Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18, den 28 januari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK BARNEKOW †.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA
Från Kristianstad ingick den 14 dennes
underrättelse, att godsägaren frih. C. F. K. Barnekow
därstädes aflidit. Med honom bortgick en man, som
mer än de flesta intresseradt och oegennyttigt
deltagit i sin samtids offentliga lif.
Frih. Christian Fredrik f(’ell Barnekow var född
på Araslöf i Vinslöfs socken af Kristianstads län den
26 nov. 1839, ende son till dåvarande ryttmästaren,
frih. Adolph Christian Barnekow och hans maka,
friherrinnan Eva Christina Gyllenkrook. Moderlös
redan vid födseln fick frih. Barnekow den för den
skånska landtadeln vid denna tid vanliga uppfostran.
Han aflade studentexamen i Lund 1856, blef
fanjunkare utan lön vid Skånska dragonregementet 1858,
aflade officersexamen 1860 och blef samma år
underlöjtnant vid nämnda regemente. I denna egenskap
kvarstod han i tio år, tills han 1870 begärde och
erhöll afsked för att efter sitt giftermål med
friherrinnan Elisabeth Ramel 1869 helt ägna sig åt skötseln
af Araslöf, som efter hans faders död inköpts (1860)
af hans morbror, baron F. E. Gyllenkrook på
Sin-clairsholm, men nu af dennes son återförvärvades.
Med sina 53/4 mantal gaf detta gods sin ägare full
sysselsättning, men det dröjde icke så länge,
förrän baron Barnekows intresse togs i anspråk äfven
för allmänna värf. Redan 1877 invaldes han af
Kristianstads läns landsting i första kammaren och hade
där säte i två 9-årsperioder, tills han 1895 af Västra
Göinge domsaga utsågs till den gamle frisinnade
riksdagsveteranen Ola Bosson Olssons efterträdare i
andra kammaren. Här kvarstod han sedan i tre
valperioder, tills han 1905 på grund af framskriden ålder
efter att ha bevistat 32 riksdagar undanbad sig återval.
I riksdagen intog frih. Barnekow såväl i första
som i andra kammaren en synnerligen ansedd
ställning. Redan vid sin första riksdag (1878) utsågs
han till suppleant icke blott i bevillningsutskottet,
utan ock i det särskilda utskott, som hade att
behandla det De Geerska härordningsförslaget. Redan
efter två riksdagar uppflyttades han till ordinarie
ledamot af bevillningsutskottet, som han sedan med
undantag för 1883 oafbrutet tillhörde ända t. o. m.
1893 och i hvilket han var vice ordförande 1888-91
samt ordförande de därpå följande båda riksdagarne,
liksom han varit det redan under 1887 års
majriksdag. Efter öfvergången till andra kammaren fick
han plats i konstitutionsutskottet, där han redan 1900
avancerade till vice ordförande. Han hade ock säte
i 1905 års hemliga utskott.
Under hela sin riksdagstid underhöll frih.
