Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28, den 7 april 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN RAMSTEDT.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA
När vid öfverståthållare Robert Dicksons afgång
från sin ställning som chef för hufvudstadens lokala
förvaltning f. statsrådet C. F. V. Hederstierna
förordnades att upprätthålla det lediga ämbetet,
tillkännagafs uttryckligen, att detta endast var en
provisorisk anordning i afvaktan på eti senare
definitivt personval. Fredagen den 29 Mars har nu
tillkännagivits, att k. m:t till öfverståthållare utnämnt
regeringsrådet J. O. Ramstedt, samtidigt med att
hr Hederstierna öfvertagit den härigenom lediga
platsen i regeringsrätten.
Johan Olof (John) Ramstedt är född
stockholmare, näst äldste son till klädesfabrikanten Reinhold
Wilhelm Ramstedt och hans maka Maria Sophia
Julia Victoria Hæggström. Fädernet är af rent
borgerligt ursprung: farfadern var spannmåls-,
minut-och viktualiehandlande i Stockholm och farfarsfadern
(f. 1739) benämnes å sin grafsten å Adolf Fredriks
kyrkogård viktualiehandlande. Han är född den 7
November 1852, blef student i Uppsala 1869 och
aflade därstädes kansliexamen 1872 och
hofrättsexamen 1873, hvarpå följde auskultering i Svea
hofrätt-och tingstjänstgöring, som inbragte honom vice
häradshöfdingetiteln 1878. Samtidigt trädde han i
beröring med det parlamentariska lifvet, var notarie i
andra kammaren 1876 och i första kammaren 1877
samt 1879—82. Sistnämda år blef han första gången
adjungerad ledamot i Svea hofrätt, vardt 1884 fiskal,
1886 assessor, 1887 tillförordnad och 1889
konstituerad revisionssekreterare, tills han 1892 utnämdes
till innehafvare af ordin, revisionssekreterareämbete.
John Ramstedt togs nu under en följd af år i
anspråk för lagstiftningsarbetet. Redan på sommaren
1892 förordnades han till ledamot af Nya
lagberedningen och blef, då denna 1895 utbyttes mot
lagbyrån, t. f. ledamot i detta ämbetsverk. Redan
följande år utnämndes han emellertid till
expeditionschef i justitiedepartementet, som då förestods af
Annerstedt. Vid en uppkommen ledighet i Högsta
domstolen utnämndes han 1898 till justitieråd.
Från detta rikets högsta lagskiparvärf kallades
han att inträda i det politiska lifvet — på den
visserligen opolitiska platsen som konsultativt
statsråd i den andra boströmska ministären.
Händelserna skickade det emellertid så, att han därifrån
skulle kallas till den främsta platsen vid konungens
rådsbord. Det är ännu i friskt minne, hurusom på
grund af unionspolitikens tillspetsade läge Erik
Gustaf Boström fann sig föranlåten att på våren 1905
träda tillbaka från statsministersämbetet för att icke
med sin person stå hindrande i vägen för en
unioneli uppgörelse. Att upptaga hans mantel var icke
lätt, ännu mindre lockande. Icke blott den
unionspolitiska situationen, äfven den inrikespolitiska
pekade till följd af rösträttsspörsmålets fortfarande
hopplösa läge och förestående nya val till Andra
kammaren på en nära förestående kris. Närmast
hade väl legat till hands, att Carl von Friesen ställts
i spetsen för regeringen, men denne hade redan då
drabbats af den sjukdom, som skulle sluta med
döden. John Ramstedt åtog sig då det otacksamma
värfvet. Den 13 april 1905 utnämdes han till
statsminister.
Historien om Ramstedts statsministerstid får sin
prägel däraf, att under (’ensamma frukterna
inhöstades af den andra boströmska ministärens politik.
