Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21, den 18 februari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts, frän sid. 329.
och, som förr, skulle de tre lefva lyckliga och nöjda
i fädernegårdens lugna hägn.
Men redan första kvällen de åter voro samlade
förstodo systrarna att Elisabeth kommit tillbaka
endast för att snart åter lämna dem, och för hvar dag
hon stannade blef detta dem allt tydligare. Hon
var dödsdömd, därom talade både den aftärda
gestalten, den korta, skarpa hostan och den underligt
trötta likgiltigheten i hela hennes sätt, hvilken dock
ibland kunde lämna rum för en plötsligt
uppflammande meddelsamhet under hvars inflytande han
talade och berättade på ett sätt, som, mot deras
vilja, högligen intresserade de båda andra. Då kunde
hon berätta om städer och orter, som de aldrig sett,
och förhållanden, som de inte trott kunna existera
annat än i fantasien, så egenartadt oregelbundet
föreföll dem hela detta skildrade bohèmelif; om
muntra artistsammankomster, i hvilka hon deltagit, och
berömda män och kvinnor, med hvilka hon kommit
i beröring; om en tillvaro fylld af sorglöst lättsinne,
bittra missräkningar, starka sensationer, så olik som
möjligt den enformiga, strängt pliktfyllda lefnadsstråt
de utstakat för sig själfva.
— Stackars Elisabeth, som måst upplefva allt
detta! sade deras blickar och miner, men Elisabeth
kunde ibland midt inne i en historia afbryta sig och
med en sjuklings retlighet säga: — Men ni kan nog
inte förstå. För er är ju Markatorp hela världen och
ni tror inte att lifvet kan lefvas på mer än ett sätt.
Härvid tego systrarna — man kommer inte med
motsägelser till "en som har så kort tid kvar att lefva
— men inom sig tänkte de att om Elisabeth aldrig
fått tag i sin målare och kommit ut i världen så
skulle hennes lif blifvit bra mycket fridsammare och
längre, och de alla besparats en stor sorg. Men
det sade de inte.
Denna höstafton kände de sig ovanligt nedstämda.
De skyllde på vädret och några motigtieter i
gårdsskötseln, men det var Elisabeth de tänkte på. Men
när nu systern, böjd och tunn, kom in genom
dörren och långsamt gick fram mot kaffebordet, försökte
de visa sig muntra och oberörda. Vendia sköt fram
en länstol och Adéle bjöd på de hembakade färska
bullarna. — Försök med det nybakta, lilla
Elisabeth! bad hon. Du åt så litet i middags.
Elisabeths ögon fylldes af tårar. — Hvad ni äro
snälla flickor, sade hon matt. Hvad det är hemlikt
och lugnt och godt här på gamla Markatorp.
Systrarna skeno upp. — Tycker du det? — Jaså,
du tycker också så? — Ja, nog ha vi det skönt,
här i vårt gamla, kära hem.
Elisabeth lutade hufvudet emot hvilstolens
ryggstöd och smålog trött jakande; hennes vackra ögon,
mörkare och djupare än systrarnas, gledo
drömmande öfver rummet, hvars alla föremål, funnos kvar
och stodo på samma bestämda platser som hon
mindes dem ha stått allt se’n hennes barndom.
— Så förunderligt likt sig allting är här på
Markatorp, sade hon, det är som om tiden stått stilla,
tycker jag — och ändå sitta vi nu här, gamla och
grå, alla tre. Att komma hit, det är som att komma
in i en omgärdad grund vik, där ingen vind blåser,
inga vågor hvälfva. Och dit tidvattnet aldrig når.
företog i den tyska hufvudstaden, en bild som för sà och sà
mänga månader sedan säkerligen icke kunnat ens tänkas.
•
Mr Vinston Churchill, engelske sjöministern, genomförde
häromdagen sitt beslut att i själfva Belfast hälla ett stort tal i
ho-merule-frågan och han hälsades med hänförelse af meningsfränder.
Den våldsamma opposition som förebådats nödvändiggjorde
emellertid extraordinära skyddsåtgärder, och 6000 soldater lära
ha varit kommenderade till staden tör att upprätthålla ordningen.
