Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 28, den 7 april 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
små vinkrogarna hördes guitarrknäpp och glamm
och framför husraderna lågo förnöjda lättingar
utsträckta i det stekande solbaddet. Denna härliga
dag gato de ej ens sträcka ut handen för att tigga.
En präst, som dystert svart skred förbi, drog på
smilbandet åt de sorglösa.
Luften stod stilla mellan husen och solen brände
och brände .
Sådana dagar serverar Hr Cortez lunchen i
trädgården.
Jag var nu i det närmaste färdig med den. Endast
en höggul apelsin låg kvar på den hvita duken
bredvid "Mundo Qrafico", som jag försökte stafva igenom.
Den lilla brunögda flickan, som serverat, kom för
att duka af. Hennes ögon hängde så envist fast
vid mitt ljusa hår, som. . som mina skulle hängt
fast vid hennes svarta, om hon varit lite vackrare.
Då hörde jag plötsligt en röst alldeles inpå mig.
— Ah, Sie, Herr... wie geht’s Ihnen denn?
En herre stod bredvid mig. Han hade kommit
ljudlöst eller vuxit fram ur jorden.
Satan! Att denne lille tysk skulle komma hit
just nu! Det kändes som jag skulle få tarm vred
af ilska.
Han tog ett steg tillbaka och bad om ursäkt att
han störde. Hans ansiktsuttryck var så ängsligt att
jag brast i skratt och lät honom sitta ned,
försäkrande att jag inte var så farlig, som det såg ut.
Det var många år sedan vi träffades. Jag
erinrade mig mycket väl dragen och visste att han hade
en fabrik för "künstliche Blumen„ någonstädes i en
sachsisk småstad, men jag kom inte ihåg hans
namn eller hvar vi träffats.
Medan jag satt och och letade i minnet afbröt
han min tankegång.
— Oh, hab ich was Fatales erlebt!
Han såg så tafatt olycklig ut. Det lilla fina, trötta
fyratioårsansiktet var så förgrämt och grått och
ögonen tiggde om medlidande. Denne man som
förr var så korrekt, så precis, så tyskt noggrann
och putsad, var nu härjad som en rucklare. Hade
han inte själf påpekat att något särskildt inträffat,
skulle jag helt enkelt ansett honom som ett af
affärsvärldens utjäktade offer. En af dessa i mångt
och mycket så kloka män, som aldrig förbise mer
än ett ’enda värde, men ofelbart detta — sin hälsa.
De organisera brilliant sina affärer, leda alla trådarna
i egna händer, utmatta konkurrenterna och stå
slutligen inför sitt allt slukande maktmål — då börjar
sanatorieläkarnes hopplösa arbete att rädda den
sprängda hjärnan.
Han hade typen. Ansiktet som förr uttryckte så
mycken energi, hängde i slappa, askgrå veck, ögonen
voro matta och vi-rriga, munnen skälfde som vid
början till gråt, kroppen tycktes falla ihop.
Jag bjöd honom ett glas lätt sherry och en cigarett
och så började han sin berättelse.
— Som ni förstår kom jag hit ned för att hvila
mig. Åh, hvad jag var trött!
Han strök med bägge händerna öfver panna och
hjässa som ville han jaga bort något eller reda ut
ett virrvarr.
• — Nå, fortsatte han, jag kände dag för dag hur
krafterna återvände och efter någon tid började jag
bli ung på nytt. Då inträffade det. Åh! Har ni
någonsin älskat? frågade han hastigt.
Jag böjde sakta på hufvudet.
— Här strax intill ligger ett litet hotell där jag
bodde i andra våningen. Midt emot, i en härlig
palmlund ligger en villa — Villa Mercedes. En dag,
då jag stod och såg ut fick jag syn på en ung flicka
i ett fönster där. Min gud en så’n flicka! En äkta
spansk skönhet! Ett ädelt rasrent ansikte,
korpsvart hår, ett par ögon där lifvet glödde och brann,
darrande näsvingar och en finskuren, scharlakansröd
mun trotsigt öppnad öfver de pärlhvita tänderna.
