Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 41. Den 9 Juli 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C. F. TH. NORDSTRÖM.
TILL PORTRÅTTET A FÖREGÅENDE S/DA
När den tjugoförsta allmänna svenska
landtbruks-utställningen i Örebro nyligen öppnades, erbjöd det
intet öfverraskande att i spetsen för bestyreisen för
densamma och såsom på visst sätt dess ledande man
se länets höfding, C. F. Th. Nordström. Det är ju
det vanliga vid alla utställningar af officiell karaktär,
och till dem är som bekant Örebro-utställningen att
räkna i motsats mot de mångahanda mer eller
mindre allmänna expositioner, hvarmed på senare år
åtskilliga svenska städer, icke alltid till nöje för den
svenska industrien, sökt frambringi ett afbrott i sitt
hvardagslifs enahanda och ett tillskott till sin
normala omsättning. Men det ganska enastående, hvad
örebroutställningen vidkommer, ligger däri, att länets
höfding genom sin föregående verksamhet är på ett
så alldeles särskildt sätt kvalificerad för sin
ifrågavarande ledarställning, som om han just på den grund
kallats till landshöfdingestolen i utställningsstaden,
medan i verkligheten förhållandet är det motsatta.
Carl Fredrik Theodor Nordström är född i
Helsingfors den 31 augusti 1843, son till den berömde
rättshistorikern och konservative politikern,
dåvarande professorn i Helsingfors, sedermera
riksarkivarien i Stockholm Johan Jakob Nordström och hans
maka Anna Kristina Synnerberg. Redan två år efter
sonens födelse tröttnade fadern på sin ställning vid
det finländska universitetet på grund af de obehag
han hade att utstå till följd af den orubbliga fasthet,
hvilken redan då kräfdes för häfdande af detta lands
lag och rätt. Sedan han i januari 1846 efter
ansökan erhållit afsked från sin juridiska lärostol,
öfverflyttade han till Stockholm, blef i juni samma år
utnämd till chef tör svenska riksarkivet och kom
äfven på annat sätt att inlägga de största förtjänster
om den svenska odlingen. Vid öfverflyttningen hit
medföljde naturligtvis den unga sonen, hvilken
sålunda kom att öka raden af de finnar med Adolf
Nordenskiöld i spetsen, hvilka äfven efter skilsmässan
1809 ställt sig till det gamla moderlandets förfogande
och i dess tjänst utfört en betydande gärning som
vetenskapsmän eller ämbetsinnehafvare.
1 intet af dessa hänseenden vanbråddes Theodor
Nordström på sin fader, endast att dennes kända,
till envishet gränsande orubblighet i den en gång
intagna positionen hos sonen mildrats till den lugna
fasthet, som utgör en af ämbetsmannens icke
mindre än medborgarens främsta dygder.
Studiebanan gick raskt. Student i Upsala vid 18
års ålder (1861) blef Theodor Nordström 1869
promoverad till filosofie doktor. Hans kandidatexamen
var den gamla vidtomfattande, för hvilken egentligen
intèt mänskligt var främmande, men han hade lagt
hufvudvikten på de naturvetenskapliga ämnena och
var sedan ett år (1871 -72) extra elev vid Bergsskolan
för att därefter ytterligare praktiskt utbilda sig genom
tjänstgöring vid Sveriges geologiska undersökning,
Teknologiska institutet (nu Tekniska högskolan),
bergsstaten och i kommerskollegium. Bl. a. var
han sålunda grufingeniör i Sala bergslag 1879, t. f.
bergshauptman därstädes 1881, t. f. sekreterare i
kommerskollegium 1886 och t. f. kommerseråd
därsammastädes 1888. Tre år senare utnämdes han
vid endast 38 års ålder till ordinarie kommerseråd
och föredragande byråchef för bergsärenden. Det
var med en grundlig vetenskaplig underbyggnad,
Nordström tillträdde denna kräfvande ställning. Icke
nog med hans förut omtalade studier och praktiskt
vetenskapliga arbeten som geolog inom landet. Han
hade äfven företagit studieresor till Grönland 1870,
till Förenta Staterna 1876 samt till Färöarne 1877.
