Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21, den 18 februari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts, frän siä. 331.
bella Antonia — en fullkomlig skönhet! - nå, hon
räckte för resten till för fler än honom
— Hur länge bodde ni kvar i Paris? skyndade
Adéle sig att afbryta skildringen — Elisabeth kunde
ibland så förbluffande rättframt tala om saker och
förhållanden som voro — minst sagt — vågade.
— 1 tre år. Så länge vi kunde.
— Så länge dina pengar varade, inflikade Vendia
skarpt, så var det väl du menade? — Det var nog
ett misslyckadt val af lefnadsbana din man gjort.
Han producerade ju aldrig något! — åtminstone
ingenting säljbart.
Elisabeths ögon fylldes af tårar. — Herman
arbetade ärligt, sade hon sakta, men — han var kanske
också inte heller någon stor begåfning. Och det
är ju så svårt att göra sig känd. Han var
sällskapsmänniska framför allt — sångare — deklamatör —
äfven en smula poet; alla ville ha honom med sig
— aldrig fick han vara i fred — det blef ju också
väl mycket och det blef inte bra — till slut.
— Och du fick umbära och arbeta för honom,
stackars syster! — Vendias ögon flammade.
— Nej, nej, Elisabeth protesterade häftigt, ni får
inte tro, att jag var olycklig — jag hade det ju bra
många gånger. Och han var alltid snäll mot mig,
alltid! Äfven på slutet då vi hade det så svårt,
och han mest låg till sängs, var han öm och
tacksam för hvarje liten vänlighet. Jag upphörde aldrig
att älska Herman, och — och han var ju Lettys far.
— Du har just aldrig berättat oss något om din
lilla flicka, sade fröken Adéle och torkade energiskt
glasögonen, som af en el.er annan anledning blifvit
immiga. Hon var ju fyra år innan hon dog? Då
sprang hon väl omkring och lekte och pratade dagen
i ända, som sådana små bruka?
— Åhja, det gjorde hon. Hon talade ju mest
franska, förstås — hon var ju född därute, som ni
vet, och dog där också — men några svenska
meningar kunde hon allt.
— Du skulle skrifvit och talat om för oss när
hon föddes, sade Vendia allvarsamt. Som det nu
blef fick vi ju veta det på omvägar långt efteråt.
— Jag vågade inte, flickor. Redan då började
det gå utför med stackars Herman, och ni hade
sagt att honom ville ni aldrig veta af; men han,
och jag, och barnet, vi kunde inte skiljas åt vi
hörde för nära tillhopa. Men jag lärde Letty att i
sin aftonbön be för moster Vendia och moster
Adéle, och jag brukade berätta för henne om
Markatorp. Hon var så intresserad af att höra talas
om alla djuren här. En gång — det var sista året
hon lefde och vi bodde då i en liten stuga i
Bretagne — försvann hon för oss, och vår värdinnas
lille gosse hittade henne långt bort på vägen —
hon ville inte gå med hem igen, utan grät och sade
att hon var på väg till mostrarna på Markatorp —.
— Ah, Herre Oud, åh, Herre Qud, du skulle bara
låtit henne komma, fröken Adéle snyftade bakom
näsduken, — ett sådant barn! den kära lilla flickan,
som ville gå till Markatorp! Det skulle varit en
glädje bara att ha fått se henne! — Ser ni, flickor,
jag har ju för min del alltid tyckt att vi ogifta
fruntimmer ha det allra bäst och lugnast. Och när
kusin Fabian friade till mig — du minns, Vendia,
det var året innan Elisabeth reste bort? — så sa
jag nej. Det sa’s ju också om honom att han
spelade, och jag tror visst aldrig han var riktigt snäll
mot stackars Amelie, sin första fru, så det var nog
klokt, som jag gjorde. — Men små barn har jag
alltid tyckt så mycket om, och alla dessa år vi
gått här ensamma har iag gått och tänkt för mig
själf hur roligt och gladt det skulle vara här på
Markatorp med ett litet barn, som skulle springa
ikring oss och leka och rasa och ostäda i all
ordentligheten. Jag tänkte allt ibland på ett fosterbarn,
men jag visste Vendia inte ville.
