Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18, den 28 januari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID FÖRRA REPRESENTATIONSREFORMEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF EMIL SVENSÉN.
Den första riksdagen efter nya
representationsreformen för af sig själf tanken tillbaka till den förra
reformen af samma slag, som främst är knuten vid
namnet Louis de Geer. Några knappa hågkomster
från år 1866, när den sista ståndsriksdagen gick,
och 1867, när den första nya kammarriksdagen kom,
torde därför icke sakna sitt lilla intresse.
Ceremonierna vid de gamla ståndsriksdagarnas
början och afslutning voro högst betydligt mera
invecklade och omständliga än de sedan blefvo, och
deras genomgripande förenkling var ett af de lättast
i ögonen fallande kännetecknen på tingens nya
ordning. En hel del gammaldags ståt med Karl XIl:s
drabanter, kungliga och furstliga hermelinsmantlar
samt kunglig handkyssning från talmän och andra
dignitärer på rikssalen ha väl först ett efter annat
och i all stillhet fallit ur bruk. Men omedelbart
märktes, då Carl XV med sin ännu kraftiga stämma
höll sitt första trontal till 1867 års riksdag, att hela
den förskräckliga långa harang med uppräknande
af alla de gamla ståndens titulaturer, hvarmed de
gamla trontalen plägat inledas, utan vidare fallit
bort, så att endast det enkla "Gode herrar och
svenske män" stod kvar. Och på hufvudstadens gator
och offentliga platser lade gamla inbitna
stockholmare med en viss saknad märke till, att den förut
öfliga riksdagsutblåsningen genom härolder
försvunnit. Denna ceremoni med sina medeltidsaktigt
utstyrda härolder till häst hade tydligen från början
afsetts att vara mycket högtidlig, men hade med
åren gått öfver till ett mycket gouteradt folknöje, i
det härolderna under sin "gravitetiska färd från torg
till torg följdes af en mindre högtidlig än högljudd
kortege af den tidens stockholmsgrabbar, som
trefvade i kapp med hästarna från det ena torget till
det andra, där utblåsningen ägde rum.
Högstämda och gripande hade de ord varit, med
nv/itK a usiv
hvilka Carl XV den 22 juni 1866 afslöt den sista
ståndsriksdagen med en återblick på ett stort och
ärofullt skede i vår parlamentariska historia, som nu
afslutadt låg bakom oss, och en hoppfull blick mot
framtiden. Ej fullt så högtidliga, men fulla af
öfver-spända förväntningar, voro de förhållanden, under
hvilka den nya riksdagen 1867 trädde fram inför
folket. Det mest gripande momentet därvid var
onekligen, då den gamle frihetskämpen Lars Hierta, som
alltifrån det första Aftonbladets dagar med sin orädda
kamp mot ståndsförfattningen kanske mer än någon
annan bidragit till att föra representationsreformen
framåt, nu i egenskap af ålderspresident fick
uppdraget att öppna den folkvalda kammarens
förhandlingar. Förklarligt nog säges den annars så lugne
och själfbehärskade mannen vid detta tillfälle hafva
varit nästan öfverväldigad af en rörelse, som icke
förfelade sitt intryck på den omgifvande församlingen.
Hvad som annars mest tillrog sig det allmänna
intresset var utnämningen af talmän i de nya
kamrarna. Af de fyra ståndens talmän hade den
barnafromme gamle "ärkebiskop Reuterdahl och den
nästan allt för mycket lefnadsglade talmannen i
borgarståndet, Stockolmsgrosshandlaren Schwan, icke
återvändt till riksdagen. Den förre hade under de
minnesvärda decemberdagarna 1865, då
representationsreformen genomfördes, spelat en i viss mån
framskjuten roll. I de hälsningstal, hvarmed han i
egenskap af prästerståndets själtskrifne talman
öppnade dess förhandlingar, hade den gamle
hedersmannen, som var mycket missnöjd med hela
reformen, inflätat en lång litania mot tiden och dess
ondska, som mynnade ut i det klassiska uttrycket:
"Kan tiden undvara prästerna, nog kunna prästerna
undvara tiden." Men när afgörandet nalkades, hade
kung Carl, som själf var en ganska ljum vän af
reformen, men fullt lojalt skänkt den sitt stöd
Kliché: Kern. A.’Ji. lienr/t Hilfverej>arre, £Mm—Gbg.
"KONUNGENS (CARL XV) SISTA AFSKED AF RIKETS STÄNDER I PLENUM PLENORUM PÅ RIKSSALEN DEN 22 JUNI 1866"
Efter en samtida teckning af G. Janet.
- 281 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
