Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48, den 25 augusti 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PATRIK HAGLUND.
TILL PORTRÄTTET A FÖREGÅENDE SWA
Hemskare än någonsin rasar i år den härjande
barnförlamningssjukdomen. Under juli månads senare
hälft steg antalet offer för densamma till icke mindre
än 286 fall mot 130 under månadens förra hälft.
Värst hemsökt har Hallands län varit med under
juli månad sammanlagdt 87 fall, hvilket är betydligt
mer än en femtedel af i hela riket inträffade.
Därnäst kommer Östergötlands län med 48 fall.
Stockholm och i allmänhet städerna ha sluppit
jämförelsevis lindrigt undari.
Ehuru mycket viktiga bidrag lämnats till
sjukdomens kännedom af såväl utländska som svenska
forskare — att särskildt nämna prof. Medin,
sjukdomens egentlige upptäckare, efter hvilken den
stundom plägar benämnas Medinska sjukdomen,
och d:r Wickman — befinner man sig ännu
alltjämt i okunnighet om sjukdomsalstraren och är
därför ännu trefvande vid försökén att böta
sjukdomen och verksamt motarbeta dess spridande. I
hufvudsak är man ännu hänvisad att söka lindra
sjukdomens följder, framför allt att med artificiella
anordningar söka bringa ersättning för förlusten af de
närvbanor, som drabbats af förlamningen.
Lyckligtvis ha vi i Sverige på detta område — ortopedien —
synnerligen framstående läkarekrafter, bland hvilka
i" ett af de allra främsta rummen bör nämnas
docenten Patrik Haglund.
Sims Emil Patrik Haglund är född i Norrköping
den 27 maj 1870, son till praktiserande läkaren
därstädes Johan Emil Haglund och hans maka Hedvig
Charlotta Margareta Schröder. Efter
mogenhetsexamen vid fädernestadens läroverk 1888 kom han
som student till Uppsala, där han 1891 aflade
filosofie kandidatexamen och sedan ägnade sig åt
medicinska studier. Medicine kandidatexamen aflades
1895 och medicine licentiatexamen 1899, hvarefter
han under ett år tjänstgjorde som assistent vid
patologiska och bakteriologiska institutionen i
Uppsala och under det därpå följande som
underläkare och amanuens å Akademiska sjukhusets
kirurgiska afdelning därstädes, hvilken vid denna tid
stod under den för tidigt bortryckte professor
Len-nanders intresserade ledning. Som biträdande läkare
under sommarferierna vid åtskilliga badorter hade
Haglund tidigt fått sitt intresse riktadt på
gymnastikens och massagens betydelse för sjukvården.
Hans studier’ på dessa områden fullständigades nu
med kirurgiska och då han 1904 vid Karolinska
institutet disputerade för medicine doktorsgrad, var
det på ett anatomiskt-ortopediskt arbete:
"Radio-grafiska studier öfver spongiosans funktionella
struktur i Calcaneus". Samma år förordnades han till
docent i ortopedisk kirurgi vid Karolinska institutet.
Efter afslutade examensstudie.r har Haglund
företagit flera utländska resor, under hvilka han blifvit
i tillfälle att under Hoffa ingående studera den
moderna ortopedien och dess snabba utveckling och
under Ménard och Calot barntuberkulosens
behandling.
Följande Lennanders ifriga uppmaning har han
sedan framgent ägnat sig helt åt ortopedisk kirurgi
och i Stockholm grundat ett enskildt
gymnastiskt-ortopediskt-kirurgiskt institut, det första i sitt slag
i vårt land, hvilket snart kunde glädja sig åt stort
förtroende och ett alltjämt växande klientel.
Trots sin omfattande praktik har d:r Haglund fått
tid till ett mycket omfattande författarskap.
Förteckningen å hans utgifna skrifter upptager närmare
ett hundratal större och mindre arbeten i in- och
utländska tidskrifter, behandlande såväl ämnen inom
den vetenskapliga ortopedien som praktiska spörs-
mål beträffande vanförevård, gymnastikundervisning
o. s. v.