Hon var underbart vacker. En bild af sprittande lif
som om hon just stannat efter en yster fandango.
Hon såg ett ögonblick på mig och så försvann hon.
Men jag var förälskad. Mitt lugn var borta. Jag
var lycklig och olycklig, lugn och förtviflad! Jag
hade aldrig varit kär förut, ser Ni! Det kommer
värre då. Jag är ju gamla karlen, men hade aldrig
haft tid för kärlek!
Han utbröt i jämmer öfver denna ohjälpliga
försummelse, men sedan jag lugnat honom med ett
glas vin, fortsatte han.
— Jag drogs till fönstret som af en magnet. Jag
kunde inte tänka på annat än henne. Från morgon
till kväll stod jag på utkik — men hon var borta.
Tidigt en morgon då jag inte kunde sofva, smög
jag — i bara skjortan — fram till fönstret — då
stod hon där. Hennes stora, underbara ögon hade
ett drömmande uttryck. Nu såg hon upp mot mitt
fönster!
Blixtsnabbt rusade jag in i rummet och klädde
mig. När jag kom tillbaka — var hon borta.
Ändtligen upptäckte hon emellertid att jag vaktade
på henne och nu kom hon rätt ofta till fönstret.
Blotta åsynen gjorde mig lycklig, men jag vågade
ännu ej gifva henne något tecken. Där stodo vi
nu midt emot hvarandra och stirrade ned på gatan.
En eftermiddag, när skymningen började falla på,
tyckte jag mig se att hon log emot mig.
ögonblickligen vinkade jag litet med handen — hon svarade,
men så försvann hon inåt rummet. Efter en stund
såg jag en cigarrett lysa därinne. Den glödde och
slocknade, glödde på nytt — jag tyckte mig se en
skymt af hennes ansikte — och slocknade.
Plötsligt tändes en till. De glödde som rubiner ur mörkret,
lyste som hemlighetsfulla, irrande trolljus, närmade
sig hvarandra en sekund — och skildes åter.
Jag led gränslösa kval. Hvem var den andre?
En väninna, systern eller en ung man? Nej, det
senare var otänkbart här. Äfven om de voro
förlofvade skulle de ej få vara på tu man hand. Denna
tanke lugnade mig något. Och jag beslöt att på
hvad sätt som helst göra slut på detta outhärdliga
tillstånd.
Nästa morgon gick jag öfver till Villa Mercedes,
besluten att taga reda på hvem som bodde där och
finna någon anledning att presentera mig.
På min ringning kom en bugande betjänt ut till
gallerporten. Jag stack en 2-pesetas i handen på
honom och frågade hvad villans ägare hette.
Här gjorde berättaren ett uppehåll och rätade på sig.
— Nå? framstötte jag litet otåligt.
— Müller, en ung tysk läkare. Den unga flickan
var — hans fru! Sachsare! Ah, det är ohyggligt,
hjärtlöst, raffineradt!...
"Han gömde ansiktet i händerna och grät.
Mot min vilja bröt ett litet torrt skratt fram. Detta
var alltså hela olyckan! Ett litet lustigt skämt, som
hon — antagligen med sin mans vetskap — roat
sig med. Ofarligt för alla utom denne toker.
Jag skrattade igen. Mannen bredvid mig
aflägsnade sig lika ljudlöst som han kommit. Det fanns
ingen anledning hålla honom kvar. Han var ju en
narr och behöfde inte något medlidande.
Dessutom hade han hänsynslöst brutit min stämning.
Hans steg förtonade borta på den lilla gången af
hvita strandstenar och så var jag ensam, ögon
och tankar irrade åter ut öfver Medelhafvets
djupblåa vatten.
- 443 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
