Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 21 januari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RIKSDAGENS TALMÄN.
J. F. I. AFZELIUS. A. G. L. BILLING. F. J. A. SWARTLING. G. N. T. AF CALLERHOLM.
Första Kammarens Andra Kammarens
Talman■ Vice talman. Talman. Vice talman.
DEN SKURNA PULSÅDERN, för hvar s dag af nils lago-lengquist.
Journalisten Sixten Vejle bodde på den smalaste
sidogatan till Strandavenyen.
Sex svarta, långa trappor äntrade han dagligen
upp och ned till sitt blygsamma krypin i
hyreskasernens vindsvåning. Och samma oblida öde, som
låtit honom ända tills nu in i medelålderns senare
skede kämpa med vidrigheter af alla slag, delade då
och då liksom af en nyck till honom, de blygsamma
bidrag, som satte honom i stånd föra ett snålt lif,
en klen existens bland många pinade meJbröder.
Komfort och lyx voro Sixten Vejle lika okända
som bourgognen till middagen, och af de lifvets
njutningar, som stodo de mera lyckligt lotttade till
buds, tillät han sig endast att äga en, som direkt kunde
påföras öfverdådets konto: han höll sig med telefon.
På det torftiga skrifbordet i fönsternischen stod
riksapparaten, svartlackerad och glänsande, med en
lejon- och kronkrönt vapensköld på ena sidan och
dén stålblanka mikrofonen i sin klyka.
Telefonen var för Vejle ett dokument på, att han
tillhörde kulturklassen. Den var som ett lefvande
väsen i hans ensamma fattigdom, en förstående vän,
som inte svek. När Vejle lyfte luren mot sitt öra
och hörde det sällsamma suset, kände han sig stå
i omedelbar kontakt med den stora skiftande
världen därute, denna värld som spann sagan och
äfventyret på telefontrådar, liksom jungfrun i legenden
spann in i sländlinet sina drömmar vid tenen.
Telefonen hade på honom tagit gestalten af ett stort
rödt hjärta, som hamrade ørh slog, under det
elektricitetens blodvågor sköljde genom det, fyllda af
underbara krafter.
Det var en liten veckotidning, som gaf Vejle
brödet, ett litet religiöst blad, som klipptes till af Vejle,
försågs med en kyrklig krönika af sin egare, pastor
Brattström och för öfrigt gick utmärkt, tack vare
sin allmänna blick på de lifvets företeelser, det
behandlade. Det var förbindelserna med sin tidning,
som tvungit Vejle till den telefonlyx, som sedan
blifvit en del af hans nödtorft.
Hösten hade varit svår detta år. En längre tids
sjukdom hade ytterligare skrufvat ned Vejles
ekonomiskt klena resurser, Och nu låg han sedan länge
sjuk och otjänstbar hemma i sin liggsoffa. Rygg
och ben hade svullnat af värk, hostan hade brutit
sönder de sista krafterna, och en gammal städerska,
som dagligen gjorde ett hvärf genom rummet med
en mathållare, samt läkaren —*èn och annan
sällsynt gång — voro de enèa lefvande varelser, som
Vejle såg.
Det var då telefonen blef hans stora
lyckobrin-gare. Från soffan kunde han med en liten
ansträngning nå mikrofonen, och nu när hans
samman-svullnade ögon ej ens tilläto honom ett ögonblicks
ro bland de svarta bokstafstyperna i en tidning,
blef det telefonen, som kom med trösten.
Till att börja med lyfte han endast af luren,
pressade den mot örat och lyddes på klirret i
metalltrådarna eller gnisslet af kopplingarna. Så fick han
för sig att dagligen ett par gånger ringa upp sin
tidning för att höra, hur det gick med arbetet, då
han själf inte kunde hjälpa till. Kunde pastorn
verkligen " hinna med korrekturet också? Först voro
alla de lugnande svaren, han fick hållna i en
välvillig och tillmötesgående ton, sedan tyckte Vejle
sig märka en viss otålighet i de svarandes röster,
men efter ett häftigt "har inte tid,, för tusan!" en
afton i pressläggningstiden, vågade den sjuke inte
längre fråga. Det hade förresten kommit ett nytt
redaktionsbiträde också i hans ställe. Han var
sålunda dubbelt öfverflödig.
Då fick han den stora idén.
På måfå plockade han samman några siffror til!
ett nummer, beställde det, och när han i
mikrofonen fick höra en främmande röst ropa svar, förblef
han tyst, tills afringningssignalen skar in i örat på
honom, och leken var slut för den gången. Olika
stämmor gåfvo alltid nya uppslag till tankar och
fantasier. *•<
Det var en dag, han ringde igen. 912 beställde
han. Han hörde åter röster på långt håll, så följde
ett: "912 påringdt!" af telefonfröken, och Vejle
kände sig liksom förflyttad in i en främmande värld,
full af möjligheter och öfverraskningar.
Det blef en liten stunds väntan. Så sjöng i
telefonen en klar sopran:
— Nå, ändtligen ringde du, Sixten. Jag har
väntat så otåligt.
Sixten! Vejle kände .sitt, hjärta spännas under
ett inre outsägligt tryck. Sixten! Hette inte också
han Sixten? Nu var ju ödets sällsamma stund
inne.
— Sixten! Är det inte du? Hvar blef du af?
Åier sjöng det i telefonen, som en lössläppt
svärm fåglar konserterat.
Den sjuke fick ett anfall af svaghet, luren började
skälfva i hans hand, och hjärtat slog hörbart.
— Sixten-, Sixten! lockade åter röster. — Skämta
inte! Är det inte du?
- 270 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
