Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 31 december 1911 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Första dagen underlöjtnant Wider var hemma
igen efter sitt första regementsmöte, hade han så
mycket ait göra med uppackandet och ordnandet
af sina tillhörigheter, samt var så utpumpad, att hans
mamma änkefriherrinnan just inte fick många ord
ur honom. — Men dagen därpå, redan, blef han
mera meddelsam, dock icke öfver höfvan. Visst
gaf han besked om litet af hvarje, om förmän,
kamrater, tjänstgöring, dieten och nöjena på lägret och
dylikt. — Men friherrinnan hade en sällsam,
aningslik känsla af, att något, — hon kunde ej gissa
hvad! - något gömde han på, och detta något var
det, som allra mest intresserade Karl-Emil själf.
Alltså — äfven henne! — Han knep, rätt som det
var, midt i samtalet eller eljest, ihop de vackra,
mörkbruna ögonen på ett så besynnerligt sätt, —
som slötos de kring en syn.
— Hvad tänker du på, gossen min? — undrade
modern, i en ton, som skulle låta tämligen sval.
— Jag? — Åh. — Jag är lite’ trött ännu. —
— Hm. — Javisst. Men nu får du pigga upp
dig tills de komma!
"De", det var gästerna till den lilla familjemiddag,
som friherrinnan skulle ge för att fira Karl-Emils
återkomst. Och bland dem var särskildt att vänta
och märka fröken Gisela von Arim, Karl-Emils
mycket vackra och mycket rika syssling, med moder,
änka liksom friherrinnan Wider."
— Ja, var lugn — smålog han: — jag skall nog
göra min plikt och sköta min post.
Man hade just gått till bords; Karl-Emil var
kavaljer åt Gisela. En sprödare, blondare, noblare
varelse kunde man ej se: hon var som en utsökt
porslinspjäs, och ej utan vare sig blidhet eller
kvickhet. — Fru von Arim, med sin blekt skära hy, rena
profil, höstklart ljusblå ögon och jämna panna under
de grå lockarna liksom framhäfde, hur den
släkttypens fägring kunde trotsa tiden, ja, förädlas af
den. — Karl-Emil föreföll också uppriktigt belåten
med sin bordsdam, och i den ganska trånga, intima
kretsen — ett tiotal fränder — blef hans
konversation smittsamt liflig och ledig.
Friherrinnans skarpa, gråblå ögon följde det unga
parets alla miner och rörelser, med en egendomligt
hypnotiserande blick under de kraftiga, ännu helt
mörka brynen. Och hon knyckte då och då på
sitt präktiga, gråsprängda hufvud med en
triumferande liten knix, — som en drottning, hvilken ser
tronföljden på väg att betryggas.
Plötsligt, då öfver den heta soppan, en tystnad
inträdt, lyfte Karl-Emil sin blick mot modern och
sporde, — på sitt stundom litet förbluffande sätt:
— Minns mamma fru kaptenskan Herling? —
Inte sant, hon och mamma ha känt hvarandra
mycket nära! — Hon, — jag blef presenterad för
henne en gång, midsommardagen, — hon talade
så mycket och så vänligt om mamma och pappa
och hela vår familj. Hor. bad mig framföra sin
allra hjärtligaste hälsning.
Man hade åter börjat prata mellan skedarna, Men
friherrinnan stirrade några minuter ned i sin talrik
med en lätt, men tydlig rynka i pannan, precis
som om hon ogillat anrättningen.
— Hvad var det för en fru då? sade lilla fröken
Gisela, men då hon märkte, hur ifrigt, afvaktande
löjtnanten betraktade sin mor, afstod hon från svar
på frågan. Den var också framställd på måfå. Men
det var icke Karl-Emils.
ÖDETS VÄF.
FÖR HVAR 8 DAG AF GUSTAF ULLMAN.
— Nå, minns- mamma inte alls fru — ? —
Friherrinnan höjde ögonbrynen med säregen fränhet: —
Jo. — Jag — minns henne.
Karl-Emil förstod alltför väl, att hennes nåd
önskade bli kvitt ämnet. Och som lydig,
väluppfostrad son, — och diplomat i smått, — lämnade
han det tillsvidare.
Fröken Gisela spelade, medan sällskapet höll
skymning. Hon var mycket musikalisk — man
kunde knappast tro henne om så mycken känsla,
som hon dock lyckades gjuta in i sitt spel.
Karl-Emil satt vid salongens fönster; hans hufvud
tecknade sig i dunkel silhuett mot den höströda
kvällshimlen. Friherrinnan betraktade honom från
sitt soffhörn: hon önskade, att hon kunnat urskilja
och läsa i hans drag — nu till denna musik! —
Gisela valde fritt, litet af hvarje: än en trånsjuk bit
Chopin, än en bonddans af Grieg, än någonting helt
enkelt, en folkvisa eller en taktfast trall.
Karl-Emil tänkte på midsommardagen, då han
första gången träffade kaptenskan Herling — och
hennes dotter. De hade kommit till lägret från sitt
landtliga hem, bjudna af en gammal vän och
kamrat till numera aflidne kapten Herling. Karl-Emil
tog ju för gifvet, att just en dylik festlighet skulle
tör krigareänkan och äfven dottern återuppkalla ett
vimmel af glada minnen, fast naturligtvis
vemodigt beslöjade af saknad och förgänglighet.
Men, så fort fru Herling hört Karl-Emils namn,
var det som om hon förvandlats. Den mildt, litet
kyligt leende gamla damen fick med ens ett nytt,
tändande lif i blicken, det magra, men vackert
byggda ansiktet liksom upplystes inifrån. Och
Karl Emil var nära att häpen taga ett steg tillbaka,
dä hon hastigt, nästan häftigt grep båda hans
händer.
— Nej! — Detta är en son till–baron von
Wider?
Det lät som hade hon haft baronens förnamn på
tungan, men i sista sekunden hejdat sig.
Så började hon tala, med sällsam ifver, glömsk
af det muntert stojande folklifvet på den soliga
heden. Hon talade om löjtnantens föräldrar, om deras
ungdom, om saker, som Karl-Emil delvis kände,
men delvis haft mycket litet reda på.
— Tänk — att så här oförmodadt träffa — riktiga
gamla bekanta! inföll hon, och då såg han först,
hur fint förläget, men ändå hjärtligt unga fröken
Herling log emot honom. Hon hade ett fastare,
lugnare utseende än modern, saknade dennas något
påfallande, alltför starkt betonade drag. Men den
sällsynta, kvinnliga värmen i blick och röst hade
gått i arf.
— Ja, mor har så godt minne, sade hon.
Och ordet "godt" blef så betydelsefullt därvid.
Men Karl-Emil kom iust då att med undran besinna,
att han aldrig hört sin mor tala om denna nära
bekantskap från hennes och baronens ungdom. Han
beslöt, att på lämpligt sätt skaffa sig lösningen till
den gåtan.–— Så blef det dans kring
majstången. Och Karl-Emil dansade en och många
danser med fröken Brita Herling. Han hade aldrig
haft så roligt på någon bal — ja, roligt var kanske
knappast rätta ordet. Inte längre för att njuta själfva
dansens yra, inte för att stoltsera som fulländad
kavaljer — utan för att få vara henne nära, denna
unga, hittills alldeles främmande varelse. Kanske
hade moderns brådstörtade, oförbehållsamma hjärt-
(Fortsättn. ä sid. 224).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
