Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, den 26 november 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN SVENSKA KONSTENS VÄRLD.
tiv AK ö UfiU
H. 8 Dn STOCKJIOL.VSFOTOCIiAP.
carl hultström-
Förslag till
Engelbrekts-mo-nument för Falu stad, f. n.
under prisbedömning af den
tillsatta juryn.
T. v..
anders zorn:
Kvinnofigur i brons, i
dagarna gjuten vid Otto Meyers
konstgjuteri i Stockholm.
en enda rad och en stor estrad, samt öfver radens
fond ett galleri för särskildt behof.
Salen är planerad att rymma omkring 2,000
personer vid Nobelfesterna, vid konserter något mindre.
Ett alternativt förslag afser platser för omkring 1,600
personer.
Så ordnad, som denna byggnad nu föreslås, torde
man kunna anse, att deri skall erbjuda möjlighet
för nobelfesternas firande på ett monumentalt och
värdigt sätt, på samma gång den borde blifva en
fullgod definitv lösning på hufvudstadens alltjämt
brännande konserthusfråga.
H. 8 /• < STOCKHOLM SFOTOCKAi’.
DAGDRIFVARE OCH PROLETÄR.
FÖR HVAR 8 DAG AF GUNNAR LANNBY.
— Vaktmästarn, en absinth, om jag får be.
Det var min vän, den vårdslöst skrudade, magre
och något blasé dagdrifvaren, som talade.
— Du vill sålunda nödvändigt ha reda på de
närmare omständigheterna vid min hemfärd, fortsatte
han. Nåväl, det är en ledsam historia, denna min
korta proletärtid, men i alla fall...
Redan länge hade jag gått i hemfärdstankar och
drömt om skånska rågfält, blonda hårlockar och
vårgröna björkdungar samt allt dylikt, som en
landsflyktig svensk aldrig glömmer. Då fattade jag
slutligen mod, grep det sista djupa taget i pungen och
reste ned från bergen till en af Mexikanska golfens
små hamnstäder. Lifvet hade icke synnerligen
mycket att bjuda mig, som måste hålla krampaktigt
fast vid mina sista centavos och lefva på bananer,
solsken och tropikluft. Om dagarna låg jag som
en lazzaron på kajstenen i skuggan af en landboj
och kikade på en fransk kryssare, och om kvällarna
förde jag mexikansk kurtiskonversation från
balkongen till ett hotell för mindre kända individer.
Jag hade hållit på med det så länge, att sennoritan
midt emot hunnit konstatera min olämplighet för
giftermål, då värden kom med en artig förfrågan,
om han icke fick lägga en bättre herre i den lediga
sängen i mitt rum. Det var en "hvit" sade han,
en europé, och jag accepterade apatiskt.
"Den hvita apan" gjorde sin entré med ett för
dåliga tider kännetecknande bylte: en skjorta, ett
par strumpor och ett skohorn, hvarför jag också
genast kände mig lifligt intresserad. Det var lätt
att se, att mannen "gick och dref", och som vi
därför hade mycket gemensamt, kommo vi snart i
samspråk. Han längtade hem till Andalusiska slätten,
till kastanjettsmäll och "novia", den skönaste bland
de sköna längs Quadalquivirs stränder. Det låg en
tysk i hamnen, sade han, en 8,000-tonnare, och man
behöfde en man ombord, men han var spanjor, och
honom ville tyskarne inte ha. Och så slöt han sitt
tal med ett ilsket "carrajos" åt de tyske.
Men följande dag såg jag för sista gången solen
lysa öfver palmerna på Plaza de Armas, jag såg
regeringstrupperna i exemplarisk otakt marschera
förbi Baluarte de Santiago, La Aduana och Buena
Vistas bushotell, och jag packade ihop "les beaux
restes" af mina tillhörigheter i ett brefpapper samt
gaf mig ombord, just då Pico de Orizabas snötopp
lyste blåröd som en skepparnäsa i den nedgående
aftonsolens sken.
Det var en härlig stuntf, då jag kom ombord, fick
en koj i ett unket sjömanskyffe, en brödskifva med
margarin samt ett vänligt löfte, att alla underjordens
andar skulle uppsluka mig, om jag icke klockan
åtta följande morgon inställde mig i pannrummet.
- 137 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
