Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 2, den 13 oktober 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Farts. fr. sid 22)
få väl ljuga, de som alla andra. Det får man, vare
sig man är rik eller fattig. Kanske litet mer bara,
om man är fattig. .. _. ,t. . , -,
Han satt och såg på henne. Hans blick stack
utan att han tänkte på det. Tungan låg tjock i
munnen, och han.svalde och svalde. Men han var
trött i hufvudet, och han orkade inte... orkade
m - Jag¾ck aldrig veta hvar du höll hus i går kväll,
kastade hon plötsligt om. Korten på bordet, min
herre!
— Jag var på operan. - .
— Och hörde mig? Du kära. Nå? Jag har vmd
i seglen nu, det kanske du inte vet. Men de andra
vet heller ingenting. De ana inte att det inte är jag
som sjunger utan att du sjunger i mig... du, du, du...
Och hon föll öfver honom med ett tacksamhetens
nådaregn af smekningar. Plötsligt höll hon upp;
med händerna på hans axlar mötte hon hans blick.
— Men du är dig inte lik. Hvad är det
egentligen? Du säger ingenting. Hvar blef du af i går,
efter operan?
— Jag väntade på dig.
- Men käraste
— Du hade sällskap.
— En gammal god vän. Vi hade en liten supé
några stycken.
— Hvar då?
— På Rosenbad.
— Din bil for Strandvägen. Jag såg hvar den
stannade, jag tog en annan och följde etter.
— n, på det viset.
— Och jag väntade på dig, som jag sade nyss.
Ja
du for hem.
I tre timmar. Då kom du, ensam. Jag såg dig när
De stodo mot hvarandra, bleka, med hvita ögon,
med tomma och ändå brinnande hjärnor. Hon ville
säga något, men en plötslig trötthet, en
besynnerlig likgiltighet för allting hindrade henne. På några
minuter kände hon sig gammal. Hon tyckte att
hon grånade invärtes.
— Och nu? kom det till sist.
Han såg förbi henne.
— Du duger inte, sade han med en röst som hon
inte hade hört förr. Folk som du kan inte älska.
Hvad har jag varit för dig? En roll. En ny
motspelare. En sensation. En nyck. Det är äckligt
alltihop. Du äcklar mig, hör du det. Gå tillbaka
till ditt och låt mig vara i fred, nej, rör mig inte,
jag skäms för dig och för mig också, jag bryr mig
inte om något mer, men hvarför går du inte?...
Orden föllo som slag. Han hade små röda
fläckar i pannan, och ett ärr öfver högra ögat rodnade
också.
Hon sökte efter hans händer, men armarna föllo
ner, tog ett steg mot dörren, stannade, tyckte att
hon kände igen sig själf från någon roll och blef
som förlamad. Utan ett ord var hon boita.
Hur hon kom ner för trapporna visste hon inte.
Som en sömngångerska smög hon ut på gatan och
gled in i mängden. Solen hade blåst bort; det var
hösttungt och trist. Hon frös. Och hon var så trött
att hon darrade, men hon måste gå. Det var det
enda sättet att döfva den gnagande värken i bröstet.
När hon kom hem, gick hon till sängs och lät
sjuk-rapportera sig för kvällen. I ögonblicket kändes
det som om hon inte skulle kunna ta en ton
mera.
Där hon låg började hon tänka på honom. Hvad
gjorde han nu? Hade han det svårt? Antagligen.
Men han var ung och så hade han sin vrede att
hiälpa sig öfver det första värsta med, och sedan
blef det väl alltid någon råd. Det var sämre for
henne. Och med ens högg smärtan tag i henne
på nytt, och hon jämrade sig högt som ett barn,
låg och vred sig och kastade med hufvudet, men
kunde inte komma ifrån tankarna, envisa,
hamrande, ett slags plågans urverk som hon icke förmådde
c†¾tlfl¾
Det blef omöjligt att härda ut. Innan hon
reflekterat var hon i kläderna igen och trampade om
kring i sin våning. Doktorn kom och skref något
på ett papper och gick. Han lämnade efter sig smà
hofsamma förmaningar, det vanliga skamtet och
den vanliga tobakslukten. Det var skumt; hon
vred upp den elektriska belysningen till stor parad
och släckte alltsammans igen efter några minuter.
Åtala, papegojan, blef ursinnig. Hon skrek sitt eviga
-kyss mig", grön af ilska. Slutligen lät det som
ett halfhögt gräl, och gatbullret tog bort det.
Den ensamma divan stod vid spegeln och såg pa
ett grått, nästan utplånadt ansikte i glaset. Ja, sade
hon för sig själf, men när hon sagt det, visste hon
inte hvad det var för en hemlig fråga hon svarat
på. Plötsligt ringde hon på kammarjungfrun och
sade till om en bil. Hon hade bara en enda tanke
i hufvudet; att hon måste se honom, som hon
lämnat, en gång till, tala med honom, förmå honom
- till hvad? Det visste hon heller inte. Men hon
ville se hans ögon och höra hans röst, de gamla
ögonen och den gamla rösten, inte dem han hade
när hon gick.
Åter blef hon stående i trappan, som för några
timmar sedan. Hjärtat slog så att det gjorde ondt.
Hon tog några steg och stannade. Ännu en trappa
kom hon; då hörde hon en dörr öppnas högst uppe,
- det var hans. Han gick långsamt ner, han hade
någon i sällskap, en kamrat tydligen.. De talade
om ett klinikfall, lugnt och intresseradt på en gång.
Hon kände igen denna svala, hårda och behärskade
röst som var hans när han demonstrerade något.
Nu tyckte hon att den oblidkeligare än hans vrede
nyss stängde ut henne, gjorde henne till luft, drog
ett osynligt band omkring honom.
Hon var utstruken.
I tom skrämsel störtade hon i väg, ut på gatan,
in i den väntande bilen. Hopkrupen i ett hörn for
hon hem till sig, och som lyktorna dansade förbi i
mörkret därute, dansade tankarna genom hjärnan,
tills def blef svart alltsammans och hon fann en
hvila i att inte längre orka tänka på någonting.
Men det sista hon såg för sig, innan hon
somnade för att vakna som en gammal kvinna, var en
röd lapp på operaaffischen: en inställd föreställning.
Det stod en ung man och läste på lappen och
ryckte på axlarne och gick vidare.
INNEHALL
Professor Evald Liden (helsidesporträtt och biografi). — Prof.
Wilamowitz-Moellendorff föreläser i Uppsala. — Ett
guldbröllopspar — Explosionen vid Alby. — Ett Amerika-arf på 18 mill.
kr. — Handelskammarkongressen i Boston. — Fördämningarne
vid Näs kraftstation sprängda. — Regleringen af Svartån. —
Fältmanövern i V ester götland. — När Japans kejsare be gr af des
— Krigsoron på Balkan. — Porträttgalleriet. — En höstepilog,
ber. af Bo Bergman.
Eftertryck af text eller illustrationer i HVAR 8 DÅQ utan särskildt medgifvande förbjudes vid laga påföljd.
F. A. B. HVAR 8 DAGS TRYCKERI. GÖTEBORG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
