Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28. Den 9 April 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST BLOMBERG †.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 24 sistlidne mars ingick underrättelse, att
ledamoten af Riksdagens Första Kammare, Svenska
järn- och metallarbetareförbundets förtroendeman
Ernst Blomberg tidigt på morgonen samma dag
aflidit. Sedan flera år tillbaka lidande af lungsot, för
hvilken han dock med framgång behandlats på
sanatorium, dukade han närmast under för influensa,
hvartill stötte reumatisk feber och lunginflammation.
Med honom bortgick en af den svenska
fackföreningsrörelsens främste män och tillika en af dess
mest sympatiska personligheter.
Ernst Fredrik Vilhelm Blomberg var född i
Stockholm den 4 januari 1863 och sålunda vid sitt
frånfälle föga öfver 48 år gammal. Efter
genomgången folkskolekurs kom han i kopparslagarelära
och utbildades till en skicklig arbetare i detta fack.
Utrustad med en mindre vanlig intelligens och
outtröttlig i sträfvandet att förkofra sina insikter och sin
bildning, kom han snart till förståelse af, hvilken
mäktig häfstång en förståndigt ledd
fackföreningsrörelse kunde bli för industriarbetarne, och då
Stockholms kopparslagare 1885 bildade sin fackförening,
blef Blomberg dess ledare. Det är betecknande för
den försiktighet, som präglade den hädangångne,
att ehuru Järn- och metallarbetareförbundet bildades
redan 1888, anslöt sig den fackförening, hvarför han
stod i spetsen, först 1801 till detsamma. Redan två
år senare valdes han emellertid till förbundets
korresponderande sekreterare och blef följande år dess
förtroendeman, hvilken syssla han skötte bredvid
sitt dagliga arbete ända till 1896 års början, då han
vid förbundets femte kongress i Eskilstuna valdes
till helt aflönad förtroendeman. Vid denna tid var
förbundets medlemssiffra 2,761, fördeladt på 27
afdelningar; vid 1908 års slut hade det stigit till nära
34,000 medlemmar i 219 afdelningar. Denna
siffrornas stegring talar bättre än ord om den ifver,
Blomberg under denna tid utvecklade. "Han kom",
skrifver en arbetaretidning, "till i en tid, då man
inte såsom nu kunde samla detta facks arbetare i
höga luftiga lokaler, utan i rum, där den upplyste
kämpen för sitt fack rörde vid löftet med hufvudet,
då han talade. Arbetarne kommo den tiden till
mötena direkt från arbetsplatsen i sina oljiga
arbetskläder, hvarigenom luften ibland blef outhärdlig.
Men i denna kvafva luft höll kämpen, som föresatt
sig att samla landets järn- och metallarbetare i ett
mäktigt förbund, gärna ut i timmar. Och det är
inte fritt för att det just var den tidens strapatser, som
* lade fröet till den sjukdom, som ändade hans lif".
Det var två drag, som isynnerhet utmärkte
Blomberg som fackföreningsledare. Det första var, att
han redan tidigt insåg, att den sammanslutning, han
stod i spetsen för, icke allenast borde vara en
kamporganisation, utan äfven en understödsorganisation,
till hvilken de inom yrket arbetslöse kunde vända
sig för understöd. I nära sammanhang därmed stod,
att han, ehuru själf socialdemokrat, var den, som
städse stod främst i kampen för fackföreningarnas
särskillnad från det socialdemokratiska partiet och
mot den s. k. tvångsanslutningen. Det andra
utmärkande draget hos Blomberg som
fackföreningspolitiker var den omsorg, hvarmed han sökte
undvika, att lönerörelser skulle leda till
arbetsnedläggel-ser. Den försynthet och aktning för motpartens
åskådning och argumentering, som han plägade
ådagalägga, gaf ofta nog upphof till anklagelser inom
arbetarekretsar, att det förbund, han representerade,
visade undfallenhet och alltför stor försiktighet vid
förhandlingar med arbetsgifvare. Den taktik han
konsekvent följde, var, säger hans kamrat på för-
bundsexpeditionen i en minnesruna, dels att vid
gjorda framställningar om ett eller annat kraf ej
begära mera än som möjligen hade utsikt att
genomföras, dels ock att om hårdnackadt motstånd sattes
mot krafvet, då hellre än att sätta hela
organisationen på spel, falla undan i det kritiska
ögonblicket för att under gynsammare förhållanden
återkomma. Att denna taktik var klok, lider ju intet
tvifvel.
