Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25, den 17 mars 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kliché: V eng t Si{fvrrf/«trr«.
Foto. Hagman, Landskrona.
[-HUNDRAÅRINGAR-]
{+HUNDRA-
ÅRINGAR+} .
Till vänster :
ANDERS
ERIKSON, Landskrona,
100 dr den 2Jebr.
Till höger:
FRU CAROL1NE
LARSON,
Stockholm, 100 år den
7 mars.
VARNINGEN, för h. a o. af gustaf ullman.
ANSLIRÅDET och hans son,
medicine kandidat Alvar, dröjde som
vanligt i skymningen kvar vid kaffet
och den fina, gamla konjaken. Ja,
denna senare fick fadern njuta ensam,
och det gjorde han för två. Dessa
stunder på tu man hand med sonen
voro väl den gamle herrns bästa.
Han beundrade Alvar, det enda barn af de tre,
makarna ägt, som de fått se växa upp. Och liksom
han på ett underligt ofaderligt, nästan jämnårigt
sätt förstod att smickra den unge, utgöt han sig
inför honom i skryt öfver sina egna både dygder
och olater. I sin makas närvaro förblef han
däremot förunderligt stel, med en slags trött, mekanisk
artighet och samtidigt en skygghet, som om han
ständigt fruktade en hemlig kritik från hennes sida.
Kanslirådinnan hade, också enligt vana, dragit sig
tillbaka efter middagen. Hon visste ju så väl, att
hon eljest störde sin makes enda någorlunda
lyckliga timme på dagen. Hon hade också lärt sig att
själf vilja vara ostörd.
I dag hade hon alldeles särskild anledning härtill.
Hon satt i soffhörnet vid fönstret och granskade i
den sista, kyliga vinteraftonsdagern ett par bref,
vände och vred dem, genomläste dem omoch om igen,
Utifrån salen nådde henne de två herrarnes röster,
— hon hörde enstaka ord; det var om pengar och
karriär, om kända män och kvinnor, om flärd och
nöjen.
Kanslirådet var ovanligt högljudd af sig denna
afton. Nå, han hade tagit rätt mycket vin till
maten, och så skulle han senare ut på supé,
herrbjudning. Och stämd därefter, blef äfven Älvars röst
uppjagadt, öfverdrifvet munter. Hon, kanslirådinnan,
visste, hvad den uppspeltheten var värd, hos dem
båda.–Nu lade hon ändtligen brefven ifrån sig,
gömde dem i sitt syskrin på det lilla runda bordet.
Och hon rätade sig litet, riktade de stora, blågrå
ögonen, alltid så undergifvet sorgsna, nu med en
viss orolig spänning mot den öppna dörren. Hon
var så rädd att Alvar skulle gå ut, innan hon fått
tala med honom. Men att kalla på honom, så länge
fadern var där, det kunde hon icke förmå sig till.
Hon såg hastigt på sitt lilla ur: nu måste snart
kanslirådet in och sofva middag för att bli pigg till
natten. Jo, mycket riktigt.
— Ja, godnatt då, pappa lille! Mycke’ nöje!
sade Alvar, och den gamle stakade sig genom
våningen hän till sitt rum.–-
På tå gled kanslirådinnan ut i salen: nej,
lyckligtvis, Alvar satt kvar vid kaffebordet, med ryggen
mot henne. Hans magra, men käcka gestalt hade
plötsligt sjunkit ihop, som om den mistat ett
osynligt stöd. Så reste han sig sakta och gick mot
trappan upp till sin lilla vindsdublett.
— Alvar! — kallade moderns milda stämma ur
halfdunklet bakom honom.
Han ryckte till, nervöst, och stannade liksom
motvilligt:
— Hvad är det? — sporde han kort.
— Åh, — det är en sak. Har du kanske tid att
komma in till mig en liten stund?
— Jo bevars! — — Han lät en smula förvånad.
Hon vände om och gick före tillbaka in till sig,
slog sig ned i soffhörnet igen och bjöd honom med
en åtbörd att taga plats bredvid henne. — — —
Det föll sig inte så lätt för kanslirådinnan att
inleda det begärda samtalet med sonen. Och med
en otålighet, som han ej brydde sig om att
behärska, utbrast kandidaten:
— Vill du inte vara snäll och raska på! Jag har
verkligen lite’ brådtom.
Hon smålog flyktigt, ett allt annat än gladt
småleende. Hon tänkte därvid, att nu fick Alvar sina
uppriktiga tonfall, nu vjsade han sig sådan han var,
eller, hur det stod till med honom. Nu —härinne,
hos modern. Hon gentog:
— Jaså, du har brådtom? Borde du inte lugna
dig litet i stället? Jag menar — tänka dig för?
— Hur så? Hvad är meningen? Sjung ut, för
guds skull?
Han vred sig, ytterst på soffans kant, liksom
färdig att hvilket ögonblick som helst störta upp och
bort. Då lade modern handen på hans knä.
— Låt mig berätta dig en saga, som förr, när du
var liten! Men märk väl, den är fullkomligt sann,
— förfärligt sann.
— En saga? Hvad har jag — ? —
— Jo, du har med den sagan att göra, på två sätt,
och tillämpningen skall du få sedan. — Nå, Alvar,
stilla nu. Så börjar jag!
Han betraktade allt mer förundrad sin moder. Där
lyste en egendomlig glans af kärleksfull
beslutsamhet öfver de bleka, smala dragen, — så lika hans
egna: med de stora, forskande ögonen, den något
hvassa profilen, och den djupa skåran i hakan. Och
han böjde sitt hufvud, lyssnande.
— Det var en gång en ung man, — mycket
präktig ung man, begåfvad, flitig, kunnig, väl ställd
i lifvet. Han — älskade, eller trodde sig älska en
n. 8 D.-t STOCKIIOl.MSFOTOCItAF.
- 395 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
