Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6, den 10 november 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MILJÖER.
FÖR HVAR 8 DAG AF ANDERS ÖSTERLING.
UR betydelselöst betydelsefulla, dessa
hastigt och lustigt ombytta miljöer,
hvarest resenären för några dagar
eller timmar söker en flyktig blickpunkt
för sin själ! Hur fint bestämmande, om
också blott med bråkdelen af en
stämning, hur långmodigt efterverkande
trots reselifvets accelerando! En
stads, ett landskaps säregna melodi spelar upp, och
innan den ännu förklingat hör man allt närmare
tonerna af en annan. Glömskan följer tätt efter
tillägnandet, men tar aldrig det bästa — och hvad
som återstår är resornas behållning, små
relativi-tetsvärden, som tillsamman i bästa fall utgöra ens
personliga öfvertygelse om världens rikedom.
Jag talar här endast om den som har ögonen med
sig, när han reser. Ty det finns personer, som
förbereda en resa så omsorgsfullt, att de för alla
eventualiteter medföra flera extra pincenezer, men
ägna så stor uppmärksamhet åt denna
utrustningsdetalj, att de glömma ögonen hemma i
skrifpul-peten. Deras lycka är att de sällan märka det.
Människan är i reseåren som en epifytisk orkidé:
hon växer med luftrötter och kan icke förstå
nödvändigheten af att krypa in i jorden. Miljöerna
äro hennes lif. Man känner en ilning i blodet blott
vid att stå ensam och okänd på en central plats i
en främmande stad — det tysta WÜrzburg eller det
larmande Marseille — ty man är dock med fliken
af en dröm innästlad i det främmande maskineriet.
Miljön går icke spårlöst förbi, och man skall många
gånger i lifvet erinra sig denna plats, ljuseffekterna
och färgen på husen och hela detta ingenting, som
dock är något. Man är kanske i det ögonblicket den
ende som ser och följaktligen den ende som lefver.
Bourget har i en af sina resevolymer ett sant ord:
le prix des choses, cest ce que nous faisons passer
d’elles dans notre äme. Och utan denna
själsnärvaro i särskild mening blir reselifvet ett jämmerligt
enahanda och resenären ett löjeväckande fraktgods:
Hvad är miljön? Den är icke blott luft och
klimat och husväggar och människor. Den är
lifs-händelsernas råmaterial de fullbordade och
ofullbordade gärningarnas valplats. Ofta är det en bortifrån
kommande, som har bästa öfverblicken. Hur många
parisare ha icke druckit sin apéritif i skuggan af
Notre Dame, innan det kom en herre från
Be-san^on, för hvars blick de gråa tornmassorna fingo
konturen af en gigantisk roman?
Miljön är, fortfarande bildlikt taladt, en ung dam
så beskaffad, att hon uppvaktad på rätta sättet ger
mera af sig själf till lifs åt den flyktige kavaljeren
än åt den beklagansvärde, som en gång skall föra
henne till altaret. Det låter grymt och är måhända
just fördenskull sant.
Jag har rest en tid. Jag har sett städerna draga
förbi som vackra improvisationer. Jag minns så
mycket.
Jag minns till exempel solskenet öfver Emiliens
slätter, när tåget liksom motvilligt kryper norrut.
Ute i det strålande gröna landskapet hänger vinet i
yppiga festoner mellan olivträden. Vinarbetarna gå
och spruta himmelsblå kalk öfver grönskan, och
äfven männen själfva äro alldeles himmelsblå.
Aldrig har mitt öga sett denna ljuseffekt af
himmelsblått staffage i ett vingrönt landskap. Jag är ensam
i kupén, och jag vet att jag kan stiga af i Mantua, om
jag har lust. Och så stiger jag verkligen af i Mantua.
När jag kommer upp till den trädskuggade Piazza
Sordello, väckes en hågkomst, som får mig att le.-.
Jag kommer nämligen på grund af någon likhet i
dagerspelet vid platsens sydöstra hörn att tänka på
torget i Skanör, en bestämd fläck framför rådstugan.
