Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50, den 8 september 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
senare den
drömmande
forntiden, som [-anserdetolyck-ligt-]
{+anserdetolyck-
ligt+} att hålla
reda på dagar
och år.
[-Somenjätte-lik-]
{+Somenjätte-
lik+} solgata
glittrar Gyllene
Hornet emellan
de bägge
städerna. Anblicken är
storslagen genom den
öppna vida vyn,
genom det
lifliga vimlet af
kaiker och
seglare och genom
strändernas
minaretskogar.
Men granskar
man detaljerna,
så finner man
det mesta
snarare pittoreskt
och egenartadt
än skönt. — Från den lilla ångbåten, som skall föra
oss ut till Eyoub kunna vi iakttaga bägge
stränderna. Till en början möter oss ungefär samma
bild på båda hållen. Hopträngda, smutsiga städer
med smala gator och fallfärdiga små träruckel. Det
är intressant och sevärdt på samma sätt som
hamnkvarteren i en modern storstad, men lika, fast inte
för oss så påfa’lande fult.
När båten omsider lyckats klara oss ut ur
virr-varret i handelshamnen, komma vi in i Port de
Guerre, Turkiets örlogshamn. Anblicken är allt
annat än imponerande. Väl visste vi förut, att den
bästa delen af flottan ligger stridsklar ute i
Mar-marasjön, men af hvad vi se här, blir det fullt klart,
att Turkiet totalt försummat sitt sjöförsvar för att
skapa sin brillianta armé. örlogsvarfvet framkallar
hos en europé enbart löje. Den enda dockan är
så ålderdomsskröplig, att den hotar störta in när
som helst och den delen af flottan, som ligger i
krigshamnen, ligger för säkerhets skull till större
delen — på botten. De fartyg, som ännu flyta
likna i kvalitet mest hvad vi i Sverige kalla
"flytande likkistor". Nå, det är ju allbekant, att
Turkiet inte är någon sjömakt. Kriget har emellertid
haft det goda med sig, att turkarne själfva börjat
inse det och nu arbetas allvarligt på att få en flotta
till stånd. Stora insamlingar hafva satts i gång och
offervilligheten lär vara allmän. Damerna äro till
och med så entusiastiska att de skänka sina ringar
och smycken. Tyvärr finns det emellertid ett stort
men vid dessa insamlingar. Beloppen skola passera
många händer — en i levanten mycket vansklig sak.
Marinministeriets byggnad ligger på en höjd
bakom örlogsvarfvet och ser ut som en någorlunda
hygglig kasern. Riktigt imponerande är i
jämförelse därmed det midt emot i Stambul belägna
ärkebiskopspalatset, omgifvet af en härlig trädgård.
Mellan Hass Kiöj och Balata — två fattiga
judestäder — smalnar Gyllene Hornet, försöker så ännu
en gång breda ut sig, men tvingas åter ihop mellan
Eyoubs klippor, där den lilla flod — Europas söta
vatten — mynnar ut, som, en gång innan dalen
sjönk och Gyllene Hornet bildades, gick direkt ut
till Bosporen.
Till höger om Hass Kiöj är bergssluttningen ett
KllM: Bengt SUfoenparrK
förgarden till eyoubmoskén med de heliga dufvorna.
enda stort gräsfält, öfversålladt med smala, hvita
kalkstenspelare, som luta hit och dit. Det är de
fattiga judarnas begrafningsplats. Undanträngda och
förtryckta ha de ej kunnat få en vigd plats för sina
döda, utan måst lägga dem hvar de kunnat ute på
öppna fältet. Kringströdda och spridda ligga
grafvarna — en vemodig bild af folket själf.
Ända inne vid det gyllene ymnighetshornets spets
ligger Eyoub, turkarnes heliga stad, den plats där
deras sultaner krönas och jordas. Den har sitt
namn efter Abu Ejub Ensari, enligt sägnen
Muhammeds fanbärare. Dess moské hålles i sådan
vördnad att ända till för ett år sedan ingen kristen
fick inträda ens i dess förgård. Tusenåriga plataner
och kolsvarta cypresser vaja öfver de sofvande
sultanernas stad och fromma turkar vallfärda hit
till bön bland fädernas grafvar.
Befolkningen i Eyoub är nästan ouppblandadt
turkisk och åtskiljer sig skarpare än på något annat
ställe från de krhtna. Därför betraktas främlingen
med allt annat än vänliga ögon, när han vandrar
fram bland deras heliga minnen, om man också nu
hunnit vänja sig vid honom och helst vänder bort
hufvudet för att slippa se den vedervärdiga giaouren.*
Vi stiga i land på en liten skröplig träbrygga och
komma sedan genast in på några landtligt idylliska
gränder. De äro kantade af låga, förfallna trähus,
som inrymma ett otal öppna småbodar. Framsidan
af huset tages helt enkelt bort och så kan handeln
börja. Den går emellertid trögt. Eyoubturken är
ingen affärsman, han tillbringar helst sin dag med, att
grubblande öfver världens öden, röka sin nargilé
på något af alla dessa, till hälften täckta, till hälften
ute på själfva gatan belägna kaféer, som i så stort
antal förljufva hans tillvaro.
I närheten af moskén blir gatukaraktären en helt
annan — en, hvars motstycke knappast finns. Där
finns inga bodar eller boningshus längre. Vi vandra
i de dödas egen stad. På ömse sidor om gatorna
följer kyrkogård på kyrkogård, de få husen äro små
hvita marmorkiosker, byggda öfver sultanernas
grafvar. Det råder en högtidlig tystnad på de
sol-skimrande gatorna. Dödens allvar ligger öfver dem
giaour = otrogen, kristen.
Efter fotografi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