Under dess tid faller definitivt den ensidiga
andra-kammarproportionalismen som basis för
rösträttsfrågans lösning. Och samtidigt vinner
unionskrisen sin våldsamma afslutning i stortingets
7-juni-beslut. För sitt förhållande under unionens
sista dagar och omedelbart efter union^brottet hnr
den ramstedtska regeringen blifvit hårdt bedömd,
sannolikt hårdare än hvad historien kommer att anse,
att den förtjänat. Hvad särskildt beträffar dess
proposition till 1905 års första urtima riksdag, visar en
förnyad genomläsning redan nu, att dess förnämsta
fel var att ha begagnat sig af kurialstil, där
nationen önskat en fanfar. Men hvem måste icke i
nutiden instämma i dåvarande statsministerns anförande
till statsrådsprotokollet: "Enligt gällande
rättsgrundsatser skulle Sverige otvifvelaktigt vara fullt
befogadt att fasthålla vid sin på fördragen grundade
ställning och där så erfordras, använda maktmedel
för att återställa hvad däremot brutits. För den med
rätta upprörda sinnesstämning, som Norges
tillvägagående här framkallat, framställer sig helt naturligt
tanken att använda sådana medel. Ett lugnt och
lidelsefritt öfvervägande gifver dock vid handen,
att ett sådant förfarande icke skulle vara förenligt
med Sveriges sanna intresse. — — Uppenbart är,
att en union, uppehållen med maktmedel från det
ena rikets sida, skulle hos innebyggarne i det andra
föranleda en sådan stämning, att unionen blefve
långt mera till olycka än till båtnad, en källa till
svaghet i stället för styrka." Invigde lära ock kunna
intyga, att det i allt väsentligt var den ramstedtska
regeringens unionsupplösningsprogram, som kom
att godkännas af riksdagen och bringas till utförande
af den följande samlingsministären.
Den 2 augusti 1905 afträdde ministären Ramstedt
från den politiska skådebanan och ersattes med
ministären Lundeberg—Widén—Staaff. Statsminister
Ramstedt själf återgick till Högsta domstolen, där
han kvarstod tills han vid regeringsrättens
upprättande 1909 inkallades i denna, i hvilken han
framgent haft säte.
Öfverståthållare Ramstedts redan tillryggalagda
ämbetsmannabana ådagalägger nogsamt, att han i
hög grad är i besittning af ämbetsmannaerfarenhet
och de administrativa egenskaper, hvilka kräfvas af
en ämbetsman i överståthållarens ansvarsfulla
ställning. Med särskildt intresse fäster man sig
naturligtvis vid hans ställning till de sociala spörsmål,
till hvilka en öfverståthållare näppeligen kan undgå
att vid många tillfällen intaga ståndpunkt.
Belysande i dttta hänseende äro åtskilliga uttalanden af
honom i riksdagen 1905 vid det tillfälle, då de
Borger-ska strafflagsparagraferna mot allmänfarliga sträjker
och vissa sträjkmetoder förelågo till behandling. I
sin egenskap af statsminister förordade han
förslagen, men tillade: "Man fäster öfver hufvud taget
för stora förväntningar vid lagparagrafer och deras
förmåga att normerande ingripa i människors
mel-lanvaranden. Hvad särskildt angår förhållandet
mellan arbetare och arbetsgifvare — icke kunna några
strafflagsparagrafer väntas komma att, mera allmänt
sedt, i detta hänseende medföra ett bättre
sakernas tillstånd. De kunna visserligen i enstaka fall
verka välgörande. De kunna förhindra utbrott,
som ur allmän och enskild synpunkt måste
anses vara i hög grag beklagliga. Men de kunna
icke utjämna den schism, som förefinnes mellan
dem, som gifva, och dem, som taga arbete.
Därtill fordras något helt annat — bättre förståelse af
hvarandra, större ömsesidigt förtroende, klarare
inblick i den gemensamhet, som förefinnes mellan
båda parternas intressen, ökad sträfvan att i
handling genomföra och vidga denna gemensamhet så,
att arbetarne lika väl som arbetsgifvarne komma
att erhålla en bestämd, direkt fördel af det företag,
i hvilket de arbeta, och af de resultat, som af deita
kan utvinnas".
Ur sådana ord talar den sociala förståelsens anda.
- 434 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
