Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 12 maj 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1IVAR 8 DAG
MINNESVÅRD MED BYST AF PRINSESSAN MARIE AF DANMARK, rest vid Langelinie i Köpenhamn till erinran om den
folkkära furstinnan, prins Valdemars 1909 aflidna gemäl. Monumentet• aftäcktes den 2 maj.
Hon tvärstannade och ruskade hans arm:
— Hvad är det här för gissgåtor egentligen? Att
det måtte ligga något under hela påhittet, det
har jag nog förstått från början, redan därhemma.
Först ville du resa ensam — och inte ens tala om
hvart. Se’n, när jag ertappade dig och ville följa
med, så stretade du emot en smula, men fick
plötsligt en ny idé: att jag skulle, borde, måste följa
med. "Det blir bättre", sade du: "det blir det allra
bästa."
— Ja, ja, Mia, mumlade han oroligt och drog sin
arm från hennes: låt oss gå vidare. — — —
De hade hunnit till en sluttning, uppför en
bergkam, och stodo omsider där uppe, med solen rakt
i ögonen, och kustlandet utbredt som jättetafla
nedanför. Och innerst i en liten vik, under bergets
andra sida, låg en större gård, gulmålad, med
brutet tegeltak, så prydlig och vördig, inom
stormtuk-tad park med stenmur. Dit ned stirrade han som
förhäxad. Fästmön å sin sida, betraktade honom,
oaflåtligt.
— Ja! sade hon så: hit går du nu hvarje morgon,
den tid vi varit här. Och här uppe stannar du, och
den där gården blänger du på som på ett spökhus.
Eller, som om du begått något ondt därnere.
— Mia, stönade han, säg inte så!
— Hvad nu? Kanske — det verkligen är så?
— och se’n vänder du och traskar tillbaka till sta’n.
Den kan jag utantill redan. Nu är jag mätt på det
här. Tala om för mig nu, hvad som drifvit dig hit
och håller dig kvar — till ingen nytta! Robert!
— Jag kan inte än. Det är så svårt. Jag måste
tala med prästen först. Om jag bara vågar.–—
Robert Wandén var son af en gammal,
allvarlig domarefamilj, och från barndomen van att
taga lifvet, i smått som i stort, på allvar. Hans
fästmö visste det, och trodde sig förstå och
värdera hans kynne. Men nu tyckte hon dock, att
det gick väl långt:
— Nej, vet du, Robert, någon ogärning kan du
omöjligen ha på ditt samvete. Men kanske det
är något snedsprång, en ungdomsförvillelse af ett
eller annat slag.
Han nickade, och såg sig skyggt omkring på den
nästan folktomma småstadsgatan.
— Nåväl, skall du då behöfva gå till prästen, för
att lätta ditt hjärta, — när du har mig?
Robert svarade icke genast. Dröjande kom det
likväl:
— Jag tänkte endast göra några förfrågningar —
om en — om ett par personer, som jag — hållit
mycket af, och djupt förorättat. Men, förr eller
senare måste jag ändå bekänna allt för dig.
— Nå, det är bra. Jag är beredd — på allt.––
Vid frukostkaffet, i den trefna hotellmatsalen, där
de så dags voro nästan alldeles ensamma, tog
Robert mod till sig och biktade:
— Vi hade varit skolkamrater, Frits och jag. På
den tiden hade vi likväl mycket litet beröring med
hvarandra; så ytterst olika till anlag och allt. —
Det vill säga, jag hade nog redan då fäst mig vid,
att det var en ovanligt hurtig och oförvägen pojke.
Hans friska, nordiska utseende måste också
ovilkorligen tilltala enhvar. Och elak såg han ej ut.
Men man hörde tidigt både ett och annat om Frits,
som var ägnadt att hålla en väluppfostrad yngling,
som jag, på behörigt afstånd från honom.
Dessutom, jag för min del, var som du kan tänka dig,
ganska skygg och enslig af mig. Då — som nu.
— Ja. Nåväl?
— Ja. Nåväl, åtskilliga år sedan vi lämnat
skolan och hemmet, fick jag som ung notarie
befattning å domarekansliet här. Frits hade då plats som
kontorsbiträde i en af stadens största affärer. Vi
råkades i en ungkarlsklubb, och blefvo nu på
allvar goda vänner.
— Från din sida, på allvar?
— Ja, men äfven från hans — på sitt sätt. På
hans sätt, menar jag. Han var en öppen, kanske
fräck natur, absolut hänsynslös, men icke lömsk..
- 515 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
