Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 42, den 14 juli 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
nerna till föga glädje. Hyllos hade för ängslan ej
haft en lugn stund. Hans egna ständiga öfningar
hade ej unnat honom njuta af det brokiga lifvet i
Olympiadalen under sommarens vackraste månad.
Och Metagenes hade med nöd lyckats förmå honom
att bevista invigningsdagens offer och festtåg.
Själf hade Metagenes förstrött sig med att
beskåda de talrika festskänker, hvilka både hellener
och b?rbarer i täflan slösade på den heliga
täflings-staden. Men bland alla urnor, altaren, trefötter,
bildstoder och kapell, som nu åter prydde
festplatsen, förmörkades hans blickar ständigt af de spår
och de tomrum, Sullas legionärer lämnat efter sig.
Dessa barbarers skändliga framfart hade ej ens
skonat det heligaste, ej ens den helleniska världens
tusenåriga Olympia.
Föga gladde det honom, hellenen, att vid
hvartannat gathörn möta en förnäm romares kvadriga.
Dessa närgångna turister förblefvo barbarer, hur
mycket guld, som skramlade kring deras
handlof-var. Föga ärad kände han sig af det högröstade
herrskap, som intog hedersplatsen på Kronoskullen.
Och föga heder tycktes hans aténska borgerskap
bereda honom själf. Hånsord från romarna,
hånleenden från peloponnesierna, det var den tribut,
som förunnades Kimons’, Temistokles’, Perikles’,
Sokrates’, Platons landsman. Aténarna hade också
denna gången hållit sig fjärran från spelen. Endast
ett par lågättade brottare företrädde i år den stad,
aténaren i sitt stilla sinne ännu kallade världens
verkliga hufvudstad.
Den guldlockige Metagenes yfdes föga öfver den
triumf, hans yttre beredde honom. Han njöt knappt
ens af segerfröjden efter långloppet. Segerjublet
aftvangs motsträfviga sinnen. Olivkransen räcktes
af fiender. Han led med hvarje timma mera af
Aténs smälek — märkbar på allt och alla — och
han beredde sig till det korta snabbloppet som till
en kvalfull förödmjukelse.
* *
‡
Redan duggade blommorna ner öfver Stadion.
Likt dropparna fore en regnskur föllo de. Rättnu
skulle de strömma ner som ett skyfall. Luften
doftade redan. Luften susade.
— Sparta, Sparta, sorlade det.
— Hyllos, Hyllos, jublade det.
Hyllos hade alltjämt ledningen. Han var blek,
och han påminte om en ung marmorheros.
Somliga liknade honom vid Aktaion, förföljd af Artemis’
koppel. Andra vid den unge Meleagros på den
Kalydoniska vildsvinsjakten. Åter andra mumlade
om Dionysos eller Orfevs.
Smidig och vek nästan sväfvade han som en
kvinna. Lik trånadens gudinna störtade han åstad
mot målet. Lik en älskare ilade han fram för att
sammansmälta med den älskade.
Ej en fanns längre, som ej unnade honom segern.
Ej en fanns, som ej i sitt sinne redan lyckönskade
honom till kransen.
Då var det, som om ett ryck gått genom
hvarenda åskådare rundt det myllrande och upprörda
Stadion. Aténaren Metagenes hade med ens börjat
vinna på Hyllos.
Aténaren, som skonat sig tills nu, grep sig an i
sista ögonblicket. Man kände ett slags harm öfver
hans förmätenhet. Man unnade ej längre aténaren,
hvad som med allas sympatier tillkom spartanen.
Och dock var det omöjligt att med blicken släppa
den tilltagsne.
Metagenes tycktes gripen af en plötslig galenskap.
Hans blick brann, hans kinder blossade, armarna
räcktes stundom i höjden som för att bedja eller famna.
Aténaren tycktes ha fått vingar. Han stormade,
flög, hven mot hennes famn däruppe... hennes,
Nikes, segergudinnans... aténargudinnans... som om
segern ej haft altaren i andra städer än Atén .. Atén,
det krossade, plundrade, förhånade...
Nu var Hyllos blott några famnslängder från
mål-stoden. Nu...
Metagenes slungade sin praktfulla atletkropp
framåt, i språng lika lejonets eller kentaurens. Nu...
Ett klagorop brast halfkväfdt ur Hyllos’ strupe.
Metagenes hade lupit honom förbi, hunnit målet.
O-lympiaden bar redan aténarens namn.
Det var alldeles tyst kring Stadion. Salpinx på
tempeltrappan glömde sin plikt. Åskådarna glömde
sin hänförelse.
Några få röster ropade: Metagenes; en enstaka:
Atén...
Men nu reste sig prefektens gemål.
— Atén, förkunnade hon, kort och kärft.
— Atén, Atén, sorlade det, Atén!
Stadion var ett enda tusenstämmigt brus:
— Atén!
På trappan framför Niketemplet låg aténaren
Metagenes. Han reste sig icke mera. När man vände
hans ansikte mot ljuset, fann man läpparna färgade
af odörtsaft. Ingen fattade, hvar han kunde haft
giftet gömdt. Han måste ha dolt den lilla phialen i
handen, medan han lopp segern och lyckan ifrån
sin gästvän Hyllos.
Efter teckning fOr H. 8. D. af Arvid Johanson. "Stadion var ett enda tusenstämmigt brus"–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
