Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25, den 17 mars 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMIL HILLBERG.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA
En ypperlig dramatisk skådespelare — nu nyligen
bortgången — beklagade, att scenkonstnärens storhet
är alltför tillfällig. Äfven om han ett helt långt lif
ger det rikaste, hans genialitet mäktar, är hans
kulturinsats endast en bokföringsfråga, hans lifsgärning
blott ett dödt dokument i samma ögonblick,
rampens ljus slocknar efter hans sista sorti, eller ekot
af hans stämma inte längre ljuder bland den publik,
som tjusats och bundits af hans konst. Andra
ut-öfvande konstnärer, diktaren, tonsättaren, målaren,
skulptören, lefva i sina verk, så länge dessa förmå
utlösa estetikerns eller konstvännens intresse, men
stämman, som tolkar den speglande scenvärldens
lif, är för alltid tystnad och för alltid glömd, när
artisten tiger, och den generation som delade hans
samtid gått bort med honom. Endast det tryckta
och skrifna ordets utsago lefver kvar, vittnande,
om hvad han var, och hur långt hans lifsverks
gränser sträckte sig. Men i den mån han blifvit
partiskt bedömd, blifvit öfverskattad eller förbisedd
af sin samtid, därom kan eftervärlden föga döma.
Hans verk ha blifvit till intet med honom själf.
Den engelske skådespelare, som gaf uttryck för
ofvanstående reflexioner, anlade dock, vill det synas,
på skådespelarens insatsmöjligheter, en alltför trång
synvinkel. Han glömde bort eller åtminstone
förbisåg i alltför hög grad grobarheten,
växtmöjlighe-terna, evighetskraften hos de frön, som en verklig
konstnär kan lägga ner hos sin samtid, och hvilka
sedan i rikaste fruktsättning bli eftervärldens arf
och vinning.
Adepter, lärjungar och beundrare på scen och i
salong fånga den gifna bilden till ny gestaltning, till
vägledning och föredöme, som eldande hägrande
exempel. Skådespelaren söker mana fram den på
nytt, teaterskrif våren etsar in minnet i krönika och bok.
När Emil Hillbergs namn nu nämnes eller en gång
långt efter våra dagar kommer att nämnas, framstår
därför ej blott bilden af en skarpt skuren scenisk
konstnärsprofil, utan en hel tid af teaterhistoria, i
viss mån slutande sig kring, lefvande ett stycke
brinnande lif kring och efter denne vår samtids
kanske mest betydande svenska gestalt på den stora
dramatikens område.
Det är ett imposant galleri typer, Hillberg skapat.
" Alla äro de barn af en säregen genialitet, ömsom
storvulna, hårdyxade som skurna i gammal svartnad
ek, ömsom äro de senfödda, moderna, realistiska.
Man har beräknat, att Emil Hillberg kreerat omkring
trehundra roller. Det är stort detta, då man vet,
att af hans skapelser äro de få, som inte lefva kvar
med det oförgätligas lif.
Den 18 februari i år ingick Emil Hillberg i sitt
sextioförsta år och begynte därmed ett nytt skede
i sitt lif, utan att därför begynna ett nytt i sin konst.
Ty såsom den fullmogne, medvetne konstnären
synes Hillberg i endast svag kurva ha rört sig,
alltsedan den dag, han först beträdde scenen. Hans
arbete har alltid burit konstnärlighetens prägel, och
det enda åren förmått skänka har varit den ökade
fördjupningen och tyngden.
Blef han vid sitt första uppträdande i Stockholm,
år 1873, på Dramatiska teatern, föga
uppmärksammad, bör detta faktum inte tillskrifvas förhållandet,
att inte Hillberg äfven då var Hillberg, utan att den
unge student, som med lågande själfsäkerhet ville
från de akademiska studierna in på skådebanan, ej
ännu nog formats för sitt kall. Ty redan 1874, då
han efter ett år vid Åhmanska teatertruppen i Gö-
teborg, kom till Svenska teatern i Helsingfors, slog
skådespelaren slag på slag och vann det namn,
hvars klang han sedan dess alltmer förmått befästa.
