Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 34, den 19 maj 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
stigande förbittring öfver social humbug och
allsköns hyckleri, byråkratiskt förtryck, servilism,
slentrian och fraspatriotism. Hans namn är nu på allas
läppar och med små pauser kommer det ena
betydande verket efter det andra: dramer, berättelser,
satirer, kulturhistoriska arbeten, vers, allt sprudlande
af ungdomlig skaparhåg och i mångsidighet
jämförligt blott med Almqvists alstring. Ekonomiska
förhållanden, res- och äfventyrslust och behofvet af
nytt bränsle för en ständigt sjudande inbillningskraft,
en ständigt arbetande reflexion, drifva Strindberg
för längre tid bort från Sverige till bosättning
utomlands. Han blir medarbetare i den danska och
tyska pressen, vidgar under vistelse i Frankrike,
Schweiz, Italien, Tyskland, Danmark, England
alltmera sin intressesfär och grundlägger, under
oafbruten, snillrik produktion, sin europeiska
ryktbarhet. Hans verk öfversättas till de flesta af de
stora kulturspråken (på det yttersta af dessa dagar
har han tolkats på italienska), och äfven i England
(B. Shaw) har han påverkat litteraturen. I själfva
verket torde han dock bland svenska kosmopolitiskt
bildade författare vara mindre "europé" än Ola
Hansson.
Först hösten 1896 återvände Strindberg till
fosterlandet, där han då till en början slog sig ned i Lund
för att sedan till sin död bli bofast i fädernestaden.
Förgäfves letar man efter en enhetspunkt, en röd
tråd i Strindbergs diktning. Han är väl den
oberäkneligaste af våra stora författare. Tegnér med
all sin passionerade brustenhet har ändå ett slags
jämnvikt såsom genomträngd af klassicitet. Hos
Strindberg påminnes man åter alltför ofta om det
barbariska nordiska ursprunget genom brist på
sydländsk festivitas, harmoni och gratie. Han trotsar
för öfrigt all egentlig systematik, liksom några af
de stora tondiktarne, med hvilka han har ganska
starka beröringspunkter, alldeles som Rousseau.
Strindberg har t. ex. minst två gånger i sina
skrifter ägnat Beethoven sin entusiastiska hyllning och
poetiska tolkning; med sitt mångfrestande lynne
och sina vidtfamnande intressen var han bl. a. en
hängifven amatör af musik;
bekant är dessutom hans
målar-dilettantism. En förtärande
lidelsefullhet flammar med ofta
osande låga i snart sagdt alla hans
verk efter genombrottet. Men
är det kunskapsbegäret, som hos
honom dominerar, eller
skönhetslängtan, reformatorisk glöd eller
outsläcklig religiös trängtan?
Knappt har han nått en
ståndpunkt, förrän han hånfullt
lämnar den som ett i hans
inbillning för alltid öfvervunnet
stadium. Det dystra mottot (urspr,
på latin) till hans stora
förstlingstragedi om kompromissen
mellan ideal och verklighet är
typiskt: "Att förakta världen,
förakta intet, förakta sig själf och
förakta att man föraktas, se där
fyra goda ting". Han är ej som
Bj. Björnson en uppbyggande
positiv genius utan väsentligen
individualisten, tviflaren och
grubblaren, som med verkligt
bärsärkaraseri kan gå lös på en
stor idé men blott för att
omfatta den helt kort och så en tid
bespotta den. I sin äldre
produktion häfdar han länge nyttan som
EJ FÖRUT REPRODUCERADT
PORTRÄTT TAGET I NOVEMBER 1911 AF
H. 8. D s STOCKHOLMSFOTOGRAF.
världsutvecklingens bärande princip, och i
alpnovellerna "Utopier" är han naturdyrkare à la Rousseau och
socialist. Fiskeriintendenten Borg i den
nietzsche-anska romanen "I hafsbandet" använder han
däremot som språkrör för sina intelligensaristokratiska
synpunkter; kulturen upphöjes här utan prutmån
på naturens bekostnad. En sak har dock varit
denne stridsman mera konstant förhatlig och
förkastlig: kriget. Hvilken storstilad, tolstoyansk
harm i hans vredesutbrott ("Utopier") om dess
handtlangare; " — — Om ni älskade sanningen,
skulle ni gå i hvita blusar som slaktare, så att
blodfläckarna syntes rätt väl".
Den rena konstnärsinstinkten hos Strindberg
kommer måhända mera ogrumladt till synes i de båda
skärgårdsböckerna "Hemsöborna" och
"Skärkarls-Iif" och i de f. ö. visst ej tendensfria "Svenska öden
och äfventyr". — Strindberg har ej blott brottats
med utan äfven förmått konstnärligt gestalta några
af vår tids djupaste problem, där många andra
förfallit till tom och tråkig programdiktning.
"Giftas"-novellerna, särskildt de i första samlingen,
öfverträffa än i dag vida i språklig must och märg,
skildringens koncentration och energi och situationernas
liffulla åskådlighet — äktenskapspsykologien däremot
är ofta jämnstruken och banal — den mästa nutida
svenska prosakonst. Tänk blott på ett sådant stycke
som "Dygdens lön" med den öfverdådigt muntra
sexan pä Stallmästargården. Eller "Fågel Fenix"
med sin käcka introduktion och sitt vekt
förklingande slutackord, flera andra att förtiga. Det är
särskildt i den afgjordt svagare, mera schematiska 2:a
samlingen af denna cykel, som Strindberg riktigt
blodigt gisslar de sterila "dockhemsteorierna" och
höjer upprorsfanan mot kvinnoemancipationen. Visst
är han ensidig härvidlag, och ju längre han
fortskrider, desto mera tar fanatismen öfverhand; men man
kan tryggt påstå, att hans väckelserop var ett ord
i sinom tid, väl värdt att beakta.
Som dramatiker är Strindberg vår obetingadt
störste. De moderna dramerna, af hvilka väl
"Fadern" har det djupaste greppet och den mäst
skakande tragiska kompositionen,
"Fordringsägare" och "Bandet"
de mest laddade, knifskarpa
replikerna (dessa pjäser jonglera
dock mera med dissekerande
själsanalys än demonstrera
personer af kött och blod), "Samum"
den mäst brännande lidelsen
och originellaste kvinnofiguren,
"Dödsdansen" den kanske mest
tröstlösa och beklämmande
tonen, variera alla temat om
kvinnan som mannens plågoris och
vampyr. I den imponerande
serien af historiska skådespel från
"Folkungarna" till
"Riksföreståndaren" betecknar säkerligen
"Gustaf Vasa" höjdpunkten. Första
akten griper oemotståndligt med
sin förunderigt äkta
Dala-stämning och handlingens
shakspeareska spänning, obevekligt
utmynnande i den blodiga
katastrofen, andra akten har sitt
enastående drastiska, gnistrande
replikskifte på "Blå dufvan" och
tredje akten bländar med sin
monumentala konungakaraktäristik.
Om Strindbergs senare mera
mystiska ("Till Damaskus",
"Påsk", "Stora landsvägen", kam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
