Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 52, den 22 september 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMANUELSON.
(EFTER NÅGRA GAMLA DAGBOKSANTECKNINGAR.) FÖR H. 8. D. AF ALVAR BODE.
M man kan säga att en ung mans
klättring på den halkiga sociala
Jakobsstegen nu för tiden mera
karaktäriseras af de periodiska
ryckningarna uppför hvarje trappsteg än af
ett lugnt och jämnt framåtskridande,
så är Sven Adolf Emanuelson i
alldeles särskild grad en tidstyp.
En nykläckt student skuggar med handen öfver
ögonen för att skydda sig mot den nya alltför
skarpa belysning han blir utsatt för, när han på
en gång — fortare än han själf kan fatta —
blifvit man. Han känner att lifvet är något oerhördt
och blir förvirrad — stundom så förvirrad att det
dröjer några år innan han hämtar sig och börjar
klifva vidare. Sven Adolf Emanuelson var inte
student. Han hade aldrig kännt denna häpnande
tjusning att på en gång blifva man. Han hade börjat
sin klättring på ett plan, där mognaden sker sakta
och säkert. Det var därför helt och hållet emot
naturens ordning att försynen en vacker dag med
ett kraftigt tag i rockkragen slängde honom upp på
en högre social afsats än han någonsin drömt att
komma på. Jag tror heller aldrig att han riktigt
hämtar sig efter denna himmelsflykt, ty han
dun-sade så kraftigt mot afsatsen att han knäade ner
på hasorna och nog blir sittande där i hela sitt lif.
Emanuelsons försyn var en fabriksdisponent.
Denne upptäckte en dag på en järnvägsstation den pigge
linhårige, litet förvuxne pojken, som tvärsäkert och
med tilltalande hänsynslöshet å ämbetets vägnar
uppehöll ordningen bland saligt fulla bönder och
resekollriga kärringar. En smal hvit rand glänste
den gången om Emanuelsons rockärm — hans ögon
hängde hungrigt fast vid stationsmästarens breda
silfverband, som präktigt och vältalande syntes borga
för att bärarens flegmatiska fetma utgjorde lönen
för ett plikttroget och snörrätt lif. Det var nästan
som om han haft medalj på det.
Då viftade fabriksdisponenten med en hundralapp
framför Emanuelsons näsa. Han hade sett att det
var gry i pojken och rullade upp några bländande
taflor för honom. Emanuelson såg plötsligt, att han
själf kunde blifva en af dessa fina herrar, som han så
ofta beundrat, när de förnämt och maktmedvetet
rullade ut ur andraklasskupéerna och stolt kastade
sina reseffekter i famnen på bugande
hotellvaktmästare. Fabriksdisponenten viftade ännu en gång
med hundralappen och — Emanuelson blef
handelsattaché i margarin.
Den dag då han i handskar och ny ytterrock,
med orderboken stickande upp ur fickan och en
skinande brandgul väska i handen gjorde sin entré
på fädernebyns station, var den stoltaste i hans lif.
Med en eröfrares allbehärskande min lyfte han de
små näpna profpaketerna på "Prima Växt" och
"Vest-göta Ko" ur väskan och demonstrerade dem för
sina beundrande vänner. Hans resa blef ett triumftåg.
Den dag Emanuelson vardt upphöjd hängde där
en flickunge vid hans arm. Hvar hon kom ifrån,
vete Qud. Hon måtte funnits där i lönn eller legat
på lur. Nog af; nu fanns hon där. Hon var söt
och han var kär. Som alla unga voro de starka i
tron, köpte möbler på afbetalning och gifte sig en
påskafton.
Det blef mycket bättre än det brukar blifva i
sådana där förhastade fall, ty där funnos inga
tillknåk-lade besynnerligheter i deras karaktärer. Inga stora
skillnader, inga skrofliga ytor, som måste slipas jämna.
De trängde utan svårighet in i hvarandras själars
innersta skrymslen, förstodo hvarandra och blefvo
lyckliga. Ja, jag är säker på att Emanuelsons lycka
nu skulle gällt som ett axiom — om inte hans
Ottilia varit så fördubbladt svartsjuk.
Men denna olyckliga egenskap — som ligger till
grund för den lilla historien jag nu skall tala om
— skakade en gång den Emanuelsonska
familjelyckans grundvalar på det grufligaste.
En sommarkväll samma år som Emanuelsons
blifvit gifta träffade jag honom på Strandpaviljongen i
Helsingborg. Han var på resa och uppsluppen som
en nygift man bör vara. Vi sutto till långt fram pà
natten och pratade om gamla gemensamma
skol-pojksminnen. Kanske drucko vi litet väl mycket
punsch, ty plötsligt fick Emanuelson en idé — han
skulle absolut tala med sin fru i telefon. Jag
försökte öfvertala honom att vänta till dagen därpå,
ty han sluddrade litet på målet. Omöjligt! Det skulle
ske genast, ögonblickligen. Han var väl kär, för tusan!
Emanuelson ringde. Han kom fram med detsamma
— de bodde i Malmö.
— Gu-gumman lilla! Ä-ä-ä-ä de’ du, Ottilia?
— De’ är gu-gubben! Ty-ycker du om mej,
Ottilia?
Antagligen var Ottilia yrvaken och tyckte att han
också kunde varit i säng, ty jag hörde en lång rad
hårdt smattrande ord i telefonen och Emanuelsons
ansikte blef allt längre och dummare. Plötsligt
frågade hon hvar han var. Han tvekade ett ögonblick.
Blicken irrade hjälplöst och sökande omkring. Så
ljög han fegt:
— Ja ä-ä på Mollberg! Mollberg, festårru. Mä’
en kund!
Det ringde af och Emanuelson kom sakta och
slokörad bort till mig. Han stirrade stelt och
grubblande framför sig.
— Hon ble’ så arg, så!
Och när han en stund djupsinnigt funderat på
saken tillade han:
— De — de va allt.dumt, du!
Jag motsade honom inte. Men när jag såg att
själskvalen började kämpa med sömnen om
herraväldet, tog jag honom under armen och följde
honom hem. Då vi kommo till Mollberg, underrättade
portiern att Malmö hade ringt.
Emanuelson sjönk ned i en soffa som om han
fått slag.
— Mal-Malmö? frågade han idiotiskt med rösten
åkande upp i falsett. Hans blick irrade slött mellan
portiern och mig. Jag såg att hans tankar
arbetade trögt och tungt. Han såg alldeles förkrossad
ut och man behöfde inte vara fysionomist för att
läsa hans anletsdrag. Slutligen stötte han fram,
doft som en rossling:
— De,’ de’ va tusan!
Nästa dag träffade jag honom vid middagen. Han
hade inte hört ett dugg från Malmö och inte vågat
ringa på. Han var ohyggligt nervös, hade badat,
men förresten ingenting gjort. Jag försökte trösta
honom så godt jag kunde. Det gick nog snart
öfver — hon var nog inte så ond — fruntimmer
bruka inte vara långsinta o. s. v. Och väl vetande
att all oro kommer från magen tog jag honom med
ner till strandpaviljongen på en bättre middag.
Där var friskt och härligt. Hafvet doftade salt
och tång nordifrån och sundet var blått som
Bosporen. Solen gnistrade på vågkrusen med
tusentals silfverslantar och kunde gjort en Judas yr i
mössan. Och seglarnes hvita väfvar hängde så
slappt och lojt som om de inte önskat annat än ta
sig en fridag här på denna härliga plats emellan
Kronoborg och Kärnan.
- 826 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
