Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 20, den 11 februari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
EN JAKTHISTORIA.
FÖR HVAR 8 DAG AF MARTIN KOCH.
En grof bergås gick genom hagen i riktning N. V.
till S. O. Den tycktes hufvudsakligen bestå af
väldiga stenblock, rundslipade och ditrullade af
jättehänder. Mellan de större blocken lågo massor af
mindre inkilade, och öfver alltsammans var utbredd
en matta af mossa — mjuk mossa, som gungade
under fötterna — och knastrande torr, grå laf utefter
hela höjdsträckningen.
På norra sidan om bergsluttningen stod skogen,
tät tallskog; här och där några yfviga granar, alar
vid gläntorna och två krokiga, hvitstammiga björkar
vid grinden. Det var en riktig hage! Qrann och
fin och vimlande full af djur, bara man kunde
konsten att se. —
Jag kom fram på den knaggliga åsen. Bakom
mig och under mig låg skogen och bakom skogen
låg den vida, blåa fjärden i solnedgångens dis. Den
sista kvällvinden strök sakta fram därutifrån in öfver
land; den kändes tung af salta dofter, kylde som
läkande balsam i bröstet och smakade beskt på
tungan.
Härliga dag, farväl! Nu kommer den ljüfliga kvällen.
Himlen öfver mig var utan moln, fylld af
smältande sken, som sakta blånade till mjuka skuggor
genom oändliga, öde rymder. Några tallstammar
lyste blodröda, kronorna flammade ärggrönt i det
gyllene aftonljuset, och när jag vände mig mot väster,
såg jag solen sjunka som en stor, gnistrande klump
af guld.
Söder om bergåsen gick en djup dalsänka, fylld
af ormbunkar och enris. Där brukade hararna ha
sin gång. En gärdesgård skar dalsänkan tvärs öfver,
en liten barrhal gångstig löpte fram genom grinden,
som var den enklaste möjliga: några långa,
half-murkna störar att lyfta af och lägga på. Och
bakom stängslet lyste vårsäden grön som smaragd,
mjuk som sammet, djup och tät som — ack, med
hvilka ord skall man beskrifva den vackraste af alla
syner: halfvuxen vårsäd öfver vida gärden? Harar
bruka förstå att uppskatta den synen. —
Unga människor ha en egendomlig ärelystnad:
att vara jägare. Jag är också jägare. En riktig
jägare med grön röck, grön mössa, o. s. v. Äfven
bössa har jag. Men jag umgås, uppriktigt sagdt
tämligen försiktigt och inte utan misstänksamhet
med detta föremål. Jag är inte särdeles mordisk
af mig, och det tilltalar mig inte alls, att min vän
bössan har så afgjorda tendenser att döda. Därför
brukar jag försöka öfvertyga mig, att det egentligen
är bara den ensamma promenaden i skogen jag vill
ha, och det ökar ju endast njutningen att ha en god,
snabb och säker kamrat i handen. Vapnet är
mannens vackraste skapelse, hans högsta ära; åt detta
skänker han mer eller mindre hemligt sin manligaste
och trognasie kärlek.
Således gjorde jag bössan klar till mörksens
gärningar, innan jag slog mig ner i mossan på
bergåsens sydsluttning. Den, som sett en liten harpalt
komma tumlande genom skogen en sommarkväll i
skymningen, vet nog, att blodet ännu gömmer många
dunkla begär från människornas jägaretider, då lifvet
ofta hängde på ett säkert riktadt pilskott — dunkla
minnen! Bytet var mig praktiskt taget likgiltigt —
men skottet! Segern öfver det främmande lifvet! Den
driften bör man nog med tacksamhet erkänna, ty
hvad vore vi, om inte våra förfäder lydt den i blindo
genom seklerna?
Jag gaf mig alltså katten på, att jag skulle skjuta
den kvällen, se det lilla lustiga lifvet stanna i
språnget och ligga stilla för alltid — jag ville se blod,
rykande rödt blod bland mossa, ormbunkar och
risiga enar.
