Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 30. Den 23 April 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
och pålitlig, så! - Ja, nu är det oåterkalleligen
be-slutadt.
Det lilla röda ansiktet såg otroligt bestämdt ut,
och fötterna sattes resolut i marken.
Då kom "nästa spårvagn".
Och i den Lydia.
Leende, nypyntad, elegant mondän kom hon med
små korta, trippande steg, de skärrosiga kinderna
inramade af boans mörka, yfviga skinn, händerna
instuckna i den väldiga, fyrkantiga muffen och i
öronen små dinglande pärlhängen, som darrade och
glänste till för hvart steg hon tog.
— Bevars, har du väntat! sade hon och höjde
ögonbrynen i stor förvåning. Ja, min klocka gick
efter. Jag har störtat, må du tro. — Åh — är så
varm, så! — Och i hörnet strax nedanför porten
mötte jag löjtnant Eskil. Jag måste ju prata litet,
bara ett par ord. — O lilla du, hvilket väder! Så
förtjusande! — Har du råkat din — hm! — jag
menar — herr Fact i dag än? — Inte? — Nej visst!
Han är redan där för länge
se’n, han, med sin "Nero".
Naturligtvis får han väl
pris, inte sant Agneta?
— Jag vet inte.
Hoppas! — Ska vi åka
rem-malag?
— Isch nej! Vi kan
gärna gå. Hon gjorde
en liten sur grimas. Men
om du vill gärna, så —
Automobiler susade
alltemellanåt förbi dem,
rykande och tutande.
Droskor körde förbi i
kort, lätt traf och enskilda
ekipage. Allesammans,
de ena såväl som de
andra, gåfvo i dessa "tuff {+-+}
tuffens tidehvarf ett
intryck af en viss
förnämhet och aristokratisk
elegans. Ett par
"remma-lag" på enklaste sätt
hopkomna, af hyflade men
omålade bräder, ryggstöd
i midten, långsäten på
ömse sidor och under
alltsammans fyra hiul,
rullade af bort mot
täf-lingsfältet. Människorna sutto uppkrupna på de höga
åkdonen som små fåglar på en gärdesgård, men när
man kom till gropar i isen eller lösare snösörja,
nickade och skakade de stackars passagerarne som
ärter i ett såll.
De båda flickorna föredrogo att gå. Och de gingo
raskt framåt.
Tiden löpte ju visserligen ej ifrån dem, ty
täflin-garna skulle pågå i ett par tre timmar än, de kunde
nog hinna frysa så mycket de tålde vid, till dess
allt var slut. "Men Agneta tänkte på Axel Fact, som
säkert gick och. väntade och tittade efter henne. Och
hon fortade på och fortade på, så att Lydia måste
hugga tag i hennes arm emellanåt och hejda farten.
— Åh, hvad du springer! klagade hon.–-Vet
du, jag såg en sådan förtjusande hatt hos Meeths,
då jag gick förbi. Jag var tvungen gå in och pröfva
den. Den kostade bara —
— Nu på vägen hit ut, frågade Agneta skarpt, och
vände hastigt hufvudet emot henne.
Priset fastnade med ens Lydia i halsen.
— Ja — nej — — — Nej, inte — inte i dag inte!
stammade hon med ett litet matt leende.
a 8 D„ STOCKJWlllSrOTOCHAF. Un’
DEN NYE TYSKE MINISTERN I STOCKHOLM FRANZ VON
REICHENAU MED FAMILJ. (Se föreg, sid )
Det blef inte mer taladt om hatten. Och just
inte om något annat heller på en lång stund.
Då de kommo fram till banan, pågick som bäst
en löpning. På den höga, kungliga läktaren, prydd
af kronkläden och blågul flaggduk, syntes en del
kända gestalter. Längs de blågula kordongerna,
spända utefter trafvarbanan, stodo åskådarne i dubbla
och tredubbla led. Och från musikläktaren ljöd
gardesregementets käcka toner. De båda flickorna
gingo långsamt framåt, öfver människornas hattar
sågo de tid efter annan ett hästhufvud med
fladdrande man och vidgade näsborrar störta förbi,
och tätt bakom hästen syntes körsvennen på sin
höga tvåhjuling i ifrigt framåtlutad ställning och en
spänd, energisk blick i ögonen.
Plötsligt blef Lydia varse en lucka i
åskådarekedjan, och hon begaf sig strax dit. Men Agneta
hade ett stycke framåt på sadelplatsen, där de i
pågående löpning ej deltagande hästarna rastade,
uppfångat en skymt af en lång, smärt, manlig figur
i ljusgrå vadmalskostym,
sportsydd, och grå,
knoll-rig skinnmössa.
Det måste vara Axel,
hennes kusin — och
barndomsvän — och litet
mer ändå, fast inte
officiellt ännu.
Ja visst var det han.
Nu upptäckte hon också
Nero, den kolsvarta
hingsten, ett stycke ifrån
honom.
Det var någon, några
Axel stod och talade vid.
Stor och stark och irisk
och landtlig såg han ut,
just lik sin ståtliga häst
där bredvid, hvilken
skötaren just nu höll på att
rusta i ordning för nästa
löpning.
Lugna och tryggastodo
de där båda, vissa om sin
styrka och sin förmåga.
Men hästens näsborrar
skälfde af ifver och i hans
ögon brann det och
glödde en underlig, frustande
eld. Han kunde bli
farlig, Nero, om körsvännen miste sitt håll på honom,
det visste både Agneta och Axel.
Och Agneta visste också, att Neros herre under
sin trygga, säkra vta dolde samma glöd och ifver,
samma hetsighet och obändighet. Men af en lugn,
förtroendeingifvande hand, af en mild, förståndig och
förstående vilja kunde de båda styras. Hon var inte
rädd för någon af dem. Och dock låg fruktan
alltid i bakhåll och lurade. Inte för sig själf fruktade
hon, men för dem själfva, och för andra.
— Kommer du inte med? frågade Lydia och
vinkade åt väninnan, som dröjde. Här ser vi utmärkt.
O, en så’n stilig häst! — Ser du, den där gula. Och
ryttaren med! — Jag menar körsvennen. — Hvem
kan det vara, tror du?
Lydia var full af intresse, språkade på lifligt och
muntert, tittade åt höger och åt vänster, såg allt
och alla, njöt af att hälsa på bekanta och upplyste
genast efter hvarje hälsning sin följeslagerska i en
halfhög hviskning, om hvilken eller hvilka det varit.
Agneta följde med fram till åskådarekanten om
ock en smula ovilligt. Men efter en stund sade
hon:
- 475 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
