Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2, den 13 oktober 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HÖSTEPILOG.
FÖR H. 8. D. A? BO BERGMAN.
ON gick utåt Kungsholmen. Det var
en blå septembermiddag, litet
kyl-* slagen trots solen, med hvass luft
och blåsande rökar öfver de stora
fabrikskvarteren. Brädstaplar och
tegelupplag kantade stränderna af
Klara sjö, och på venster hand
höjde sig några halfgulnade träd öfver
vattnet. Blad flögo omkring. nghvisslor skreko
ikapp, och långt borta kom ett tåg ringlande som
en orm.
Men hon såg och hörde alltsammans utan att
fästa sig vid det. Hon tänkte på sig och sitt. Lätt
framåtböjd, med klädningen stram i blåsten gick
hon fort och ifrigt, ansiktet var inte ungt men
hållningen och rörelserna voro unga och mjuka — en
kvinna som kunde vara sina trettiofem och mera
till, men inte i dag, inte just nu. Och en mycket
vacker och mycket elegant kvinna.
Klockan slog ett, och åter började kören af
ång-hvisslorna. Det bölade och tjöt och slutade i långa,
utdragna, fallande läten. Från Bolinders och Separ
rator kommo arbetarne. Gatan blef plötsligt svart.
Den ensamma kvinnan fann sig midt i en flod af
män, tysta och brådskande de flesta, alla möjliga
typer och alla möjliga åldrar, en jämn ström af
armar och ben, där ansiktena liksom försvunno i det
hela. Hon fick en liten flyktig skrämsel och
väcktes ur sina tankar. Men ingen lade vidare märke
till henne; det glimmade till i några pojkögon vid
kjolfraset, de öfriga fortsatte sin väg utan att se
eller utan att bry sig om hvad de sågo. Och hon
dref vidare — som ett bjärt höstlöf på den svarta
strömmen.,.
I ett hus på Bergsgatan försvann hon. Hon
stannade några minuter i trappan, och för hundrade
gången halfgrät och halfskrattade hon åt sig själf.
Det var naturligtvis en galenskap alltsammans. Hon
begrep ännu inte hur det hade kommit. Men
faktum var att nu stod hon här igen, dum och
lycklig och röd i kinderna som en pensionsflicka på
sitt första äfventyr — hon den firade och afundade,
den som alla sökte och som inte allt för få funnit,
operastjärnan, skvallrets grande amoureuse, både
bättre och sämre än sitt rykte, men i alla fall med
ryktet vädrande i hährna som en skrämd och
lys-ten himd. Hon stod i en trappuppgång på väg till
ett litet studentrum i fjärde våningen. Om några
minuter skulle hon kasta sig i armarna på en ung
man och glömma hvem hon var. Bara vara
lycklig som hon varit det i en hel månad nu, utan
tankar, utan minnen, utan trettiofem år och’litet till.
För hvar dag som gick hade hon sagt till sig själf:
jag drömmer, och i morgon vaknar jag. I morgon
är jag åter jag. Men när den nya dagen kom med
samma bultande blod och samma ljufva nonsens,
blef hon rädd att vakna och hon tryckte drömmen
till sig, tvang den att lyda sig eller tvang sig själf
att lyda allt detta märkvärdiga som hon ännu för
några månader sedan skulle gapskrattat åt som åt
, en barnsaga eller gäspat åt som åt ett operaparti,
genomtröskadt till leda. Nu hade operan flyttat
midt in i hennes eget lif. Det var inte längre bara
en röst som sjöng. Hela hennes jag, hvar
blodsdroppe i hennes kropp sjöng, och hon lyddes
häpen och ödmjuk och misstänksam på en gång.
En stund stod hon och stirrade på visitkortet på
dörren: Sven Viberg, med. kand. Det talades om
att några ungdomliga entusiaster gått upp och kysst
hennes dörrskylt; nu kunde hon göra detsamma
med namnet där framför henne. Hon var förhäxad,
och hon brast i ett tyst skratt som inte lät vidare
22 -
muntert. Men så knackade hon snabbt med den
öfverenskomna signalen och steg in utan att vänta.
