Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21, den 18 februari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ii vu x^/io
DEN LYCKLIGASTE.
SKISS FÖR HVAR 8 DAG AF HEDVIG BILLING.
Det regnade inte längre, men luften var allt
fortfarande dimmig och tung, full af väta och ångor
trån uppblött mark och ruttnande växtlighet. Mot
en iämngrå himmel sträckte parkens till hälten
af-bladade almar och lönnar sina knotiga grenar, och
herrgårdens brutna skiffertak lyste blankt svart i
fuktigheten. Gräsmattorna mellan de klippta
häckarne voro öfversällade med gulnade löf och
rabatternas höstblommor hängde vissna och
frost-bitna på redan svartnade stjälkar. Det var höst;
det var oktober.
Uppe i ett af öfre våningens fönster satt fröken
Vendia Uhlefoot och såg ut öfver landskapet med
lugna, gråblå ögon, hvilkas skarpt iakttagande blick
på intet sätt förmörkades af den trista
höststämningen i hvad hon såg.
— Det ser skräDigt ut med alla lofven, sade hon
och vände sig till hälften om mot systern, som satt
i soffan sysselsatt med en stickning. — Vi borde
ha röjt gräsmattorna för länge se’n! Nu är jag rädd
det blir för vått, eller också fryser det på. Hvad
tror du Adéle?
Fröken Adéle fällde stickningen, tog af sig
glasögonen och putsade dem.
— Vi har nog försummat oss, sade hon, — men
hela hösten har ju varit så besvärlig för detta eviga
regnandet, och ingenting har gått som det bort:
hafren kom sent och dåligt in, och rågen — ja
den vill jag inte tala om. — Kristin säger också
att brödet af nyrågen blir sä tungt och degigt! —
— Kristin jämrar sig alltid, svarade fröken Vendia
lugnt. — Jag tänker vi få väl bröd som dugei äta,
nu, såväl som förr. — Men några besparingar kunna
vi nog ej göra i år; det är godt om det bara går ihop.
— Ja, det är så sant, det.
Samtalet sinade af och de båda systrarna sutto
tysta. — De voro hvarandra mycket lika: samma
kraftiga rasansikten med stora näsor och ljusa, något
utstående, blå ögon under vackert hvälfda bryn,
samma raka hållning och kantiga rörelser, men
fröken Vendias hår var en nyans mörkare än den
äldre systerns, hvilket redan börjat starkt gråna,
och hennes drag voro rörligare och mera bestämda.
Båda voro de enkelt, men smakfullt klädda, i
diskreta, dämpade färger passande deras, ej längre
unga, utseende, men deras välvårdade händer buro
dyrbara ringar, och den gammaldags elegansen i
rummet där de sutto var gedigen och värdefull.
Slutligen sade Adéle lågmäldt, nästan skyggt:
— Vendia, du, har du märkt? Jag tycker nästan
Elisabeths hosta blifvit värre på sista tiden — och
aptiten är rakt förbi.
— Du säger det — hon går mot grafven med
stora steg. Bruten af bekymmer och umbäranden
— mördad af honom, den där oduglige lättingen
som hon fick till man. Vendia talade med den otåliga
skärpa, som stundom bemantlar ett verkligt själskval.
— Ja, ja, men tyst — hon kommer nu — fröken
Adéle höll varnande upp handen. Jaså, det var
bara Annie med kaffet. Gå då upp, är Annie snäll,
och fråga fru Jonsson om hon vill komma ned och
dricka kaffe.
— Ja, fröken. Flickan gick och de båda damerna
satte sig väntande vid kaffebordet. Adéle tände
spritlampan under teköket, ty Elisabeth tålde inte
kaffe, hvilket snart började sorla och sjunga —
ingen af dem hade något att säga.
