Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38. Den 18 Juni 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMELLAN HUSTRU OCH MAN. sk.ss för hvar s dag af h. b.
Han var författare och det hade funnits en tid då
han räknats som en af sitt lands främste. Nu var
han gammal och hans fantasi och skaparförmåga voro
ej mer hvad de förr varit. Åtminstone sades detta
i litterära kretsar man och man emellan och
kritiken, som blundade för att hans böcker ännu och
alltjämt gingo åt, sade detsamma om än inte i
tydliga ord så med kallsinnig misstro eller likgiltig
fåmäldhet.
Förr hade han räknats som banbrytare. Han
hade sått ut frimodiga ord och djärfva idéer och folk
hade häpnat öfver hans oförskräckthet och somliga
— den större delen — hade beundrat den. Men
årtionde eiter årtionde hade gått — striden som en
gång stått så brännande stark kring de idéer han
förfäktat hade mattats och stillnat af. Det som folk
knappt vågade tänka och som fordrade mod att då
tala ut högt, det var nu hvar mans sanningar, och
för den andliga tankefrihet och borgerliga rättvisa, åt
hvilka han vigt sitt lif, hade nya krafter stått upp
till kamp, hvilka älskade striden för stridens och
ärans egen skull, inte för målets, och hatade hvaije
band, äfven de som stödja. — Det var när han
märkte detta som han drog sig ur deras led,
isolerade sig, blef reaktionär. Och det var ifrån den
tiden det började talas om att han var efterblifven
— gammalmodig. Men han skref ändå; inte just
af behof, ty han hade någon enskild förmögenhet,
utan därför att han inte kunde lefva utan det
skapande arbetets eggelse.
Om han led af sitt tillbakasättande lät han inte
märka det. Han var för storsint för att känna afund,
för hederlig att, äfven där han kunnat, nå framgång
pä andras bekostnad — han drog sig endast allt
mera för sig själf och om han någon gång kunde
hemfalla åt en viss stilla bitterhet var det endast
inför sin hustru han gaf den luft. Fast äfven detta
numera högst sällan. Det hade på sista tiden
förekommit honom som om inte ens hon fullt förstod
honom, som om de på något sätt glidit isär,
kommit ifrån hvarandra.
Marianne Lange, hans hustru, var en smärt,
ståtlig brunett, med kanske mera charme än egentlig
skönhet. Hon var mycket yngre än han, och de
hade lefvat samman så länge att han upphört tänka
på hennes utseende annat än som tillhörande den
kvinna han älskade. Hade hon varit ful skulle han
älskat henne ändå — somliga män äro sådana,
liksom somliga kvinnor, hvad de en gång gifvit kunna
de ej ta tillbaka — som det nu var beundrade han
henne endast omedvetet — hennes sprudlande
kvickhet, hennes eleganta uppträdande, hennes djupa,
mörka ögon med den fasta ärliga blick af varm
ömhet, som han så mycket älskade. — Det var den
blicken han på sista tiden ibland öfverraskat sig med
att längta efter och inte finna. Det hade i stället
kommit något nervöst, oroligt öfver henne; det
gjorde henne lifligare, vackrare, men det plågade
honom som något främmande, något i hvilket han
ingen del hade. Men han teg och arbetade.
Marianne var en stolt kvinna och han litade på henne
— därför att han älskade henne. —
Det var en afton vid sjutiden. Marianne var på
stor middag, men själf hade han föreburit förhinder
och satt nu hemma och skref vid arbetslampan. Då
ringde, det på tamburdörren. Han visste jungfrun
var utgången och gick därför själf och öppnade.
— Åh, Tom, är det du?’ — Det låg en nyans af
missbelåtenhet i hans röst vid åsynen af den sene
gästen, som genast ändrades till" ett vänligt:
Välkommen! — Vill du stiga in till mig — min hustru
är borta.
