
riksdagsmannabana. Först vid 1884 års allmänna val kunde
han mottaga förnyadt mandat. Det förefaller
sannolikt, att detta afbrott kom att trycka sin prägel på
återstoden af hans offentliga lif." Han förlorade en
del af den inre säkerhet och det själfförtroende, som
äro oundgängliga för en politiker i verkligt ledande
ställning, och kunde aldrig fullt återvinna den.
Härtill kom, att Ivar Månsson af opportunistiska skäl
drefs öfver på tullskyddssidan under 1880-talets
tullstrid och därmed i en konservativ milieu, hvari han
väl småningom blef hemvan, men i hvitt en han blott
alltför ofta icke kunde undgå att känna sig som
främling efter sin radikala ungdom och med Jen
vakna intelligens, hvaraf han fortfarande var i
besittning. Man begår säkerligen intet misstag, när
man i denna disharmoni mellan hans inre och det
uppträdande, partibanden ålade honom, söker den
djupaste grunden till den karaktär af opålitlighet,
för hvilken han nu ömsom af partivänner och
partimotståndare fick uppbära tillvitelser och som gjorde,
att ehuru han under denna senare del af sin
riksdagsbana steg från det ena ärestället till det andra,
han aldrig vann erkännande som en af Andra
kammarens verkliga ledarepersonligheter.
Efter att under den konstgjorda
tullskyddsmajori-tetens valperiod 1888—90 ha varit ledamot i
konstitutionsutskottet. degraderades han 1891—94 af den
återvändande frihandelsmajoriteten till ledamot af
bankoutskottet. Han hade 1887 varit med om nya
landtmannapartiets bildande och fick 1891 säte i dess
förtroenderåd. En af exc. Boströms varmaste till—
hängare, och opportunist som han i likhet med
honom var, nedlade han nu ett energiskt arbete på
landtmannapartiernas sammanslagning, ett arbete
som slutligen lyckades, sedan Boström genom 1892
års sänkning äf spanmålstullarna brutit udden af
principmotsatsen i tullstriden och 1895 genom sin
bekanta trettondeaftonsukas förekommit dess
förnyade uppblossande vid deras förhöjning. Det var
nü endast naturligt, att Ivar Månsson ingick äfven
i det återförenade landtmannapartiets förtroenderåd
och att han af kammarens majoritet beklädJes med
den ena höga förtroendeposten efter den andra. Efter
att ha tillbragt ett år i bevillningsutskottet, fick han
1896 den plats i statsutskottet, som utan atbrottet
i hans riksdagsbana sannolikt tillfallit honom redan
1881, och behöll den till sin afgång 1903. Men han
var nu 51 år och vid den åldern var det icke så
lätt att på nytt börja sätta sig in i statsutskottets
vidtomfattande och skiftande uppgifter. Han hade svårt
att skaffa sig den detaljinblick i ärendena, som är
förutsättningen för den öfversikt, hvilken kräfves af
den parlamentariske debattören, och följden blef att
hans anföranden fingo en viss famlande prägel,
mindre öfvertygande beviskraft än en karaktär af
en viljeförklaring af det parti, à hvars vägnar han
uppträdde. När de gamla stormännen i
landtmannapartiet föllo undan och Ivar Månsson, sådana
förhållandena lågo, bort vara ledaren, framträdde han
mera som inpiskaren. — I talmanskonferensen hade
han säte från och med 1897.
År 1902 mottog emellertid Ivar Månsson
domänintendentbefattningen i Kristianstads län. Samma
år hade han varit med om att i Andra kammaren
frambära och där genomdrifva det program för
rösträttsfrågans lösning på det proportionella valsättets
grund, hvilket slutligen ledde till 1907 års
rösträtts-och representationsreform. Han fick ock säte i
pro-portionalvalkommittén, men nedlade 1903 sitt
riksdagsmandat. Därmed upphörde icke hans lifliga
intresse för det politiska lifvet. Sommaren I90ö liksom
senare uppträdde han med bemärkta anföranden,
hvilka tydde på ett återvändande till ungdomstidens
reformsympatier. Ivar Månsson var sålunda en ifrig
anhängare af Första kammarens reformering; han
uttalade sig utan förbehåll för kvinnans rösträtt; han
tog till orda för bildandet af en reformvänlig
landt-manna-valorganisation i bygderna.
Verkligt stor var Ivar Månsson, när han uppträdde
i sin hembygd, i sin valkrets. Hans kraftiga gestalt
och ännu i ålderns dagar vackra hufvud passade så
väl tillsammans med den fagra grönskan i
Nackarps-dalen, och där hade han ett auditorium, som han
icke blott talade till och blef förstådd af, utan hvars
omedelbara känslo- och tanketolk han tillika var, i
innehåll som form. Ivar Månson var och förblef
alltid i främsta rummet den betydande skånske
bonden, och hinner han icke upp i jämnhöjd med
de berömda männen från Skumparp, österslöf och
Efveröd, så skall han dock alltid erkännas som en
Skånes, en Sveriges gode son.
- 290 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