Af Blombergs insatser som fackförbundsledare
må för öfrigt endast erinras om hans förtjänster om
uppgörelsen af konflikten i den mekaniska
verkstadsindustrien 1905, då han, ehuru svårt sjuk —
han afbröt för ändamålet sin sanatorievistelse —
outtröttligt arbetade med, tills öfverenskommelse
vunnits, och om den därefter åstadkomna
mönstergilla förhandlingsordningen inom detta fack, hvari
arbetsfreden sedan dess icke störts, om man bortser
från 1909 års på yttre anledningar grundade lockout.
Det låg i sakens natur, att en sådan man af sina
partikamrater skulle flitigt anlitas för offentliga värf.
Han var den förste socialdemokraten i Stockholms
stadsfullmäktige, den förste socialdemokratiske
arbetare, som — vid fyllnadsvalet efter Adolf Hedin
1905 - tog säte å Stockholmsbänken i Andra Kam
maren, och den förste, som — sistlidet år —
flyttade öfver till Första Kammaren som representant
för den socialdemokratiska fraktionen i Gäfleborgs
läns landsting.
Om Blombergs egenskaper som riksdagsman
skrifver hans forne bänkkamrat i Andra Kammaren, prof.
K. Warburg: "Han var raka motsatsen till en
vältalare af agitatorstypen, hans uppträdande var
snarast en smula säfligt, han begagnade icke gärna
fraser och han läste stundom upp sina anföranden
från papperet. — — Hvad som öfverraskade mig hos
Ernst Blomberg, utom hans lugna, kloka, allvarliga
sätt att döma, var den bildning och beläsenhet,
hvarom hans samtal buro vittne, och det äfven pà
områden, som icke föllo egentligen inom hans
närmaste intressen, t. ex. det skönlitterära. En dag
föll samtalet på Zola och han började resonera med
mig om hans skrifter. Till min stora förvåning
förklarade han, att han företagit sig att läsa dem i den
ordning, hvari de skrifvits, ty, tillade han, på det
viset får man bäst reda på en författares
utvecklingsgång! Det var sannerligen, som om jag hört
det af en lärare i en anvisning till en, som
studerade litteraturhistoria".
"Att han bakom sin lugna, måttfulla yta gömde
ett glödande temperament", tillägger professor
Warburg, "var uppenbart. Det kom till synes, när
någon fråga föll, som var honom en hjärtesak, och
allra mest, när något småfolkets kraf stupade vid
en gemensam votering på Första Kammarens votum.
Då blixtrade det i de annars så lugna ögonen och
läpparna darrade".
I kamrarna följde han för öfrigt partiparollen. Hans
svaga hälsa tillät honom ej heller att alltför starkt
deltaga i utskottsarbetet. 1 Första Kammaren hade
han mottagit en suppleantplats i det viktiga
särskilda utskottet för arbetsaftalslagstiftningen.
Vid jordfästningen, som ägde rum den 2 april,
visade det sig bäst, huru högt skattad Blombergs
personlighet var inom de kretsar, där han nedlagt
sitt hufvudsakliga arbete. Den väldiga processionen
med florbehängda fanor i spetsen samlades vid
Valhallavägen för att sedan följa kistan till grafven å
Nya kyrkogården, där redaktörerna Hjalmar Branting
och J. Th. Johansson tolkade parti- och
fackkamraters känslor inför den lidna förlusten.
- 434 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