— Så mycket bättre! — Den främmande befriade
sig från en sliten öfverrock och en hatt, som tyd-
ligen sett sina bästa dagar och följde värden in i
hans rum, där han slog sig ned i en länstol med
en hungrig blick i sina glänsande ögon, som
missmodigt irrade hit och dit, granskande den
hemtref-liga, komfortabla omgifningen
— Jo, du har det bra, Frank! Hvarför har du det?
Inte hade du mer begåfning — mindre kanske än
en annan — fast lyckan ständigt varit med dig.
Frank Lange smålog godmodigt, utan att förarga
sig. Tom Grahn och han hade varit kamrater — i
skolan — vid universitetet — sedan i hufvudstaden
som journalister; så hadederas vägarskiljtsåt — Frank
Lange hade fått ett namn i och med sin första bok
och rest utomlands; när han kom igen efter ett år
var vännen inte längre i hufvudstaden. Se’n hade
de sällan träffats. Det hade gått utför med Tom,
trots den onekligen stora begåfningen; han uppehöll
sig med litet journalistik, men hade svårt att länge
bibehålla någon plats. Nu senast hade han varit
redaktionssekreterare i en landsortstidning, som inte
burit sig.
— Din tidning bar sig ju inte, ledsamt nog, slog
nu Lange fram, vänligt forskande. — Är du häruppe
för att söka annan plats?
Grahn ryckte på axlarna.
— Om jag kan få — ja! Men innan jag
springer ikring får jag allt rigga upp mig en smula. —
Frank! — du var hjälpsam och snäll förr i världen
kan du låna mig en femti krisch! Så fort jag kan,
får du igen dem — alldeles säkert. Jag har blifvit
absolutist och sparar, förstår du.
— Ja, jag förstår! — Lange drog ut en
skrif-bordslåda och tog fram några sedlar. Han var inom
sig glad att hustrun var borta; hon afskydde dessa
kantrade existenser, hvilka, det måste erkännas,
allt för ofta döko upp i hans väg för att pungslå
honom, som alltid haft så svårt att säga nej till en bön.
— Räcker detta? frågade han. — Om jag kunnat
skulle jag gärna lämnat dig mer, men hvarken min
arbetsförmåga eller mina inkomster äro numera
hvad de fordom voro.
— Tack det får räcka. — Grahn stoppade
vårdslöst på sig sedlarna. — Det är kallt i kväll — 10°
under 0 — har du något värmande?
— Vill du ha ett glas vin! — Lange lade undan
de skrifna arken, ordentligt och långsamt — det
skulle nog inte bli någon skrifning mer i kväll.
— Nej tack! Har du ingen whisky?
— Jo! — utan att låtsa om den andres föregående
anmärkningar om sin antagna helnykterhet steg
Lange upp, gick ut i matsalen och kom efter en
stund tillbaka med en bricka med whisky och
tillbehör. — Var så god, Tom! och se här, tag en
cigarr. —
Han sköt vänligt fram lådan och slog eld på en
tändsticka. Förstulet gaf han akt på Grans darrande
hand när han slog i och blandade till groggen.
— Stackars Tom! — han var nog riktigt på
fallrepet, men, hur som helst, en timme kunde han
väl ändå egna åt en gammal kamrat.
Tillbakalutad i stolen satt Lange och följde rökens
blåaktiga, tunna spiraler, lyssnande till Tom, som
spriten satt i humör och gjort talför och meddelsam,
redligt bemödande sig om att inom sig åter
uppkalla något af ungdomsårens varma vänskap för
denne man, hvilkens hela uppträdande — dräkt,
hållning, tydliga spritbegär — talade den dystra
sagan om ännu en som förlist på lifvets stora haf. —
Tom talade oafbrutet, men Frank Lange hörde
inte längre på. Han satt och tänkte på sin hustru
och undrade hvad det var som kommit emellan dem,
detta nya, främmande, som han kände utan att kunna
förklara och som plågade honom. De voro också
mindre tillsammans än förr; sällskapslifvet roade
- 605 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