De tre systrarna Uhlefoot, ty de voro tre. voro döttrar
af framlidne majoren och friherren Claes Fabian
Uhlefoot, ägare till Markatorps gård, hvilken han
vid sitt frånfälle lämnat de redan förut moderlösa
döttrarna i arf att sköta och bebo. Markatorp, som
låg i en rätt aflägsen skogsbygd med ganska dåliga
kommunikationer, var ingen stor gård, och
inkomsterna voro i förhållande därefter — det gällde, och
hade alltid gällt, att vara sparsam och förståndig
för att kunna lefva ståndsenligt och få det att gä
ihop. Men fröknarna Uhlefoot hade inga
svårigheter att följa programmet. De voro, åtminstone
de två äldsta, arbetsamma, praktiskt dugande
kvinnor, hvilka, utan att vara på minsta sätt anstuckna
af tidens moderna kvinnorörelse, likväl helt lugnt
själfva gjorde mäns lifsgärning, och gjorde den så
väl, att Markatorp under deras förståndiga skötsel
vann både i inkomster och blef ansedd som en at
traktens bäst brukade egendomar.
Men för att nå dit hade det också kräfts hela
deras ungdom, hela deras lifsenergi, som de aldrig
haft tid att inrikta på något annat och så
småningom hade det kommit därhän att Markatorp, där
de blifvit födda och där de alltid haft sitt hem, för
dem representerade hela världen.
Det vill säga, detta gällde Adéle och Vendia, de
äldre systrarna, Elisabeth, den yngsta, var af ett
helt annat temperament: hon var liflig, ombytlig
och nöjeslysten. Det stilla hemlifvet pä Markatorp
tråkade ut henne, hon längtade efter omväxling
och lifsglädje och trånade efter att få fylla sin
bestämmelse som kvinna. Och då det enformiga
Imdtlifvet och traktens beklagliga brist på lämpliga,
ogifta, unga män inte gaf henne några utsikter i
hvarken ena eller andra afseendet gjorde hon
beslutsamt själf slag i saken och underrättade en dag
sina förbluffade systrar, att hon förlofvat sig med
en alldeles okänd målare, hvilkens bekantskap hon
gjort under en sommarsejour på en mindre badort.
Hennes utkorade var ett är yngre än hon, som då
redan var trettio år, lydde det borgerliga namnet
Jonsson, och hade, efter hvad systrarna kunde
förstå, ingen större framtid för sig, vare sig som
målare eller i andra afseenden. De afrådde
förbindelsen på det bestämdaste — den kunde endast komma
olycka åstad.
"Men Elisabeth var envis. Det kom till en
brytning mellan henne och systrarna. Hennes arf
utbetalades till sista öret, men Adéle och Vendia
bevistade inte bröllopet, och under mer än tolf års
tid var hon som död för systrarna och det gamla
hemmet. Hon skref pldrig och de visste inte hur
hon egentligen hade det; på omvägar spordes det
att hon haft en liten flicka, som aflidit i späd ålder,
och att hon och mannen förde en mycket
kringflackande existens.
Då kom en dag till Markatorp ett bref, hvilket,
på en gång väckte den slumrande syskonkärleken
till lif och återförenade de så länge åtskiljda.
Brefvet var från Elisabeth — Elisabeth, som nu var
änka, sjuk och utblottad. Hon skref att hon sökt
uppehålla sig med finbroderier och renskrifning, men
var nu allt för sjuk för att kunna arbeta och hade
ingen annan utväg än att vända sig till systrarna
med bön om hjälp. Hon var viss om att hennes
bön skulle bli hörd, om inte för hennes egen skull,
skref hon med bitter ironi, så för att systrarna nog
inte ville att en född Uhlefoot till Markatorp skulle
få ett så ömkligt slut som att svälta ihjäl på en
vindskammare.
Redan dagen efter sedan brefvet kommit for
fröken Vendia upp till Stockholm för att hämta systern,
och fröken Adéle gick under tiden hemma och
ställde jordning Elisabeths gamla flickrum, satte
blommor i vaserna, bakade färskt småbröd och
ordnade för mottagandet. Nog skulle Elisabeth bli
välkommen alltid! Allt det gamla skulle vara glömt
Forts- å sid. 331.
329 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