Af hans utnämn:ng till kommerseråd väntade sig
därför det svenska näringslifvet och enkannerligen
bergshandteringen de största frukter och dessa
förväntningar svekos icke. Det var därför för visso
med verkligt beklagande man 1897 såg honom lämna
sin kommerserådsbefattning, om också till detta
beklagande knöt sig en lyckönskan, därför att man af
honom kunde vänta, ätt han på sitt n>a arbetsfält
kanske ännu mer än på sitt förutvarande skulle bli
i stånd att verka till fäderneslandets bästa, i det
han då utnämdes till generaldirektör och chef för
k. järnvägsstyrelsen.
Hvad Nordström i denna egenskap uträttat, kan
knappast öfverskattas. Om Sveriges statsbanor i
närvarande stund från komfortens och
trafiksäkerhetens synpunkt måste anses tillhöra de främsta i
världen, kan Nordström tillräkna sig icke minsta äran
däraf på grund af den utveckling i detta hänseende,
som under hans chefsperiod kom dem till del. Men
äfven rent kvantitativt genomlöpte statens
järnvägar under detta tidsskede en betydelsefull period.
Det är nu riksgränsbanan bygges och de stora
malmskeppningarna begynna. " Bohuslän får sin
längdbana och öfver Krylbo knytas nya järnband
mellan södra Sverige och det mellerstas
bruksid-kande provinser. Det är likaledes under denna
period de första stegen tagas till stambanornas
utbyggande med dubbelspår. Som de flesta
järnvägschefer fick Nordström för sitt energiska arbete
mest skörda otack; endast personalen förmådde
fullt uppskatta icke blott välviljan, utan äfven de
utomordentliga förtjänsterna i Nordströms
generaldirektörsgärning.
Men arbetsbördan var stor och det förundrade
knappast någon, att Nordström redan 1905 sökte
sig en lugnare verksamhet. Han fick den i
lands-höfdingskapet öfver Örebro län, därvid kallad att
upptaga Axel Gabriel Svedelius’ visserligen icke
lättupptagna mantel. Att Nordström lyckats
härutinnan, behöfver i detta ögonblick icke sägas: det
är väl kändt i hela länet och har sports äfven
utöfver gränserna. Strängt taget har det väl heller
icke funnits någon, som tviflat därpå: en personlig
kraft som hans gör sig alltid gällande, hvar helst han
ställes.
På alla länsförvaltningens olika områden har
Nordström gjort sig kraftigt gällande. Här i den
svenska bärgshandteringens klassiska landskap fick han
det rikaste tillfälle att lägga i dagen det varma
intresse, han från ungdomen hyst för denna gamla
svenska hufvudnäring. Som hushållningssällskapets
ordförande har han tillika visat, att detta intresse
icke gjort honom ensidig: äfven Örebro läns
jordbruk har i honom haft en upplyst främjare. Om
vägväsendet i länet har han inlagt synnerliga förtjänster.
För Nordström måste det kännas särskildt
angenämt att nu som en afslutning på sin långa bana i
det svenska näringslifvets tjänst få hålla den
generalmönstring med dess nuvarande ståndpunkt,
Örebroutställningen innebär. Många äro icke de
områden, å hvilka han ej kan återfinna spåren af sina
egna gagnande insatser.
Under åtskilliga år (1898-1905) deltog Nordström
i det politiska lifvet som representant i Andra
kammaren för hufvudstadens östermalmskrets. Han
företrädde därvid moderata och frihandels vänliga
åskådningar och gjorde ofta inlägg i debatten, hvilka
tilldrogo sig stor och välförtjänt uppmärksamhet.
På grund af landshöfdingeutnämningen undanbad
han sig återval och har sedan icke sökt inträde i
Första kammaren.
Den 3 Juli tilldelade K. m:t Nordström
guldmedaljen af 18:de storleken med inskriften "Illis
quo-rum meruere labores".
- 642
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
