Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 7 januari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nvAK e um
NAR BUBBLAN BRAST.
FÖR HVAR 8 DAG AF ARTUR MÖLLER.
Spårvagnsklockornas klämt och fruktmånglarnas
rop väckte Sten Hallin till en solig dag. Raskt
sprang han ur sängen och drog upp persiennerna
från det stora hoteLlfönstret. Därnere låg det
muntert myllrande storstadsstràket, automobiler och
droskors gummihjul rullade ljudlöst öfver asfalten,
på autobusstaken sutto unga flickor med hattaskar
och kontorister med kubb och frukostcigarett, solen
förnicklade poliskaskar och slog reflexer i rutor och
skyltspeglar.
Men Sten Hallins blick sväfvade längre bort.
-Där avenyens långa perspektiv mynnade mot en
dunkel fondkuliss af parkgrönska, mot hvilken en
ryttarstaty aftecknade sig, där borta låg den stilla,
förnäma," lummiga stadsdelen, i hvilken Else von
Hattenburg-Heckenau bodde — — —
Och han kände hjärtat stå stilla af förväntan.
1 dag alltså - —
På nattduksbordet låg hennes nyss utkomna bok
Geflüster aus der Dämmerung.
Han hade läst den i natt innan han somnade —
vid ett glas Marasquino, den dryck hon själf i ett
af sina privatbref till honom framhållit som ett
vigvatten till sin inspiration. Och han var nästan
besluten att låta öfversättningens boktitel på svenska
bli "Hviskningar till den ende" eller möjligen
"Älskogsord ur skymningen"
Sten Hallin gjorde en omsorgsfull toalett. Han
valde en mossgrön slips och lade
ned nervös möda på knuten,
som just därför inte ville lyckas,
och när han var färdig stänkte
han på rockslaget ett par droppar
heliotrop, den parfym med
hvilken hennes papper var
impreg-neradt och som Loulou,
hjältinnan i "Röda masken", brukade
bära.
Medan han i en automobil
rullade iväg mot hennes stadsdel,
tryckte han flera gånger
näsduken mot sitt ansikte och tyckte
sig inandas doften af hennes
diktning, dessa dikter, med hvilka
han blifvit så förtrogen och af
hvilka han öfversatt hvarje rad
— de enda han någonsin
öfversatt. Hur egendomligt att han
nu för första gången skulle stå
ansikte mot ansikte med en
mänska, hvars innersta han kände
så väl, med hvilken han tyckte
sig ha fört så många förtroliga
samtal.
Det var ej bara hennes röst
han tyckte sig känna — så som
den på en gång beslöjad och
lidelsefull talade ur hennes vers.
Äfven af hennes ansikte, hennes
hållning och gång hade under
årens lopp en bild format sig
och satt sig fast i hans hjärna,
när han läste henne tyckte han
sig bestrålad af ett parpensémörka
sammetsögon, han såg ett par
öfverkänsliga, erosbågade läppar
darra och kände tryckningen af
en smal elektrisk Hand med
genomskinligt ådernät.
Det hade länge utgjort hans
sorg, att hon ej skulle kunna läsa
de böcker han skickade henne,
ej kunna uppskatta tolkningens pietet, tonfallens
kärleksfulla smygande intill originalet, ej kunna
igenkänna sin "egen andes barn i den främmande
dräkten. — —
Automobilen stannade med ett plötsligt ryck. Den
unge svensken steg af utanför en förgylld
gallergrind, betalade chauffören och gick méd bultande
hjärta den krattade sandgången uppför mot en villa
i jugendstil, hvilkens yttre dock föreföll honom
mera pretentiöst än egentligen smakfullt.
Han lämnade sitt kort, baronessan var hemma.
Om några ögonblick skulle han alltså stå ansikte
mot ansikte med Else von Hattenburg-Heckenau —
Sten Hallin försökte kommendera sitt hjärta till
tystnad, detta hjärta som så ofta klappat i takt med
hennes. Hur naturligt vore det ej, om han tryckte
henne till sitt bröst, i stället för en varlig
konventionell hälsning. Men han intalade sig själf lugn.
Inte doge det att ge vika för en impuls. Hur ofta
än deras själar slagit samman i en stämning, i
samma offerlåga, så voro de dock socialt taget
främlingar för hvarandra och dessutom — hon kände ju
ej honom, det var endast han som var hemma i
hvarje vrå af hennes väsen.
Han spratt till. En dörr hade öppnats. En äldre
korpulent dam med ett par smaragder i öronen,
(Forts. d sid. 236.)
Foto. Jcpgrr, Sthlm.
Kliché: Bn,’H SUJi*r*f»r
FRAN GUSTAF FREDRIKSONS OCH OSCAR BÆCKSTROMS
GASTUPPTRA-DANDE PÅ K. DRAMATISKA TEATERN I GUSTAF WIEDS "EN MINNESFEST",
sista dagarna i december.
- 232 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
