Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23, den 3 mars 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SKALDEÖDE.
FÖR H. 8. D. AF ELF NORRBO.
’ U rullar tåget fram öfver ödsliga
snövidder, som under några korta
sommarmånader äro myrar, genom
snötyngda skogar, mellan fjäll och stup.
Sedd på något afstånd, liknar
banan, där den stryker fram utefter
den otillgängliga" höjdsträckningen,
ett streck med många afbrott.
Afbrotten äro tunnlar.
Ut ur tunnel, in i tunnel rusar tåget. Snön ryker
undan plogen som ett yrväder och lokomotivet
liknar rätt påfallande ett fartyg i storm med brytande
störtsjöar kring bogen.
Som ett svalbo hänger någon röd vaktstuga här
och där. Hänger ja! Åtminstone förefaller det så,
på afstånd betraktadt.
Och resenären sträcker sig i lugn och ro, på den
bekväma soffan inne i kupén, slungad fram från
ort till ort af järnvidundret där framme under
smattrande ångstötar, drar gardinen för det irostiga
kupéfönstret och viker sin tidning i bekvämt kvartformat
under glaskupolens behagligt dämpade belysning,
glömsk af de afgrunder och hålor eller de väldiga
lodräta klippväggar, som dansa förbi blott ett par
meter utanför hans trefna, rullande boning.
Föga anar han alla de hårda tag, det kostade här,
innan motstånden besegrades — alla de millioner
slagen af borrsläggan, lyftetagen af spett och
kranar, de hårdspända musklerna mellan kärrskalmarne.
Här drefs arbetet den korta sommartiden natt
och dag. Arbetslag aflöste arbetslag och klangen
af blankt stål ackompagnerade sprängskotten. Den
glödande midnattssolen göt sitt trollska skimmer
öfver rörliga, ifriga figurer, provisoriska baracker,
högar af uppstaplade reservverktyg, eller glittrade
mot de talrika tömda konservburkarnes bleckplåt
å "kjökkenmöddingerne" utanför de hafsigt
hopkomna husväggarna.
Och här var det den unge hallänningen arbetade,
han, som gjorde ihop visorna, de borrade i takt
efter.
Hvad han hette?
Ja, hör det egentligen hit?
Kalla honom Molnets Broder!
Namnet finnes i alla händelser
icke bevaradt på något af de
små träkorsen å
rallarkyrkogår-den vid Torne Träsk...
1 sitt första häfte som
systerpublikation till H. 8. D., daterad
Januari 1907, gör Varia följande
redaktionella meddelande:
"Bakom den signatur, Elf Norrbo, som
härmed för första gången framträder,
och på hvilken vi vilja rikta våra
läsares särskilda uppmärksamhet, döljer sig
en förmåga som haft mer än vanliga
svårigheter att kämpa sig igenom för att
göra sig gällande Född i Norrland af
en gammal spelmanssläkt, har
författaren från att som pojke ha svultit och
farit illa vid järnvägsbyggen i flera år.
därefter gått som sågverksarbetare och
arbetsförman. Det är nu några.år sedan
lian lade af arbetsblusen och kom in i
förhållanden, som åtminstone i viss man
motsvara hans sträfvan efter ideell
verksamhet.
I en stil som i sin obändighet ofta blir
rent drastisk, men alltid är rakt på sak
och målande, skymta här bilder från det
lif och den natur, ur hvilka förf. är vuxen.
Den som vill kan nog tala om litterära
förebilder, men ingen kan dölja för sig,
På frivakterna tog han sitt dragspel och sökte
sig bort från linjen, slog sig ned på någon
stenkant och improviserade. Det ena rimmet gaf det
andra, in i gamla, hemlärda melodier fogades orden.
Kanhända riporna förfärade togo till vingarne, när
han sjöng:
"Sent om en stilla kväll
vid Nakerivaarefjäll..."
En kamrat hade också försökt sig på den ädla
rimmarkonsten, men det slog inte så väl ut.
Visserligen satte han ord och meningar samman
likasom den unge med dragspelet, men ingen blef glad
— ej heller ledsen! — åt den här andres
rimma-lek..., och där gick den misslyckade och glodde
argt, försökte och försökte på" nytt — men
fåfängt.
Ty fåglar, af lera, kan ju litet hvar forma —
men få dem att flyga!
Och ’misslyckare’ bli ju alltid till sist
’misstyckare’.
Hallänningens visor ekade snart hela linjen
utefter, ty han lät trycka dem, fast med stort besvär,
i Luleå. Hvarest en slägga kysste ett stålborrs
nacke, skedde det i takt till någon af hans enkla
visor. Det var mer än den andre kunde
fördraga.
När därför poeten en gång gick ned till förrådet
för att hämta en ny sändning tryck, som kommit
med posten från staden, skedde det.
En halftokig finne mutades med brännvin och
pengar, retades upp mot hallänningen med lögner
och historier och ställde sig i försåt vid stigen med
dragen knif.
Sångaren blef nedstucken.
Men ännu i dag kan man få höra någon banvakt
häruppe nynna — där han står på post vid en
väg-öfvergång med handsignalens lilla gröna öga
tindrande ut i skymningen:
"Sent om en stilla kväll
vid Nakerivaarefjäll..."
medan kölden smäller i
knutarne och riporna ge hals i den
låga björkskogen.
Foto. Steen-Möller, Helsingborg.
J. A. TÖRNBLOM (ELF NORRBO)
50 dr den 23 februari.
hur intensivt kända dessa ord äro. Det
är i hvarje fall en personlighet som talar,
och förf. är själf den förste att
understryka, hur föga färdig han känner sig.
Men när en dylik naturkraft bryter sig
väg, ha vi rätt att af framtiden vänta
mer än vanligt.
Sedan den tiden har Elf
Norrbo gifvit mycket, ej stora, breda,
månghöfdade skildringar, men
karakiäristiska, skarpt skurna
profiler ur det tyngsta arbetets
led, något af litterär
Döderhult-snidare.
Äfven i H. 8. D. har J. A.
Törnbloms populära pseudonym varit
synlig, så äfven här ofvan i
samband med 50-årsjubiléet, till
hvilket H. 8. D:s redaktion och
säkerligen många af dess läsare
uttala en uppriktig lyckönskan.
- 359 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
