Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27, den 31 mars 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 üAU
RESIGNATIONENS STAD.
FÖR HVAR 8 DAG AF ANDERS ÖSTERLING.
AQ kom till Moosheim af en
tillfällighet. Jag var på resa genom
Sydtyskland och erinrade mig plötsligt, att
en vän, en målare, som jag ej på
många år hört något af, skulle vara
bosatt i den lilla staden. Min vän
mötte mig vid stationen och vi gingo
under trögt samtal den snöfläckiga
vägen upp till Moosheim, som låg utbredd på
sluttningen af en bergås. Nedanför de klättrande husen
sorlade en flod med många armar och många broar,
och här och där höjde sig pilar med silfverhvita
bollar öfver det strida vattnet. Alperna glänste vid
synranden, och jag pekade dit och sade:
— Dem skall jag öfver i morgon!
— Du reser till Italien?
— Ja, broder, jag har haft en bekymmersam tid.
Men nu reser jag till det sköna landet, där tillvaron
är formfulländad och glädjen naturenlig.
Min vän såg på mig och skakade på hufvudet.
— Afundas du mig inte? frågade jag. Den tjän-
T. v.:
sten kan du väl göra mig. Ingenting friskar så opp
reshumöret.
Men han skakade ännu en gång på hufvudet och
log sitt inåtvända leende.
— Du skulle stanna här i stället, sade han
eftertänksamt. Du får två rum i mitt hus — ett att
sofva i och ett att arbeta i. Här är allt hvad du
behöfver, och i Moosheim lär man sig för resten snart att
icke sakna något.
— Tack, svarade jag men i morgon fortsätter jag
i alla fall min resa.
— Vi skola se.
Skymningen började sänka sig efter den ljumma
snösmältningsdagen. Föhn hade andats på de
bruna mossarna rundtomkring, och nu stod
andedräkten kvar som grå dimma. Kvällskylan steg från
floden, och i de branta gatorna blef det ödsligt och
högtidligt. Här och där hängde lyktor framför
ålderdomliga husgaflar, belysande en port med
sön-derbrusten ornamentering. Långt nedifrån hördes
hundskall i en gård på den sofvande slätten, och alla
ljud stego upp till staden som bubblor från bottnen
af en sjö. Moosheim låg på sin bergås som en ö
i dimman. Här och där trängde ljusstrålar ut i
mörkret, korsade hvarandra i olika riktningar och
försvunno. Det var fullt af sådana korstecken i
atmosfären, ljussken från små fönster, där någon satt
böjd öfver sitt arbete, mystiska hälsningar från hus
till hus.
— Detta är de tysta ljusstrålarnas stad, sade jag.
— Och resignationens, tillade min vän.
Han stannade framför ett hus, där det lyste med
starkare sken än annorstädes. Han lade sin hand
på min skuldra och förde mig närmare. Qenorn
fönstrets tyllgardiner sågo vi en ung flicka med
stramt mörkt hår, sysselsatt med att rensa
grönsallad i ett stort lerfat. Man såg på hennes läppar,
att hon gnolade någon melodi, och stundom rörde
hon sitt vackra hufvud i ett slags danstakt.
Hennes haka var stark, den blottade halsen fylligt rund,
och hennes barm rundade sig själfmedvetet under
koftan.
— Bor äfven hon i resignationens stad? nickade
jag.
Kliché: Bengt SHJvertparm,
Men min vän tycktes under årens lopp ha
bortlagt vanan att le." Han sade endast:
— Det är Therese, och hon är den enda vackra
flickan i Moosheim. Hon bor här med sin mor,
och jag brukar ibland gå in och prata med henne.
Kom med!
Strax därefter stodo vi i rummet. Therese tog
oss båda i hand, sedan hon torkat sina fingrar på
förklädet. Hon talade ifrigt, hit och dit, hon
berättade små bagateller ur sitt dagliga lif och
anförtrodde oss, att hon i dag satt upp tre nätta
star-holkar i balsampopplarna på gården. Hennes ögon
voro brunblanka och troskyldiga, hon hade icke nog
att göra i det lilla hushållet, sade hon, ville gärna
ha någon ordentlig sysselsättning, men visste icke
hvad.
— Men mutter säger, att det skall väl komma,
slutade hon med ett leende.
Jag lade märke till att min vän betraktade
henne med en egendomlig, behärskad vördnad, och
att han med rörande uppmärksamhet lyssnade till
hennes ord.
— Det skall säkert komma, mitt barn, sade han.
portrM.
GREFVE W. F. SPONNECK,
Danmarks minister lid Svenska Hofvet,
och diplomatiska kårens doyen,
70 ÅR DEN 23 MARS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