Barnekow nära förbindelser med landtmannapartiet och
anslöt sig i stort sedt till de åskådningar, som
omfattades af dettas moderatare del. Under första delen
af sin riksdagsbana hänfördes han sålunda till den
s. k. skånska iraktionen i första kammaren. Längre
fram omfattade frih. Barnekow protektionistiska
tänkesätt, och röstade i de afgörande voteringarne
1887 och 1888 för spannmålstullarne. Han inträdde
nu i Första kammarens majoritetsparti och utsågs
till förtroendeman i detta. Men han följde icke
majoriteten i vått och torrt, därför att han tillhörde
majoritetspartiet. Fastmera uppträdde han med
mycken oförskräckthet mot partikoryféerna, när dessa
efter hans mening öfverträdde gränserna för en sund
konservatism. 1 andra kammaren visade det sig
också lätt nog för honom att träda i samarbete äfven
med det 1900 nybildade liberala samlingspartiet. Vid
1899 års riksdag uttalade han sig sålunda för det
bekanta samlande skrifvelseförslag i rösträttsfrågan,
hvarom hr Sixten von Friesen väckt motion, hvilket
inbragte honom en reprimande af hr Ivar Månsson
i Trää, hvarpå han emellertid ingalunda blef svaret
skyldig. Han erinrade, att han hela sin riksdagstid stått
ifrigt på landtmännens sida och fortsatte: "Jag strider
helst i deras leder. Men herr Ivar Månsson och
jag, vi skilja oss åt i fråga om den ställning
landtmannen böra intaga till denna fråga, sedan de
kommit till makten. Här har nu en person ur
landtmännens led sagt, att om vi nu lämnade makten,
det vore detsamma som politiskt själfmord. Men,
mina herrar, begick ridderskapet och adeln
själfmord, då den afsade sig sin själfskrifna rätt? Nej,
det var icke själfmord. Ridderskapet och adeln
hörde tidens röst och rättade sig därefter. Jag tror,
att förhållandena böra mana våra landtmän, som nu
sitta vid makten, att göra på samma sätt." Under
den fortsatta utvecklingen af rösträttsfrågan uppgaf
emellertid frih. Barnekow denna ståndpunkt och
sökte sig nya positioner, väsentligen på grund af
den misstro, han hyste emot städernas
befolkning.
Frih. Barnekows sista anförande gällde frågan,
huruvida 1905 års första urtima riksdag borde
uppskjuta behandlingen af det särskilda utskottets
utlåtande i unionsfrågan, tills ny regering blifvit
bildad eller icke. Anförandet är betecknande för den
fridsamhet och försonlighet, som kanske i grunden
utgjorde de mest framträdande dragen hos den
hädangångne som offentlig personlighet. "Till följd
af sjukdom", yttrade han, "var jag icke närvarande,
då denna urtima riksdag öppnades, men med sorg
och grämelse satt jag i mitt hem och läste de svåra
anmärkningar och tillvitelser, som från många håll
inom riksdagen riktades mot den regering, som nu
begärt sitt afsked. För min del kan jag icke vara
nog tacksam mot denna regering för att, då denna
hetsighet uppträdde mellan brödrafolken, det fanns
lugn och sans inom ministären. Och eftervärlden
skall nog prisa vår vördade konung för att han
varit trogen ^itt valspråk: ’Brödrafolkens väl’. Då
han funnit, att hvarje strid mellan brödrafolken
skulle vara till skada för dem båda, så har han
hellre tagit förnärmelsen från norska stortinget på
sig, än han velat vara orsak till en strid mellan de
båda folken. Hade han haft vid sin sida en
häftigare och mera lidelsefull regering än den han hade,
ja, mina herrar, då veta vi icke, hvar vi i
närvarande stund hade varit."
1 Andra kammaren hade frih. Barnekow säte i
landtmannapartiets förtroenderåd.
För öfrigt inskränkte sig de förtroendeuppdrag,
som kommo frih. Barnekow till del från
hembygden, visst icke till riksdagsmandater. Redan så
tidigt som år 1883 kallades han till vice ordförande
i Kristianstads läns hushållningssällskap. Tre år
dessförinnan hade han invalts i länets landsting och
fungerade som dess vice ordförande 1884—87 samt
1889—91, hvarefter han under en lång följd af år
af k. m:t förordnades till tingets ordförande.
Varmt religiös ägnade frih. Barnekow stort
intresse åt kyrkliga frågor. 1888, 1893, 1898 och 1903
var han lekmannaombud i kyrkomötet för Lunds
stift, därvid han med mycken energi och kraft häfdade
lågkyrkliga åskådningar samt religionsfrihetens
grundsatser.
Af regeringen insattes frih. Barnekow i 1880 års
sjöförsvarskommitté, hvars betänkande ledde till
riksdagens godkännande af den s. k. Svea-certen
för pansarfartygen. — Ännu vid sitt frånfälle var
han en af Skånska hypoteksföreningens direktörer.
Närmast sörjes den hädangångne af tvenne söner,
nämligen Adolf, som är ryttmästare vid Skånska
dragonregementet, och Christian, andre sekreterare
i utrikesdepartementet.
- 274 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
