Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20. Den 12 Februari 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
fatta Sibelius’ verk och person med kärlek.
Omöjligt att förneka blodets röst i konsten! Jean
Sibelius är född af finska föräldrar, men härstammar i
andra ledet från Sverige, och det land som räknar
Runeberg och Topelius äfven som sina söner har
all anledning att vara stolt öfver hvad den
finsksvenska kulturen åstadkommit, när den skapade sin
ypperste tonskald, som på ett fullt värdigt vis
ställer sig vid sidan af sitt hemlands stora hädangångna
skalder med ordet till uttrycksmedel.
Sibelius’ musik förkroppsligar Finland. Här
lefver landets hela vilda natur, hela den stora
ödsligheten öfver moar och skogar, hafvets oaflåtliga sång
kring fjärdar och näs, och med full rätt kan man
på Sibelius lämpa Runebergs berömda ord ur
Julkvällen:
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga,
gömda
Heliga fädernesland; och den gråa kohorten från
Saimens
Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga
stolthet,
Trädde på nytt för hans syn, med hans
vapenbroder, som fordom
Flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i
djupet.
Och när ur djupet af denna tragiska musik stiga
upp ljusare toner, är det en återspegling från de
tusen väna sjöarna. Ty Sibelius’ musik är tragisk.
Den bär vittnesbörd om folklynnets bundna
dysterhet, den löser ut all den smärta som drömt på
botten sedan Kalevalas tid ända fram till det tjugonde
seklet. När han diktar sin "En saga", är det på en
gång en det egna lifvets och det egna folkets saga,
som kulminerar i slutets döfva sorgesång.
När han skrifver orkesterrapsodien "Finlandia",
brottas där ett folks demoniska krafter kring en
melodi, som en gång flödar fram likt en tusenstäm-
mig sång från Finlands ädlaste kvinnor. Och tid
efter annan inspireras hans konst rätt ut ur det
finska folkeposet Kalevala, som i den underbara
"Tuonelas svan", där hornets sång darrar fram öfver
det glidande vattnet rundt dödsriket, en symbolisk
dikt för det folk som strider mot en främmande
makts öfvervåld.
Men det finska elementet i själfva stämningen,
klangen och motiven, gör ingalunda Sibelius’ musik
enformig eller onjutbar för andra folkslag, han är
vida mindre nationellt begränsad än Grieg. Hans
symfonier äro måhända hela tidsskiftets allra
yppersta skapelser, och då musikens uttrycksmedel
äro de rikaste i all konst, har Sibelius tolkat sin
generations smärta och längtan på ett intensivare
sätt än någon annan konstnär. Han har tillfört
musiken en hel folksjäls ursprungliga krafter,
då och då blandade med ett inslag af slaviskt
svårmod. Men hela hans uttryckssätt är den moderna
människans, hans symfonier äro bikter af grandiost
slag. Här finnas de starkaste kontraster, de mest
skärande dissonanser, ett grubbel öfver alla gåtor,
ett försök att tränga allt djupare ned i själslifvet,
en ständig kamp och storm, endast då och då
afbruten af en söndags vindstilla stämning, och just
i denna sin mäktiga trängtan efter harmoni är han
stor och modern i djupaste bemärkelse. I sin
suveräna behärskning af orkestern, där han aldrig förfaller
till efterhärmning, utan blott visar hän på en
ypperlig skolning, i sin lysande romantiska prakt, spänner
han öfver alla känslor. Men bakom tragiken och
grubblet står en manlig och trotsig vilja, som skall
fram genom skyhöga bränningar till de saligas öar.
Jean Sibelius’ konst är utflödet af den kanske
ursprungligaste begåfningen i hela den moderna
musiken, och dess bärare är en stor sökare som
oaflåtligt sträfvar efter att eröfra nya riken. Jean
Sibelius’ konst är snillets stora och skimrande konst.
Göteborg 4 febr. 1911.
C. D. Marcus.
Fnto Karnell. Göteborg kiim: Emgi
VILHELM STENHAMMAR. 40 AR 7 FEBRUARI.
H. 8. D. har vid flera föregående tillfällen lämnat
biografi och porträtt af V. Stenhammar, vår
framstående tonkonstnär, och inskränka vi oss för dagen
till att med anledning af födelsedagen göra några
omnämnanden från senaste tid.
Vilhelm Stenhammar är, som bekant, sedan några
år dirigent för Göteborgs Symfoni-orkester. Hvad
han inom denna och för Göteborgs musiklif verkat
är af ingripande betydelse ej ensamt för staden utan
för snart sagdt hela landet. Ty därhän har han
med kraften af sin konst och af sin dirigentförmåga
lyckats höja denna orkester att den utan all
gensägelse är landets främsta symfoniorkester. Och till
dess åhörare är att räkna ej endast stadens egen
musikpublik, utan äfven musikvänner från när och
fjärran, en skara som alltjämt växer och som kanske
skall göra Göteborg till ett musikcentrum. Det
arbete som betingas för att nå ett sådant resultat
måste ju gifvetvis inkräkta på Vilhelm
Stenhammar arbete såsom kompositör och pianist. Men
vi erinra om att han icke desto mindre sistlidne
decemüer besökte Berlin och där i det ansedda
Gesellschaft der Musikfreunde spelade sin 2:a
pianokonsert under Oscar Frieds dirigentskap, med en
utomordentlig framgång som gällde såväl
kompositören som pianisten. Senare har han med samma
framgång spelat pianokonserten i Köpenhamn under
Franz Nerudas dirigentskap. Och inom den närmaste
tiden utkomma tio nya sånger, som utan tvifvel
skola mottagas med samma glädje som ägnas hvarje
nytt arbete Stenhammar tillför vår musiklitteratur.
- 314 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