Och så kunde vi haft ett eget, en riktigt egen,
liten flicka, för din eller vår, det hade ju varit
detsamma! — Du skulle bara kommit, Elisabeth, du,
och barnet, och — och din man med. Allihop
skulle ni varit så välsignadt välkomna för det lilla
pyrets skull – hade de inte det, du Vendia?
— Jo! svarade Vendia kort — hon var rörd, äfven
hon, men ville inte visa det.
— Tack! svarade Elisabeth sakta; efter en stunds
ömsesidig tystnad tillfogade hon vemodigt: — Det
är sju år nu se’n min lilla flicka dog; hon ligger
begrafven på en liten kyrkogård i Bretagne — en
så vacker, gammal kyrkogård med klangrosor öfver
den höga muren och stora, åldriga träd rundt om.
— Sörjde du henne mycket? frågade fröken
Adéle skyggt. — Hur kunde du bära det?
– Jag’ måste ju — fast det var svårt. Men jag
hade ju Herman kvar. Ack, flickor, ni kan aldrig
tro hur god och tålig han var mot mig, hur
outtröttlig i att söka skingra min sorg. Aldrig
glömmer jag hans uppoffrande ömhet under den svåra
tiden! — Ni, systrar, ni hade allt bra mycken fördom mot
stackars Herman! Ni kände honom inte, ni, som jag.
— Nej — inte som du, svarade Vendia mycket
mildt och klappade vänligt Elisabeths magra hand.
— Men nog förstå vi att du älskat honom högt.
Inom sig tänkte hon på hvilken stark makt
kärleken ändå kan vara, när den, som i detta fall,
öfverskyler alla brister ända därhän att den
förvandlar’ en godsint, lättsinnig slarfver, hvilken, så
länge han det kunnat, lefvat på sin hustrus
bekostnad, till ett mönster bland äkta män.
Det hade nu hunnit bli full skymning och rum
met där de sutto låg i dunkel så att föremålen ej
längre klart skönjdes. Regnet, som ändtligen sluppit
löst föll i strida skurar och de tunga dropparna
prasslade mot trädkronornas kvarglömda löf. Tätt intill
rutorna tryckte sig det fallande mörkret, och i
blåsten, som tycktes ta’ till, låg klagan och jämmer.
Fröken Adéle steg upp, tände lampan och fällde
ned gardinerna; Vendia ringde för att få kaffebordet
afdukadt.
— Hur är det med dig, Elisabeth? frågade hon
när allt var i ordning igen. Skall jag gå efter ditt
arbete, eller vill du gå in i kabinettet och hvila en
stund? — du ser så t ött ut.
Elisabeth hostade kväfdt bakom näsduken, som
hade röda fläckar när hon tog bort den igen. —
Tack, jag lägger mig väl litet, sade hon trött. Jag
är så matt — jag har kanske talat för mycket.
Adéle följde henne in i kabinettet, bredde en
schal på henne och skuggade för lampan. När hon
kom ut igen, efter att ha stängt örren bakom sig,
hade hon tårar i ögonen.
— Hon är dålig, mycket dålig i kväll, hviskade
hon till Vendia. Hon har kommet till oss endast
för att dö. — Stackars Elisabeth!
Vendia såg upp med en prägel af intensiv smärta
öfver det vackra ansiktet. — Lyckliga Elisabeth! —
menar du väl? sade hon bittert. Som dör,
visserligen bruten och härjad, men först sedan hon till
fullo vetat hvad det är att lefva, — Jag säger dig, jag,
hon har varit klokare än vi. Modigt fordrade hon
sin rätt till glädje och lifslycka och ödmjukt tog
hon sina gärningars följd. Men nu när hon dör har
hon något att minnas, något att se tillbaka på både
af ondt och godt. — L)u och jag, hvad ha väl vi
två mer än vårt oklanderliga frökenanseende och
Markatorps välskötta, skuldfria gård?
Forts, ä sista siJan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
