Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31, den 28 april 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATTENS DEMONER, för hvar s dag af anna branting.
OHANNES och hans mor gingo
utmed Montmartrekyrkogården för att
nå sin bostad. Lyktorna hade
redan i timmar varit tända, det hade
blifvit mera stilla på gatorna,
arbetsåkdonen skramlade ej längre.
Ingen sorgsenhet tyngde modern
och Johannes, knappt någon
förstämning, icke heller förargelse, fast Esther låtit
dem sitta på den lilla trottoarrestauranten Bodé och
vänta vid middagsbordet. Hon hade så säkert
lofvat komma half åtta, men klockan blef åtta, half
nio, och hon hördes ej af. Slutligen hade de
förtärt sin måltid ensamma.
De kände ju Esther. Då det gällde hennes egna
upptäcktsfärder i Paris, eller att ha det angenämt,
med sina polska vänner och vara dem till tjänst,
lämnade hon släkt och hem i sticket. Men hon
gjorde det så hjärtegladt, hon hade ständigt ett så
hänförande intensivt nöje, hon hade sett så mycket,
alltid fått lära så mycket, att man omöjligt kunde vara
ond på henne, när hon ändtligen vände tillbaka. Icke
ens fast hon då blott sade ett trött leende godnatt och
gick till sängs. Hon hade ju också alldeles rätt,
man var inte i Paris för att idka familjelif, för den
sakens skull kunde man gärna stannat hemma.
Denna gång var hennes dröjsmål ännu mer
förlåtligt. Casimir och kanske äfven Henriette skulle
resa. Casimir hade planerat sin affärd vid åtskilliga
tillfällen förut, han hade med sin smekande stämma
sagt ordentligt farväl åt Johannes’ och Esthers mor,
och han hade ute på något nattkafé låtit
champan-jens gyllne afskedstårar falla i de unga vännernas
tjusadt lystna glas. Men han for ej, alltid kom
något i vägen, mest det att sedan de där tårarna väl
ymnigt strömmat funnos inga pengar kvar att
betala hotellet och ännu mindre järnvägsbiljetten med.
Sådant är Paris, det vet hvar och en som varit ung.
Men i dag skulle det bli. Från någon bangård,
Johannes mindes inte hvilken, skulle det tåg susa
i väg, som inom sina glasrutor borde förvara den
farlige Casimir.
Gudskelof! sade modern. Han är förtjusande,
alldeles för förtjusande, och just därför är det bra
att han kommer härifrån. O, jag skulle inte vilja
ha Esther i händerna på en sådan där polack! Det
blef bara olycka af! ..
Hvad mamma är barnslig, tänkte Johannes. Så
sött af henne att ta allting på allvar...
Han öppnade grinden, och då de ströko utmed
den mörka trädgårdens små daggiga blommor
mindes modern:
Här nerifrån har Casimir med sin röst af sammet
ropat upp mot Esthers fönster: Mademoiselle!
Mademoiselle!... Ja, det var godt att han ändtligen ger
sig bort.
De tände gasen i salen, en rå och skoningslös
låga, som genast pekade på bordet. Där låg ett
telegram. Johannes tog det och lämnade till modern.
Hon böjde sig öfver depeschen, och då hon läste
kändes det som om någon tryckt på hennes axlar
och nacke.
— Retardés à Enghien Esther, stod det.
— Jag vet inte, om jag sett rätt, Johannes, sade
hon.
— Retardés à Enghien, läste Johannes. — Jaså,
hon har följt med dit.
— Enghien, hvad är det? frågade modern.
En stad, förstås.
De satte sig tysta i rummet, som låg åt
trädgården. Båda låtsades läsa. Men så reste sig
Johannes.
— Det här går; inte an i Jesu namn, sade han,
— inte behöfver vi plåga oss för att hon är i Enghien.
Mamma, säg? Har vi något vin hemma? Jo, vi
köpte ju i går. Vill mamma ha ett parti écarté?
Kan inte? Prat, mamma måste väl kunna lära sig
ett så enkelt spel!
Han sökte rätt på korten, tog bort hackorna och
började blanda. Då han talade täckte han sin
stämma med en hinna af likgiltighet, men modern
hörde det ömma medlidande, som fanns inunder.
Hvad tror han, efter som han tycker synd om
mig, tänkte hon, hvad tror han, efter han vill döfva
oss med vin?
Johannes gaf. — En, två, tre, fyra, fem, spader
är trumf!
— Hu, det är en otäck färg, sade modern, får vi
byta, ack, får vi byta!
— Hvad menar mamma! Jo, det var just ett
fint sätt att spela...
— Ja, men jag afskyr spader, Johannes, när vi
nu ska sitta här och spela i natten, hvarför måste
vi då ha spader? Det är något olycksbringande
med den färgen, det försäkrar jag dig. Du tycker
jag är dum, det må så vara, men jag ber dig!...
Den värsta dumheten är att aldrig någon geografi
fastnat i mig, tänkte modern. Och inte kan jag
fråga Johannes, han har inte heller anlag för
geografi, annat än den man reser sig till.
— Enghien! Hvad är det nu för en liten
vöm-jelig stad? Är den på väg till — hu! — på väg
till Polen?
Alla ljud därute hade dött. En ängslande tystnad
rådde, ingenting förnams annat än kortens breda
smällar i bordskifvan. Modern lyfte hufvudet: —
Hör! Johannes hör! Det går någon därute! I
trädgården! Johannes, låt oss lysa!
— Nej, det är ingenting, mamma tar fel. Hans
stämma lät onaturligt torr. Modern for med en skygg
blick öfver honom. Hans ansikte var förändradt,
ådrorna i pannan hade svällt upp och munnen
darrade.
— Hon beter sig som en slyna! sade han plötsligt
och hårdt.
Modern i sin gammalmodighet tänkte: Johannes
är en man, säger han något så är det därför att
han har erfarenhet och förstår. — Och underdånigt
lät hon hetsa sig. Hon blef dömande, äfven hon,
och sade:
— Ja, det är fullkomligt skamlöst!
— Men man kunde ju inte vänta bättre, tog
Johannes vid.
— Hvad menar du? stammade modern.
— Ah! De unga stockholmsflickorna nu för
tiden!...
— Är de olika nu mot förr?
— Jag vet inte hur de var förr. Men nu är det
ingen skillnad på dem som fått uppfostran och dem,
som blifvit utan. De är samma sort alla.
— Men Esther, Esther!
Det skrek i moderns bröst och skriket ekade i
hennes utrop.
— Esther ja! Finns det något skäl att anse henne
bättre än någon annan?
— Jag trodde hon var så ren, sade modern sakta
och med ett försök att värna. Hon kände åter detta
tryck på nacke och axlar.
Johannes log ett blekt och cyniskt leende.
— Ren! — Men att hon skulle följa den där
Casimirs vink, och så snart, det är nästan väl starkt.
Modern satt yr och förvirrad. Det var så nytt
och så förfärligt "alltsammans, det var förkrossande.
Hon grubblade och stirrade, men då ingen hjälp från
sonen bjöds, blef hon vred, och vre en gaf henne
åter kraft, hon ropade högt:
— Men då är hon ju en hycklerska! Allting
ljuger hos henne, ögonen, skrattet, hennes sätt att
- 491 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