- 312 -
Det var naturligtvis förbjuden tid. Att tjufjaga
är ju för alla stora andar det finaste. Noga taget
mister också Kongl. Maj:s Förordning angående
jakt och fiske en tämligen stor del af sin
myndighet, när kronojägaren bor en fjärdingsväg sin kos
i bygderna och när man har det nöjet att befinna
sig på närmare en mils afstånd från ortens länsman.
Jag väntade. Solen gick. Det skymde — en
mjuk, pärlegrå sommarskymning. Jag hörde alla
nattens stämmor vakna och sprida sitt hviskande
välljud, sin susande, ljudlösa sång. Skogen sof,
vinden sof, natten steg från den mörka jorden upp
emot skyarna, där aftonstjärnan lyste öfver en
ensam tall med brusten, söndervriden krona. En
hund skällde långt, långt borta. En ekorre tjattrade
så det sjöng i hela granstammen, där han satt.
Ur skogens djupaste mörker porlade ett djupsinnigt
kuttrande ljud af någon vaknande vildfågel. Myggen
hängde som ett moln öfver mig, skrek i mitt öra
och pinade mig öfverallt.
Då kom haren.
Han kom norr ifrån, rann som ett streck af grått
öfver den gråa lafven; en nästan ljudlös duns
hördes af hvarje språng öfver stenarna, några former
af djuret märktes inte, bara något, som rörde sig
genom dunklet öfver den dunkla marken, rörde sig
i stora, underligt bestämda rörelser fram mot ett
bestämdt mål: vårsäden bakom gärdesgården.
Nå, nu —!
Jag blef styf som en spik i hvarje led, gjorde
stånd som en tränad fågelhund. Sällsamma drifter
i blodet! Jag vore i stånd att slita sönder den där
lilla haren, slita honom i bitar med händer och
tänder sölade af varmt vildmarksblod. — Kom du!
Haren såg mig, när jag lyfte bössan. Han
tvärstannade i hoppet och satt på bakbenen tätt framför
mig med styfva, strukna öron och något
obeskrifligt cförskämdt i hela sin fula uppsyn.
Ett oväntadt sammanträffande mellan två djur, af
hvilka haren säkert var det slugaste! Jag såg på
honom och jag skämdes. Han var mig så
obehagligt nära — jag blef verkligen ohyggligt förlägen,
när jag såg honom på så nära håll. Jag vågade
inte röra på mig ens för att andas; han satt som
vuxen fast i berget. Det hela var rysligt obehagligt.
Hur länge vårt stumma tankeutbyte varade vete
Herran. Jag gaf mig godvilligt och sade: — Schas,
katta! — Jag var inte alls ovänlig, skrek inte, utan
talade fullkomligt lugnt och behärskadt. Ännu i dag
beundrar jag min sinnesnärvaro och min
finkänslighet: — Schas, katta!
Haren kastade sig helt om, löpte som en rem
uppför berget igen och försvann. Det sista jag såg
af honom var två breda bakben, en kort stubbsvans
och en liten hjärtformig, hvit fläck alldeles under
svansen.
Jag satt länge kvar i den ljufliga sommarnatten
och funderade. Det där suset i mitt blod, det där
nattsvarta begäret, som kommit rusande upp ur
okända djup i mitt innersta medvetande, den där
mordiska driften, som bultat i öronen en kort sekund
med bedöfvande dån, det där, som skymtat rödt,
blodrödt, rykande rödt för mina ögon ett sällsamt
ögonblick — hvad var det? — Djuret! djuret i
människan! Jag hade en varg i själen, en varg i
hjärtat och krälande vargungar i alla mina nerver.
Mina händer darrade, när jag tog upp bössan och
sakta, varsamt lade ner hanen igen öfver patronen.
Jag hade sett spöken från hedenhös och låtit locka
mig tillbaka in i gångna tiders mörker. Mycken
smuts af jorden hade jag ännu inom mig, som jag
(Forts, å sid. 320.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