Där stod jag en vacker sommardag för många år
sedan och tänkte på något roligt, som inte hör hit.
Hur kan man, tack vare solstrålarnas brytning
genom Piazza Sordellos. kastanjer komma att tänka
på en gammal borgmästare i Skanör? Det tillhör
miljöernas mest underfundiga maskopi, hvari
tankegången är lika slingrande som i en dröm.
Jag minns Gonzagernas palats i en vacker
röd-aktig patina, jag minns Mantegnas praktstycke,
Sala degli Sposi, det lilla freskorummet, hvari
besökaren på en kort stund upptäcker, att Mantegna
var en stor målare och en riddare af kraft och
gratie. Genom de väldiga, tomma salarna kommer
jag ut i den vackra portiken, byggd af Giulio
Rb-mano, med utsikten öfver stilla silfvergrå^ vatten!
Grodorna kväka nere vid pilarna, och det sömniga
ljudet ringer och ringer i den eljes graftysta, tungt
sofvande arkitektoniska massan. Popplarna i
strandlandskapet på andra sidan afteckna sig nästan
nordiskt mjukt i den varmgrå -atmosfären, och den
antika bron knegar ditöfver i små anlopp, utmärkta
af brohvalf med vackra portar. I denna lugna,
pastorala utsikt har Isabella d’Este mången gång hvilat
sina sköna ögon, ännu fuktiga af det vemod, hvari
Ariostos sista bref har försänkt hennes nobla hjärta...
Jag dröjer mig kvar så länge, att den gamle
vaktmästaren börjar frukta en specialist i mig och trots
mitt artiga afböjande föreställer mig för intendenten,
hvars älskvärdhet jag likväl endast, kan anlita i form
af tillåtelsen att bryta en mörkröd ros i Giardino
Pen-sile. Det försäkras mig för öfrigt, att jag på egen
hand omöjligt skulle kunna hitta väg i byggnadens
ändlösa våningar och korridorer, och när jag tvifiar,
erbjudes jag att göra ett försök. Jag nöjer mig
dock med de öfverväldieande intryck, hvarunder
mina trötta ben redan svikta.
Det blir en glansrik och glödande solnedgång,
hela staden guldbronseras, och fängelsetornets skugga
lyfter sig mot skyn som en okuflig förbannelse.
Men sjöarna kring Mantua spegla präktigt hela
aftonrymden, och staden tyckes hvila i ett fluidum
af lågor, i flytande grekisk eld. De många palatsen
få i denna flatterande belysning ett obeskrifligt
allvar. Renässansen spökar i de små gatorna. Mantua
är med all säkerhet en liten förskräcklig håla, full
af uttråkade militärfruars sladder som ersättning för
offentliga nöjen. Men den bizarre främlingen, som
stryker längs de svagt belysta fasaderna, skapar
sig ett romantiskt aftonnöje, som de infödda kunde
afundas honom.
På piazza Virgiliana spejar jag i skymningen
fåfängt efter något Virgiliusminne. Den vidsträckta
platsen är emellertid rikt planterad med skuggiga
träd, hvilket kunde innebära en anspelning på
Geor-gican, hvari trädplanteringens poesi så samvetsgrant
blifvit besjungen. Denna lummiga Virgilius-hyllning
är kanske oafsiktlig, men lika vacker för det, och
det var alldeles riktigt handladt af Mantuanarne, när
de som jag sedan får veta, flyttade bort en förut
befintlig, alldeles onödig byst af Virgilius till annat
ställe i staden. Det är en sant poetisk plats, och
jag önskar, att jag i detta ögonblick ej vore ensam;
dessa gröna propyléer ägna sig för ändlösa
samtal med en icke alltför motstridig ande.
I Albergo Senonen sitter senare på aftonen ett
sällskap af troligen högt aktade borgare. Hur den
obetydliga scenen står klart för mitt minne! Det
kommer en liten man in i lokalen, halfspringande,
en stackars gråhårig dvärg, som säljer Corriere del
Secolo. Han ser så hjälplöst beskedlig ut, hans ögon
lysa af barnslig säljarifver, och han har af allt att
- 85 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
