Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24. Den 12 Mars 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UNDERLIG DAG. af bo bergman.
FÖR HVAR 8 DAG.
Gamle Balke — revisorn — gick med små korta
steg till sitt ämbetsverk.
Det var en dag på förvåren, kall och blank och
hånfullt vacker. En af dessa stockholmska
aprildagar, när man hvarken vet hur man skall vara
klädd eller hur man bör tänka. Blott motvilligt
kommer våren nu för tiden till denna gråa stad.
Det är alltid några veckors falskt allarm först, och
under dessa veckor hinner man genorr löpa hela
skalan af förhoppningar och missräkningar. Man
blir ond och blek och förkyld som när man får
vänta på ett rendezvous. Och när den försumliga
ändtligen är där, går hon ändå fri från förebråelser.
Stockholmsvåren förtjänar förebråelser. Den är
lögnaktig och lätt på foten. Det är därför vi älska den.
Revisorn tänkte inte så mycket på detta. Han
var sextio år, och hans blygsamma men aktade
samhällsställning hade inriktat hans tankar åt andra
håll. Han kände visserligen en svag oro i
hjärt-trakten — mellan hjärtat och magen — men han
tillskref inte våren, utan den föregående kvällens
små libationer denna icke ovanliga känsla. Omkring
honom började dagens färdsel; han såg och hörde
den utan att se och höra. Han gick som med
skygglappar samma väg han gått i mer än trettio år:
öfver Riddarhustorget och bron in på holmen med
de gamla palatsen, där det skrefs och räknades och
dömdes och där minnena och luntorna föllo sönder.
Ett tåg svepte in honom några ögonblick i en hvit
sky. Det var ingen gud som kom ut ur den skyn.
Det var revisor Johan Jesper Balke med femtusen
kronors lön och lite räntor därtill och med en
gulgrå mustaschtofs under en trind och godhjärtad näsa
— ett barns och en fauns.
1 den gamla ämbetslokalen eldade man ännu med
björkved i stora, blommiga kakelugnar. Allt var
åldrigt och vördnadsvärdt. Den blå registraturen
med kalfrygg fyllde väggarna. Snusdosan och
vatten-karaffen och spottlådan hade en patriarkalisk
grandezza öfver sig som stämde till andakt, och brasan
sprakade inte. Den brann sömnigt och förnämt
som en brasa skall brinna i ett gammalt svenskt
ämbetsverk som bibehåller kontinuiteten.
Men utanför låg Mälaren, hvass och vårtindrande
i ett oroligt ljus. ngslupar fiärkade förbi; en
fabriksskorsten bolmade svart på motsatta stranden.
Och böljorna hoppade och lekte.
Balke nickade åt sin kamrat — en herre vid hans
år - snusade, gick fram till fönstret, snöt sig, såg
ut, vände inåt rummet till brasan, lyfte på
rockskörten och fick värmen bakifrån, snöt sig omigen
och var så färdig. Papperen väntade där han lagt
dem, och siffrorna väntade också. Det var ingen
brådska och det tog aldrig slut. Han föreställde sig
evigheten som en ändlös sifferkolumn, och det hade
aldrig på allvar fallit honom in att döden skulle göra
något verkligt afbrott i hans nuvarande lif. Han
skulle fortsätta att summera. Kanske var han redan
död utan att han visste det. Det är inte så lätt för
en gammal ämbetsman att veta om han är död eller
lefvande.
De båda herrarne bytte icke många ord. De voro
trofasta vänner och träffades hela dagarna, här på
förmiddagen och på Östergötland om kvällarna.
Och de kände hvar skrymsla i hvarandras lif.
En bit sol föll in på kalfskinnen, och det sved i
revisorns ögon. Den besynnerliga känslan i
hjärt-trakten gjorde sig åter påmind. Han föisökte
erinra sig om det reglementerade groggantalet af en
eller annan anledning öfverskridits i går, men han
kunde inte finna det.
— Fan vet hvad det är, tänkte han.
Och han dök ner i siffrorna.
Men det gick illa med arbetet. Siffrorna äro så
olika olika dagar. Ibland äro de mjuka som vax
och låta knåda ihop sig utan svårighet, och ibland
äro de hårda och fientliga och sätta sig på tvären
för det minsta. På våren bruka de vara värst. När
allting annat vill smälta samman och förenas, bli
siffrorna till sten. Men det visste inte den gamle
revisorn, ty man tänker sällan öfver det som man
dagligen har under ögonen.
Han smög en blick på sin kamrat. Där gick
arbetet som vanligt. Ett svagt snörflande ljud
ackompanjerade.
— Det är något fel med mig, sade Balke.
Mekanismen är i olag. Jag får inte ihop det.
— Är du sjuk?
— Nej. Jag vet inte hvad det är.
— Ta dig en promenad då, så träffas vi i kväll.
Här springer inget bort.
Och så kom revisorn ut i solen midt på blanka
förmiddagen, hvilket inte händt på länge. Han kände
sig förlägen och yr i hufvudet och begrep mindre
än någonsin hur allt gått till, när han stegade i väg
utmed Riddarholmskanalen som en dagdrifvare, en
skolsjuk, en fördetting. Det är så det känns att bli
pensionsmässig, tänkte han. Och en rysning skakade
honom. Hvad i himlens namn skulle han ta sig
till? Han hade ett dunkelt behof af sällskap. Men
allt anständigt folk var ju i arbete så här dags på
dagen.
Jag vänder om, fortsatte han att resonnera. Det
blir bäst. Men då kom han plötsligt att erinra sig
att han var begåfvad med en systerson, som hjälpte
till att konsumera hans cigarrer och hans räntor.
En inspektion vore kanske inte ur vägen. Den unge
herrn låg och läste juridik på hans bekostnad, men
han tycktes ha intresse för en del annat också.
Revisorn gick och tuggade på ett beslut: om han
nu satt snällt hemma, den unge mannen nämligen,
så ville han bjuda honom på middag. En liten
vårmiddag. Det var ju vår ute.
1 samma ögonblick han tänkte detta kände han
också luftens friskhet och oro, människornas muntra
brådska, den nya pulsen i allt — kände detta som
någonting där fian själf var med på ett hörn,
någonting som på ett mystiskt sätt äfven angick honom.
Det var en underlig dag. Och han log i tanken
öfver sitt beslut. Men naturligtvis var inte pojken
hemma: man sitter inte och väntar på lyckan i en
gammal revisors skepnad.
Han ringde på i ett hus på Östermalm. Jo,
sannerligen. Den unge mannen kom själf i dörren.
Han dolde artigt sin öfverraskning, och revisorn klef
in i ett rum där det till och med låg böcker framme.
Tjocka böcker som sågo ut att vara de rätta.
— Du tvcks flita. Revisorn nickade välvilligt.
— Ja.
— Nå, så. Jag hade annars en tanke på att du
kunde äta middag med mig, jag har gjort mig ledig och
det är en skön dag. Men jag vill inte insistera ...
Han satt i gungstolen och knarkade fram hvart
ord han sade. Och han väntade. Men det ansikte
han sökte kom inte upp.
— Tack kära morbror, i dag går det inte. Jag
har tentamen.
— När då?
— I morgon.
— Och du kan inte slita dig lös ett par timmar?
— Jag hinner inte. Men det var bra snällt af
morbror...
Det blef grått i revisorn; han sade något om att
arbetet naturligtvis bör gå före nöjena, och så gick
- 379 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
