Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 25 februari 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ett hjärtans snällt barn, bemötte han oss som barn,
de där icke visste, hur illa de buro sig åt, och
därför måste tagas med lämpor. — En skriftlärd bland
oss tillsporde en dag vännen Håkan, om den
gammaltestamentliga hämnd- och straffläran eller den
nytestamentliga försoningsläran vore afgörande. Hvad
hade man egentligen att lita sig till? — —
Hell satt en stund tyst, men såg ej ut att vara
svarslös. Han tycktes blott öfverväga, huruvida
spörjaren verkligen vore förtjänt af ett svar. Så sade
han lugnt, sakta, nästan som för sig själf:
— Af oss själfva ha vi icke mycket godt att vänta,
— men, af vår fader — allt.
Håkan var inte rik, tvärtom, han hade utgått från
ett fattigt, ja, ödelagdt hem, och under hela sin
sträf-samma ungdom dragits med ekonomiska bekymmer.
De hade sannerligen ej satt märken hvarken i hans
nordiskt friska yttre eller i hans lika käcka väsen.
Det var oss en gåta, hur han redde sig, — hur han
alltid kunde vara så prydlig och välklädd, alltid
punktlig med betalningen hos gumman Svelander
och annorstädes. En del stipendier fick han förstås,
som hvarje skötsam teologie studerande. Men inte
kunde dë väl räcka till allt, termin efter termin.
Nyktert, tillbakadraget och sparsamt lefde visserligen
Hell, utan att på något sätt verka asket. Man måste
dock medge, att det var med ett något spefullt
småleende i sitt blonda skägg, han beviljade en eller
annan vigghemställan från vår sida:
— En femma? Jo, gärna. Men — får du nog då?
Så ungefär formulerades Håkans vänskapliga svar
i dylika fall. Och lånsökaren förstod mer än väl,
hvad det var för "nog", välgöraren åsyftade. — —
En höstkväll hade Håkan just uppburit ett
honorar å några hundra kronor för en serie artiklar i en
mycket aktningsvärd tidskrift. Vi — ungefär halfva
laget — hade råkat få sällskap med honom genom
staden hän till vårt gemensamma matställe. Helt
nära målet tvärstannade Hell, som förut varit
mycket språksam och med varm hand dels gäldat en
del små privatskulder, dels beviljat en del små
kamratviggar. Och plötsligt moltyst stirrade han
ner mot jorden. Plånboken höll han uppslagen i
hand. Vi andra dröjde äfven en smula undrande.
— Hur är det? Har du tappat något? sporde vi.
Håkan Hell svarade inte. Han endast nickade.
Och gick vidare, sedan han stoppat plånboken i
fickan. Under supén var han pratsam och glad
som eljest, kanske något öfverdrifvet. Men det
fäste sig ingen vid för tillfället. Omsider lämnade
vi den goda fru Svelanders bostad, och tågade mätta
och nöjda ned genom den ödsliga allé, som förde
till staden. Plötsligt tvärstannade Håkan Hell, böjde
sig ner till jorden och krafsade i de vissna, torra
löf, som lågo hopade där. Triumferande reste han
sig igen med en hundralapp i nyporna.
— Jag visste det — jag skulle få igen den!
utbrast han, leende, tacksamt, som ett godt barn.
— Var det den, du tappade? ljöd vår häpna fråga
i kör.
— Ja, nickade Håkan, men jag visste, att den
som en gång unnat mig den, skulle icke för evigt
taga den ifrån mig.
Om vi icke så innerligt väl känt hans
grundhederliga natur, skulle vi kunna ha misstänkt
Håkan för fromt bedrägeri. Våra hjärtan fylldes af
beundran och afund. Men innan vi sade godnatt
till Håkan, förnyades viggförsöKen, och det blef
inte så värst mycket kvar af den tappade och
återfunna sedeln.
Det blef tränare kring fru Svelanders matbord.
Utan att åtspörja laget införde vår älskvärda
värdinna i vår krets en ung dam, en släkting på långt
håll. Det var så lätt gjordt: man behöfde blott se
den unga fröken Billse, för att gilla hennes tillvaro
och glädja sig åt hennes närvaro. Smärt utan
magerhet, varmt brunett med dunkelblå ögon och ett
ej alltför oafbrutet, bedårande leende — sådan tedde
hon sig. Det vore öfverdrift att påstå, det hela
laget mangrannt förälskade sig. Åtskilliga af oss
voro på förhand brandförsäkrade, resten alltför
upptagen af lärdomens vedermödor. Men i en sak
voro vi alla ense: fröken Billse tålde att se på.
Den som försåg sig, var Hell. — Men i motsats
till oss andra, som sinsemellan öppet, kanske rent
af litet för öppet, erkände hennes företräden,
mol-teg den hygglige Håkan i det längsta med sin åsikt
i detta fall. Naturligtvis märktes denna hans
för-behållsamhet, och erhöll sakkunnig utläggning.
Denna fann snart sin bekräftelse, ej blott af de
alltför vältaliga blickar, han trodde sig oförmärkt ägna
fröken Billse, utan äfven af en annan, afgörande
omständighet. — Bokroth slog sig en dag ned vid
bordet med ett ovanligt betydelsefullt smålöje i sitt
kylslagna anlete. Straxt därpå intågade först den
unga damen i fråga, sedan vännen Hell, —
påfal-fallande blek. —
Litet hvar af oss måste gifva akt på trion. Efter
middagen försvann Håkan lika tyst som raskt. —
Men den sköna dröjde, kall, munter och oberörd,
lät vid kaffet underhålla sig af Bokroth och hvem
som ville, - och stannade längst af oss alla hos
fru Svelander. Hon tycktes riktigt vilja visa, att
hon var allt annat än angelägen om sällskap, den
kvällen. — —
När laget hunnit ut i alléen, harklade sig Bokroth
och yttrade:
— Synd om Hell i alla fall, — han är en
allvarligt lagd pojke, och han tar visst lilla fröken på
allvar också. —
— Han är kär, ja. — E)et går väl öfver —
menade vi.
— Ja, nog går det öfver, får man hoppas,
fortsatte Bokroth snusförnuftigt: — men för närvarande
är elden lös. I dag, — hm, i dag, när jag kom,
lite’ för sent, — så låg Hell på knä i tamburen, på
knä för lilla Billse. Och höll envist fast hennes
hand. —
— Nej! Hvad säger du? — Fick han ja?
— Det såg knappt så ut. Hon ryckte och slet
för att komma loss, — och jag sparkade af mig en
galosch så pass kraftigt, att Hell lystrade och tog
sitt förnuft till fånga. — Få se, hur det går. —
Och Bokroth gnäggade som en gammal
spattbru-ten sprakfåle.
Det gick inte efter Håkans hjärtliga önskan.
Fröken Billse förlofvade sig med en mycket ung
professor i matematik, — tydligen en karl, som
kunde räkna rätt.
En af oss tillät sig då den något djärfva frågan:
— Hör du, Håkan, hade du inte gud med dig, när
du friade?
— Jovisst! — kom svaret, dräpande lugnt och
klart: — det var inte guds mening, hon är inte
den kvinna, han ämnat åt mig.
Häromdagen läste vi en förlofningsannons: Håkan
Hell hade funnit en lifsledsagerska. Jag är viss
om, att han är viss om, att hon är den rätta. Han
hade tro.
- 346 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
