Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36, den 2 juni 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1IVAR 8 DAG
hur vämjeligt spöklikt det verkade i korridorgatans
flämtande dunkel.
Just i detsamma kände jag någon bakom mig
och vände mig hastigt om, släppande kamraternas
arm af ren häpnad. Ty jag stod ansikte mot
ansikte med en dam — en elegant lady. Var det
underligt jag tog baksteg af förvåning för att se en
sådan här i denna helvetets förgård? Men om jag
var förvånad, hur mycket mera blef jag inte då
hon ser mig in i ansiktet med ett par ögon som
jag aldrig glömmer, så skyggt hängifna voro de,
så kvalfullt ödmjuka och afbedjande inför min
främmande blick borrade de sig in i mig, tydligen
tiggande om ett enda litet tecken af igenkännande.
— Jack! Jack! hviskade hon bara med händerna
framsträckta, ovisst och darrande som en tiggerska,
rädd att bli afvisad.
Jag ryggade.
— Jack, Jack, vill du inte kännas vid mig?
frågade hon stammande, och snappade efter luft som
i outhärdlig spänning inför svaret.
— Det är bestämdt något misstag, ni tar fel på
person, min fru! stammade också jag i ytterlig
förvirring. Den blef ännu större då jag såg hennes
ögon fyllas af tårar.
— Oh Jack, Jack låtsas icke så där! Jag vet att
jag inte förtjänar att du kännes vid mig. Men jag
ber dig som en sista ynnest, glöm det förflutna för
ett ögonblick; var barmhärtig, kom med mig och
var hos mig en liten stund. Jag har följt efter dig
en lång sträcka; genast jag fick se dig begrep jag
att jag inte skulle kunna lefva en enda dag till om
jag inte fick tala ett ord med dig — bara ett, Jack,
bara ett!
Den låga, lidelsefulla rösten steg och föll, bad
och grät i en darrande ström, allvarlig intill döden
tiggande för lifvet. En ärlig röst, — vid Gud,
det visste jag i det ögonblicket, visste på något
sätt att hon verkligen, så otroligt det än
föreföll, tog mig för en annan, att det hela inte bara
var ett knep för att plundra mig.
Men det trodde visst kamraterna. De stodo i en
hög och bara stirrade. Inte under. Hon var ju så
elegant och chic från topp till tå i sitt smala, svarta
sidenfodral och sin väldiga plymhatt, så förfinad
och vacker eller rättare sagdt hade varit så vacker
— ty nu vat hon tärd och förbränd, men liksom
icke af år, utan af sorg eller laster eller kanske
begge i förening, slipad af dem likt en alltför
mycket hvässad klinga, tunn och blek med hvita,
darrande läppar och blåa ringar under ögonen — ett
par violsvarta ögon fulla af tårar just nu.
Hon tog ett steg framåt och lade vädjande sin
skakande hand på min arm — jag kände hennes
parfym, en svag violdoft — utsökt och fin, som
allt hos henne ända ned till de små skorna. Och
ändå stod hon på dem i gatans modd så
hemmastadd som hörde hon dit!
— Kom, kom, hviskade hon alldeles upptill mig.
Jag mötte hennes ögon. Och följde henne. Ty de
voro så fulla af kval att jag inte kunde låta bli —
att jag inte — hvad det än gällde, det kände jag
— skulle kunna säga nej till henne och ge henne
en ny smärta att bära. Jag var riktigt ond på mig
själf för att jag icke var den rätte Jack, det minns
jag, och dessutom rädd att hon snart skulle
upptäcka det och bli ännu mera ledsen. Det var det
enda jag hade klart för mig och med det lät jag
mig viljelöst dragas med in i en smal, liten ränna
till sidogata — hörde kamraternas varnande rop
bakom mig, deras steg då de hastigt vände om
efter oss. Men jag följde henne i alla falll, äfven
då hon påskyndade sina steg tills vi liknade flyende.
I nästa minut hördes icke längre de förföljande
stegen — vi hade svängt af in i en port som hon
slagit i lås bakom oss.
— Se så, nu är jag i fällan, minns jag att jag i
alla fall tänkte. Hon höll mig fortfarande fast under
armen och förde mig sålunda öfver en liten mörk
gård och ::er för en slipprig brant trappa, lyst af
en gaslåga. Nedanför grenade sig en korridor med
många små bruna dörrar, blänkande af flottig smuts.
Hon öppnade utan vidare en af dem med sin långa
juvelblixtrande hand och vi trädde in i ett litet
skumt rum, tapetseradt i smutsigt gult tyg och med
en underlig låg brits, öfversållad af kuddar, fastsatt
vid ena väggen, men eljest tomt med möbler.
En sälllsamt söt och tung blå rök fyllde den varma
luften och en plötslig misstanke genomilade mig.
Den blef hastigt visshet vid åsynen af en kines,
bärande en liten underlig lampa, " hvilken grinande
visade sig i dörren. På en häftig vink af min
följeslagerska drog han sig hastigt tillbaka men jag hade
redan hunnit se tillräckligt för att förstå att det var
i en opiehåla vi voro.
Jag såg på den okända — hon mötte mina ögon
med en lång, skuldmedveten, ödmjuk blick. Så
vände hon sig om mot fönstret och lade armarna på
karmen och hufvudet mot dem med en åtbörd af
så fullständigt öfvergifven trötthet att jag instinktlikt
tog ett steg mot henne och sakta lade handen på
hennes axel.
Hon vände sig om, såg på mig med en ödmjukt
frågande blick, lyfte så plötsligt sina armar och föll
i min famn. Jag kände att hon grät så att hon
skakade, grät som om många års isar af tigande
smärta smält i hennes hjärta. Jag lät henne hållas
— hennes hufvud hade fallit framåt i mina händer
jag smekte hennes hår, smekte henne till ro så att
hon icke längre grät så bittert utan blott sakta och
tacksamt.
Så sutto vi länge på den låga britsen i
opiehå-lans lilla gula rum. Skymningen steg allt mer och
mer, likt en sjö som dränkte oss, tills vi sutto som
på botten af ett stort djup, ensamma med hvarandra
i hela vida världen.
1 den stunden tror jag att jag älskade henne, den
där bleka, undergifna, sorgtyngda, hemlighetsfulla
varelsen — älskade henne, ömt och medlidsamt,
som jag antar Kairs hustru älskade Kain, ensam
med honom i hans fördömelse.
Oh, Jack, hörde jag hennes kväfda röst, för hela
mitt återstående lif kan jag lefva på denna stund.
Aldrig mer skall jag tränga mig på dig, alltid
välsigna dig för att du hade förbarmande nog att för
en liten stund glömma allt — och låta mig
glömma ––
Jag skall alltid minnas hennes röst då hon sade
detta. Så bräddfull och bristande af tacksamhet den
var. Hvad var det som var så svårt att minnas?
Hvad var det som denne okände andre Jack och
hon haft sig emellan — hvad hade gjort att det
tydligen aldrig tycktes kunna bli helt igen — hvad
hade hon förbrutit för att nu likt en ödmjuk och
piskad hund finna det alldeles i sin ordning att kräla
för hans fötter af tacksamhet för några milda ord
— hvad?
Jag fick aldrig veta det — jag ville icke forska
och hur jag än gissar hit och dit kan jag icke
förstå det.
Men ehvad det var — ehvad hon brutit — straffet
hade hon då fått och allt för stort var det för henne
— allt för stort för en människa att bära. Det såg
jag på hennes ögon. Jag är glad att jag kunde ge
henne en stunds lisa genom att spela den där
mannens roll — ge henne den illusionen att han inte
- 565 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
