Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 47, den 18 augusti 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nv/iK o u/vj
DANNE KELLGRENS ÄFVENTYR.
FÖR H. 8. D. AF K. G. OSSIAN-NILSSON.
ÄNNE Kellgren var stadd på
bröllopsresa — det vill säga, inte från, utan
till sitt bröllop. Han hade rest sina
goda sju timmar, ty det är långt
mellan Sveriges yttersta väster, där
Danne var bosatt, och dess yttersta
öster, där fästmön haft sin vagga
och följaktligen ville stå brud. Och
när man så betänker alla de välsignade bibanorna
med åtföljande ombyten, så —
Danne befann sig emellertid vid allra bästa humör.
Det gjorde han för öfrigt alltid, och då var det ju
inget skäl att göra ett undantag för dagen före sitt
bröllop. Han höll af sin fästmö, och — hvad som
var nästan lika viktigt — han hade lyckats uträtta
samtliga de aniörtrodda kommissionerna. Han hade
hämtat och betalt brudklänningen, som beställdes
sista gången fästmön, åtföljd af sin broder, besökte
honom i Göteborg, ffan hade köpt brudskorna efter
mått, handskarna dito och fått med sig en praktfull
rosenbukett, som blomsterhandlarn svor på skulle
hålla sig öfver bröllopsdagen, hviken var dagen
därpå
Allt låg nu med respektive kartonger nerpackadt
i en jättekoffert, som Danne naturligtvis låtit
polettera ända fram... eller så godt som. Det låg där
i den bästa ordning, fästmöns hela brudutstyrsel,
allt hvad hon själf beställt i butikerna... så skärt,
fint och luftigt, att han knappast nänts profanera
genom att lägga dit den nya brudgumsfracken med
doktorskragen — men den hade också placerats
allra underst.
Läroverksadjunkten (närmare bestämdt
vikarierande dito) Danne Kellgren stod nu och lyste i kupéens
middagssol. Lyste mot högsommargrönskan, som
susade och glittrade förbi de dammiga fönstren.
Lyste mot sin bild i kupéspegeln, som återgaf ett
blondt, rödlätt, slätrakadt och ungdomligt ansigte,
hvars ljusblåa irisar tindrade af odygd och
själfbe-låtenhet. Lyste mot dagen, dess förväntningar och
ärofulla minnen — ty att ha lyckats klara alla dessa
butiker utan ett enda misstag eller en enda glömska,
det var en triumf öfver alla dem (inklusive svärmor
pastorskan), som brukade kalla Danne för doktor
Tankspridd!
Nu återstod bara ett tågombyte, där emellertid,
med de töråldrade förhållandena häruppe i
skogsbygden, ompolettering måste ske. Sedan stundade en
sölig godstågsfärd till ändstationen, där skjuts
väntade från prästgården, som låg två mil bortom
stationens skogsbackar. Men sedan... sedan var han
också vid målet!
Danne Kellgren befann sig verkligen vid ett
strålande humör, och trots resetröttheten blef det
alltmera strålande, ju närmare han fördes mot östern
och sin lyckas soluppgång. Han hade ätit snask
hela dagen som en skolpojke på ferieresa, han
nickade och vinkade åt alla vackra flickor, tåget
passerade, och nu lät han en efter en af de
half-lästa tjugufemöresböckerna susa ut genom fönstret
— den mörka skogsregion, han just fördjupade sig
i, kunde så väl benöfva litet upplysning!
Han såg på sitt ur och log. . om tio minuter, om
nio minuter och en half skulle han vara i Näsum,
sista ombytet, sista ombytet, hurra! Detta
tågombyte försatte honom i ett slags spänning,som han
inte såg annan orsak till, än att det förde honom
närmare hans mål. Minuterna gingo långsamt —
tills plötsligt minnet af en gammal skolkamrat dök
upp och sysselsatte honom, sysselsatte ännu när
tåget stannade.
Danne öfverraskades af signalen och bromsrycket,
i en fart rafsade han till sig sin handpackning,
skyndade ut och ner. — Jo, ombyteståget stod där
redan!
Han lät sin blick tankspridt sökande ströfva öfver
perrongen. Hvad var det för en besynnerlig oro,
som plågade honom? Minnet af skolkamraten
hade alldeles klippt af tanketråden och — hvad i all
världen — men där stod han ju borta och
solgrina-de, han själf, lille knubben Janne Dalén! Gud, hvad
han var sig lik se’n skoltiden — herre-je!
Danne log, och läpparna rörde sig en god minut,
innan han fick fram ett ord mellan dem. Nu fick
Janne syn på honom, ett samtidigt utrop och en
lustig liten språngmarsch förde kamraterna i
hvarandras armar. Det blef ett flinande och fnysande,
ett dunkande i ryggarna, ett frågande och pratande
— Danne hade med ens glömt all oro och spänning.
Han måste berätta om det underliga varslet kort
innan tåget stannade, och Janne, som var en smula
vidskeplig, hade strax en analog erfarenhet att
berätta — hvilken alltså berättades och afbröts och
beskrattades och kommenterades och...
Innan kamraterna hunnit ur första förtjusningen,
hade möteståget blåsts ut och bägge i sista stunden
räddat sig upp på plattformen — en mirakulös tur
ville, att de nu en bit hade alldeles samma väg.
I kupén blef det nytt prat och skratt... alla gamla
minnen måste ju tagas fram, betittas, beskrattas,
beundras... gud, hvad allting blef underbart på
afstånd! Och ingendera hade på länge en klar
föreställning om, hvilken lefnadsålder de befunno sig i
— så lefde skoltiden upp i och omkring dem!
Danne erinrade sig att han skulle på bröllop — sitr
eget till på köpet — först när konduktören kom
och skuile knäppa biljetterna.
Janne drog sin biljett ur västfickan, och Danne
gjorde mekaniskt samma rörelse, men fick bara upp
sin returbiljett till Näsum... han... han... nu slog
åskan ner framför honom eller någonting lika
förfärligt.. han hade i hastigheten glömt köpa biljett,
hvilket lätt kunde hjälpas, men... han hade
naturligtvis samtidigt glömt ompolettera! Glömt få med sig
kofferten med brudutstyrseln!
Hans leende dog på en sekund. Han rodnade och
bleknade, han svettades... han grep ett krampaktigt
tag i konduktörens rockärm.
— Jag har glömt . jag har jag måste af...
— Stopp... nästa station ligger tre kvarts timme
härifrån. .
— Men jag måste...
— Det kostar femtio kronor, sade konduktören
saktmodigt Hvarpå denne lämnade Danne
Kellgren för att ge honom tid att smälta de femtio
kronorna.
Janne Dalén sökte fortsätta i sin skämtsamma
ton. Men han fann inte längre gehör, Danne hade
tappat pojkhumöret och satt midt uppe i sin egen
bistra mannaålder. Han fann Jannes vitsar idiotiska,
hans leende oförskämdt och hela fysionomien banal.
Hvad begrep denna lilla fettklump af de känslor,
som rörde sig i en brudgums klappande hjärta?
Hvad förstod han af en bruds tårade spänning?
Hvad anade detta komiska skämtlynne om den
betydelse, en kvarglömd koffert kan få i detta lömska
och skadeglada lif!
— Hin anamme alla skolkamrater!
Det var en stum, men icke mindre uppriktig
replik för det!
Med den tid, som förflutit, skulle det alltså bli
en timma och en kvart till närmaste station... Åh,
det var outhärdligt... outhärdligt! Detta tåg, hur
långsamt, långsamt sniglade det inte i väg mellan
- 745 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