Irländska partiets chef i pirlamentet, mr John Redmond,
sekun-derade ministern.
— Men man är i hamn, lilla Elisabeth, Adéle
klappade henne på armen, i full trygghet och ro —
och det är det allra bäsfa.
— När man kommit skeppsbruten dit in — ja! —
Elisabeth nickade; då är det godt att komma i hamn
— för att dö. Men stormen — faran — eggeisen
ute på öppna hafvet det är lifvet — det är att känna
sig lefva.
— Ja — ja visst, lilla Elisabeth, — Adéle jämkade
en kudde bakom systerns rygg och s^g litet
besvärad ut; Vendia satt orörlig med sammanpressade
läppar. Det plågade dem alltid när Elisabeth var i
den här lynnesstämningen, Vendia mest, ty det fanns
då hos Elisabeth något som väckte hos henne en
genklang, som hon ej ville medge.
Ty en gång för länge se’n, för många år sedan,
hadé äfven Vendia haft sin roman, och hjälten däri
hade varit ortens unge organist. Han var en vacker,
ståtlig man med godt utseende och så stor
musikalisk begåfning att han nästan var ett geni. Vendia
sjöng med i kyrkokören, som han anförde, och så
blefvo de bekanta. Det kunde ju aldrig bli till
något, det hade Vendia klart för sig redan från början,
och han vågade heller aldrig något närmande, men
när han sjöng eller spelade öppnade han sitt hjärta
och talade till henne på ett sätt som lät alla sociala
skrankor falla och kom hennes allra innersta att
skälfva och vibrera af längtan och lidelse. — Men
en fröken Uhlefoot gifter sig inte med en enkel
sockenorganist, och hvad än Vendia kände, höll hon
dock hjärta och tunga i styr.
Inte ens när han efter några år flyttade från
socknen och gifte sig, lät hon märka hur hon sörjde,
men riktigt glömma honom gjorde hon aldrig. Långt
sedan tiden och skiljsmässan kylt hennes blod och
fullständigt nyktrat till hennes känslovärld kunde
hon stundom, isynnerhet när något upprörde henne,
öfverraska sig med att minnas, men hon sökte alltid
undvika det, ty minnet följdes af en stingande känsla
af saknad och oklar förebråelse, som plågade henne.
Nu tog hon afledande upp tidningen och ögnade
igenom spalterna. — Nej, se, sade hon plötsligt,
här står förlofning tillkännagiven mellan Ebba
Margaretha von Hahlen — det är nog den där söta
flickan, du minns Adéle, som gästade Stålarms på
Raaboda för två år sedan? — och grefve Magnus
Lowitz, attaché vid svenska beskickningen i Paris.
— Nej, är Magnus Lowitz förlofvad, Elisabeth
höjde hufvudet med plötsligt intresse, och med en
söt flicka, säger ni — så roligt! Den snälle Magnus
Lowitz, så har han funnit den rätta till slut!
— Känner du grefve Lowitz personligen? — Hur
blef ni bekanta? kom det i korus från systrarna.
— /-vh, det är längese’n! Vi blef bekanta under
det min man och jag bodde i Paris. Magnus var
alltid så intresserad af målning — målade litet smått
själf på den tiden — och mest hvar dag var han
uppe i Hermans ateliér. Vi voro jämt tillsammans;
han var så glad och uppsluppen och kände till allt
om Paris — modern är ju fransyska, som ni vet.
Han brukade kalla mig för "Madonna della sedia"
— han sade jag hade sådana ögon — och en gång
kysste han mig på kinden.
— Men Elisabeth —!, systrarna höjde både ögon
och röst. Hur är det möjligt?
— Kors, hvad menar ni? — Elisabeth såg helt
förvånad ut, men skrattade sedan. Jaså, att han
kysste mig! — h, det var bara ett vänskapsbevis
— utlänningar tycka inte sådant är så underligt —
och han var ju mycket yngre än jag. Och Herman
såg själf på och skrattade. — Vi voro goda vänner,
men mer var det inte. För resten var Lowitz just
då upp öfver öronen förtjust i en känd modell —
Forts d sid. 333.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