Särskildt har naturligtvis vanförevården tilldragit
sig hans intresse. Redan 1904 framlade han i
Allmänna Svenska Läkaretidningen en del synpunkter i
fråga om vanförevårdens oidnande i Sverige och
sedan har han gång på gång återvändt till samma
ämne. Allt sedan 1903 har han varit verksam
ledamot i styrelsen för föreningen för bistånd åt Iytta
och vanföra i Stockholm samt tillhör sedan
sistlidet år den då grundade Svenska
vanföreanstalternas centralkomité som en af dess ledande män.
Hvad d:r Haglund framför allt tagit till orda för, har
varit "den moderna ortopediens socialisering gent
emot de svåraste fallen af lyten och vanförheter".
Vi se på alla vanföreanstalter, som begränsat sin
verksamhet till den pedagogiska sidan af
vanförevården, huru skyddslingarne alltmera gruppera sig i
två grupper; den ena utgörande sådana individer,
hvilka lida af så obetydliga lyten och vanförheter,
att de utan alltför stora svårigheter och utan exrta
anordningar kunna på vanligt sätt lära sig att i
lämpliga yrken något så när försörja sig själfva; den
andra utgörande individer med så höggradig
invaliditet, att det aldrig kan bli tal om någon värklig
själf-försörjningsförmåga.
Dessa höggradiga invaliditeter bero till mycket
stor del antingen af medfödda missbildningar eller
funktionsrubbningar eller af redan i tidigaste
barn-och skolåldern genomgångna sjukdomar, t. ex.
engelska sjukan, ben- och ledgångstuberkulos samt
olika former af i barndomen genömgångna sjukdomar
i nervsystemet ("barnförlamningar"). Det ligger,
menar d:r Haglund då med rätta, i öppen dag för
vanligt sundt förnuft, att alla de läkekonstens
hjälpmedel, med hvika vi kunna angripa dessa
sjukdomstillstånd, måste tillgripas redan i barndomen, så tidigt
efter födelsen eller efter den genomgångna
sjukdomen som möjligt. Senare tiders erfarenhet från
all ortopedisk verksamhet har också till full evidens
ådagalagt, att alla de läkemetoder, af hvilka vi
numera begagna oss i kampen mot sådana svårare
lyten och vanförheter, endast kunna hafva någon
framgång om de användas i barnaåren eller
åtminstone i ungdomsåren. Men som förhållandena nu
äro, ser den sakkunnige i hvarje arbetsskola och
hvarje hem för vanföra den största
procenten.skydds-lingar utgöras af sådana, hvilka med riktig vård i
barndomen ej skulle förete hälften, kanske inte ens
fjärdedelen, af den nuvarande invaliditeten. Därför
påyrkar d:r H. de nuvarande vanföreanstalternas
utvidgning med sjukvårdsafdelningar, afseende
po-liklinisk och inneliggande vård åt särskildt sådana
ortopediska fall, hvilka utan en alldeles särkild
långvarig, besvärlig och dyrbar läkarevård äro dömda
att utgå i lifvet med så höggradiga invaliditeter, att
hvarje själfförsörjning för dem blir otänkbar. Huru
viktigt detta kraf är, framgår däraf, att i vårt land
för närvarande finnas 4,000 och sannolikt dubbla
summan barn och ungdom, hvilka på grund af
förlamningstillstånd äro mer eller mindre höggradiga
invalider, hvilkas behof af speciell sjukvård ej på
ett tillfredsställande sätt kan tillgodoses af
nuvarande sjukvårdsorgan.
De resultat, d:r Haglund på ortopedisk väg
uppnått äro helt enkelt beundransvärda. Särskildt äro
de resultat, som uppnåtts med mekaniska medel,
bandager etc., hardt när otroliga. Äfven i utlandet
har hans verksamhet vunnit det största erkännande.
Under åren 1903—11 har d:r Haglund innehaft
tjänst jämväl som marinläkare.
754 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