En ung man reste sig från ett skrifbord, belamradt
med böcker, preparat, tobak, en afäten frukostbricka,
ett par manschetter. Han var mörk men blicken
var granitgrå under svullna ögonlock, närsynt och
genomträngande trots tröttheten — en läkares och
en nattvakares blick. Han bar nattrock men ingen
väst och ingen krage; halsen såg onaturligt lång
ut och svag i jämförelse med det kantiga, korta,
energiska hufvudet. Dragen liknade en ung och
litet illa medfaren imperators, bara icke munnen,
den var mjuk och lös i linjerna som en kvinnas.
— Jag tror man är i negligé, skäms, klockan som
går på tu ..’.
— Det blef litet sent i går.
— Sudd? Hon nöp honom i örat och drog ner
hans ansikte till sitt och kysste det. Du ser trött
ut, käraste. Ack, lofva mig att du inte sitter uppe
om nätterna och fördärfvar dina ögon. De där
otäcka luntorna springer ju inte sin väg...
Hon talade med en förställd och kvittrande röst,
som till ett barn. Han svarade inte. Den envisa
blicken såg ut genom fönstret, fastnaglad vid en
punkt därute, hypnotiserad.
— Gud, så här ser ut för resten! Skall jag
hjälpa gossen att få i ordning? Du är slarfvig som
.ett geni, Sven; du behöfver i alla fall en kvinna,
en riktigt dum och förståndig liten kvinna som jag.
Och åter kvittrade hennes röst, och hon, som
minst af allt var dum eller förståndig, njöt af att
’krypa ihop inför sig själf därför att hon älskade.
— Hvad jag är lycklig, hvad jag är lycklig,
mumlade hon. Jag tror att jag skall se det här rummet
i mitt sista ögonblick. Det är som om ingenting
ondt kunde hända mig, när jag väl är här. Jag
blef litet rädd nyss ...
— När då?
— På gatan. Jag kom midt upp i hela
arbetar-skocken. Jag tyckte att jag kände hur de halade
mig, hur de måste hata mig. Är du aldrig rädd?
Har du aldrig kännt något sådant?
— Nej. För rasten, jag hör dit själf, till arbetarne.
Jag har bott hela min tid här på Kungsholmen, min
far var verkmästare, och i min barndom gick jag
också på fabrik, det har jag väl talat om?
— Jo, hon mindes det. Det hade varit en
sensation på köpet i hennes kärlek att han kom från en
annan värld än hon; det hade legat något af
upptäcktens tjusning i detta. Hon älskade honom
därför att han var det nya, och i sin naivitet inbillade
hon sig att han innerst måste tänka och tycka och
se allting på ett helt annat sätt än hon. Det
började med att hon greps af ett besynnerligt begär
att eröfra allt detta främmande. Hon tänkte att
hon ändå skulle kunna ha sitt för sig, ha sig själf
i bakfickan, om det gällde. Men nu var hon hans
utan hjälp och utan återvändo. Att hon det
oak-tadt icke ansett.sig kunna afbryta en.gammal
förbindelse, som hon delvis hade sin karriär att tacka
för, gjorde henne inte något bekymmer på allvar.
Det plågade henne när hon tänkte på det, men det
var inte så ofta. Det var en af dessa ledsamma
konflikter, som man fick gå omkring när man inte
kunde lösa dem, och det var inte värdt att skaffa
sig gråa hår på kuppen. Hon bedrog inte sin nya
kärlek på något väsentligt genom att någon gång
honorera den gamla och pensionerade.
— Det är bra folk, fortsatte han. Arbetarne
menar jag. Ärliga och hyggliga de flesta som jag
känner.
— Å, ärliga! Hon blef litet torr i rösten. De
(Forts, å sid. 32.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
