Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24, den 10 mars 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTONDAGSAFTON PÄ DRAMATISKA TEATERN.
"LEILA", EN NY SVENSK OPERA.
,-f,-
h’.>lo. Jif.^r sihtt
’.the: JSn"/t Silfversparre.
SCEN UR 3:DJE AKTEN: Leila (frkn Larsén) och Hassan (hr Oscàr).
NAT. BERG, Leilas’
kompositör.
välvilja af
hufvudstadens presskritik. Kompositören har vid
sidan om sitt yrke
såsom veterinär,
f. n.
bat.-veteri-när vid Svea
Trängkår i
Örebro,idkat musikstudier vid
Mu-sikkonservatori-um. för Joh.
Lindegren samt i utlandet. Hans stil är helt modern,
i mycket originell om man ock i annat finner
förebilder.
I dagarne har K. teatern framfört en ny svensk
opera, "Leila" af Natanael Berg, som mottagits
med stort intresse af publik och med öfvervägande
De senare årens teaterhistoria ha varit fyllda a*
olika försök att intressera publiken för
Shakespeare-Här i landet sakna vi någon
viss stil för att spela
Shakespeare, ja, vi sakna
öfverhufvud den störste dramatikern på
våra scener och när man någon
enstaka gång har spelat hans
verk har det skett utan det
målmedvetna arbete öfver hela
linien, som här kanske mer än
eljes kräfves. Man kan inte
spela Shakespeare som på hans egen
tid med att blott antyda dekorationer,
men skall man därför styra ut
honom med en prakt som begrafver
poesien?
Det kan också vara en fördel att
sakna traditioner, när det gäller nya
försök. Dramatiska teaterns regissör,
herr Gustaf Linden, har med sin
iscensättning visat att han följt med utlandets
instuderingar af Shakespeare — främst
säkerligen Londons. Han har på ett
skickligt vis slagit ihop olika scener till en och
samma skådeplats, han har med full rätt
gifvit åt landskapsbilden en sydengelsk
prägel, han har retuscherat själfva
öfversättningen här och hvar, en retuschering,
som nog kunde gå ännu längre för
att bli modern. Han har dessutom
sökt få in mera lif och lust i själfva
stämningen och nog lyckats bryta
med den uppfattningen att
Shakespeare skall spelas utan godt lynne.
Iscensättningen lider af en genom-
gående brist: den är ej måleriskt fullödig, den
väger ej de olika nyanserna mot hvarandra utan
lägger an på en brokighet som
splittrar utan att göra oss glada.
Verkan af hertigens gemak
blir därför svagast, fonden går
illa mot den starkt blåa himlen
och dräkterna skrika. Men
eljes märktes på en hel del
detaljer en förnyelse af lustspelet.
Trettondagsafton är ju en
alltigenom ljus och harmonisk dikt,
en väfnad af skämt och allvar och
med en underström af musik, som
inte minst bidrager till att göra den
njutbar för oss. Det är ju inte fråga
om att åtskilligt är föråldradt. Det
gäller främst narrens stora roll. Det
är ingen rolig narr. Han är
dialektiker, men inte humorist och säkert
skulle lustspelets verkan vinna på en
betydlig reducering af hans
spetsfundigheter. Men lika odödlig idag som för flera
hundra år sedan är Malvolio, han är den
verklige narren, därför att han är
omedveten om sin komik. Äfven Viola är en
karaktärsroll, inte så djup och sprudlande
som hennes systrar i mästarens andra
lustspel, men ändå ljuf i sin känsla
och klar som en sommarhimmel i
sitt väsen.
Till all lycka har teatern en
skådespelerska, som förmår att tolka
Viola på ett sådant vis att vi måste
ryckas med och glömma den
besvärliga förväxlingen med hennes bror
foto. J vger. Sthlm,
HR PERSONNE som Malvolio.
- 372 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