En kort återblick på de viktigaste data i Hillbergs
teaterbana ger vid handen, att han efter fyra år i
Helsingfors 1878 återkom till Sverige, där han
samma år inträdde som regissör vid Nya teatern i
Stockholm. Året 1879 tillhörde han så de K.
teatrarna men ställde sig redan det följande i spetsen
för ett nygrundadt teaterföretag i Göteborg. Då
detta efter ett spelår nedlades, återflyttade Hillberg
till Stockholm, tog växlande engagemanger vid Nya
teatern, Dramatiska teatern och dir. Ranfts scener,
reste försöksvis med eget sällskap, tills han efter
kortare .tider vid Olympiateatern (1902) i Stockholm
och gästspel å olika orter reengagerades hos dir.
Ranft. På Svenska teatern blef Hillbergs verkliga
storhetstid, inledd med hans mäktiga
Srindbergs-tolkningar. 1908 utbytte han emellertid åter denna
teater mot nya Dramatiska teaterns scen, ständigt
följd af det erkännande och den publikhyllning, som
hans konstnärsskap berättigade honom till.
En af Hillbergs minnestecknare på hans 60-årsdag,
Erik Thyselius, anmärkte, att Emil Hillbergs
scengestalter egde förmåga att med en oemotståndlig,
outplånlig tydlighet rista sig in i ens minne, så att
bilden alltid lefde kvar lika frisk, lika konturerad,
lika suveränt betagande, som då man på scenen
hade den inför ögonen. Den som skrifver dessa
rader skulle vilja tillägga, att i detta synes honom
ligga just den Hillbergska storhetens kärna och grund.
Den som i öga och hjärna vid något tillfälle fått
inbränd en af Hillbergs scenskapelser, den har ytterst
svårt, kanske omöjligt, för att senare värdera en
annan aktör i samma roll, må vara att denne lagt
ned lika mycket af mognad konst, arbete och vilja.
Jag erinrar’endast om "Gustaf Vasa" med Hillbeig
i den ljungande hammarförarens roll. När dramats
första akt urladdat sin krampaktiga spänning, när
man haft Riksbyggarens ande sväfvande öfver de
första karga skräckscenerna, utan att dock han själf
ett ögonblick personligen varit inne på scenen —
"bromsen har endast surrat och stuckit" utan att
visa sig — och Gustaf Vasa träder in, hvem har
inte genast de första åskreplikerna fallit, för sig
själf slagit fast, att just så måste han vara, om inte
till och med dramat skall verka historiskt
förutsättningslöst. En Gustaf Vasabild sådan som Hillbergs,
gör heller ingen annan. Han är Gustaf Vasa-redivivus
men han är också något mera. Han är
inkarnationen af svenskt hetsigt lynne, svensk kraft och
trosvisshet — med ett ord af allt, som vi
sammanfatta i begreppet svensk, då detta begrepp lyser
starkast och varmast.
Bland Hillbergs stora saker böra nämnas hans
Jago i "Othello", Gerdt Bokpräntare i "Mäster
Olof", Doktor Stockman i "En folkfiende",
Krogstad i "Ett dockhem", Giulio i "Stulen lycka", John
Knox i "Maria Stuart" m. fi.
Midt uppe i sin segrande kraft, ledd af samma
konstnärliga intentioner som förr, okuflig i sin vilja
att ge såsom Emil Hillberg är, väntar svensk
dramatisk konst och svensk teaterhistoria ännu få skrifva
mycket om denne märkesman i en tid, då inom
hans område, liksom alla andras, brytningarna gå
starka, och begreppet konst utlägges från lika många
synpunkter, som det finns plitande pennor.
Nils Lago-Lengquist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
