Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11, den 15 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
kunde alltid något ogräs rafsas samman ute från
granntomterna.
På vägen till blomsterhandeln mölte han inte
mindre än tre fuxar — pojkarnas synonym för
lärare. Den siste var adjunkten i franska, som de
skulle ha under tredje timmen.
Det tog ju tid att få buketten vald och bunden,
och Helen öman bodde inte i närmaste grannskapet.
Men Sandy var inte den, som uppgaf en föresats
— när han verkligen fattat en, — och tio minuter
före skoltid stod han i Helens tambur och bockade
och log och log och bockade.
Till tack mottog han ett leende, mer soligt
ochhvit-tandadt än någonsin. Han mottog också en svag
handtryckning, som gjorde honom alldeles
vimmel-kantig, och när han bjöds kvar på en kopp choklad,
förmådde han inte stå emot.
Anton hade redan gått till skolan, så Sandy
undgick dumma frågor, och för resten var han beredd
att ljuga ihop hvad som helst. Det var en verkligt
bussig halftimma uppe hos ömans, och Helens
mamma var artigheten själf.
Det var först utanför porten, som Rödtopp gjorde
klart för sig, hvad han tagit sig till. Han hade
skolkat från själfva Paterstimmen, från stränge gamle
rektors kristendomstimme — närapå den värsta
förbrytelse en nedresjätting skulle kunna begå.
Rektorstimmen var redan halfliden, och att komma
i sista minuten med någon hopljugen historia gick
alls inte — rektor Majfelt var en gammal man med
en djup misstro till människans genom arfsynden
fördärfvade natur och till Sandersons natur i
synnerhet. Det var hopplöst att söka lura Pater.
Att skolka helt och hållet och låta förfärdiga sig
något slags sjukbetyg var inte heller lönt. Minst
fyra fuxar skulle kunna underskrifva Rödtopps
frisk-betyg, men inte en enda hjälpsam själ med
samvete kunde i dag underskrifva motsatsen.
Belägenheten var förtviflad, det gällde helt enkelt
nedsatt sedebetyg, och någon lika förtviflad åtgärd
måste tillgripas. Lyckligtvis låg det så kallade
landet inte långt utanför denna stadsdel. Och till
landet stod för tillfället röde Sandys enda hopp.
En flåsande, svettig och mer än vanligt rödfärgad
företeelse kom en halftimme senare störtande i
hälarna på gamle lektor Ranunculus, just då denne
tänkte sig in på lärarrummet.
— Lektorn — lektor Ranunculus!
Rösten skalf nästan som i feber.
— Hvad behagas?
Qamle lektorn stannade, och hans blick vidgades
mot Rödtopps portör.
— Jo, lektor Ranunculus, jag —
— Hvad behagas? Ranunculus — är det jag det?
— Ack, förlåt — jag mente - jag mente —
— Ja, din skälm, jag förstår nog, hvad du mente!
Och lektor Ranunculus log med en tår i ena
ögat Men han log inte mera, sedan han fått del
af Sanderssons berättelse.
— Käre Sandy, det var en ledsam historia!
— Men jag tänkte ju skaffa så mycket som
möjligt, invände Rödtopp bevekande, — jag ströfvade
omkring, så långt jag hann — i två timmar,
lektorn, och så hann jag inte hit igen —
Det glimtade litet spydigt i lärareblicken, så
skrattade han kort, men bad så få titta i portören. Där
hade Sandy rafsat samman allt möjligt smått och
. godt, allt han i hastigheten kunnat hitta vid
fabriksplank, timmerupplag och vägdiken. Det såg rikligt
ut, det var hufvudsaken.
— Det tyckes inte vara några höga poäng, sade
lektor Ranunculus, — men inte så få växter —
— Ja, se höstfloran är den rikaste på hela året,
ansåg Sanderson.
— Det har du rätt i, Sandy, det har du rätt i!
Vi få se! Vi få se! Gå in i klassen så länge och
se till, att den håller sig tyst, så —!
Och med en humoristisk nick begaf sig
botaniklektorn raka vägen till rektorsrummet.
Sanderson å sin sida sökte för en gång göra
lektorn till viljes, klassen höll sig tyst — hvilket
onekligen var Rödtopps förtjänst, eftersom det
egentligen var han, som brukade hålla oväsen.
Tio minuter senare infann sig botanikläraren i
klassen och det tämligen röd och upprörd. Det
dröjde nya tio minuter, innan han hunnit sansa sig
så pass, att han kunde börja lektionen. Och för
de stunder, som återstodo, var det insamlade
växt-materialet mer än tillräckligt. Hela klassen bar
under nästa rast klöfverblommor i knapphålen.
. Hvad som förhandlats mellan rektor Majfelt och
lektor Ranunculus är ej i detalj bekant. Men det
lär ha sagts skarpa saker, och lektorn var i onåd
under en hel termin. På Sanderson gick det
däremot ingen nöd, han behöll sitt "mycket godt"
i uppförande, och i Paters gunst kunde han inte
sjunka stort djupare från status quo.
Det hade varit för mycket begärdt, att Sandy
efter den betan skulle bättra sig. Han var och
för-blef antibotaniker, liksom han förblef antistuderande.
Han sparkade fotboll och vardt i alla fall en karl
med tiden.
Men när lektor Ranunculus för alltid slutade sina
exkursioner och lade sig till ro under årets rikaste
flora, så kom det på grafven en särskild bukett ifrån
röde Sanderson. Och ändå hade han varit med om
att skramla till klassens krans, på hvilken klassens
poet skrifvit:
"Tag den gärd, en ynglingsskara
tacksamt på din grafhög strör:
den som har bland blommor lefvat,
ock bland blommor hvila bör!
"Till lektor Almén!" Man vågade tyvärr inte
skrifva "Till lektor Ranunculus"!
Men det är under det namnet han skall lefva!
(Till illastr. å sid. 166.)
Arbetarnes konstförening i Stockholm, hvilken
nu existerat i tre år, har i lokalen Birger
Jarlsgatan 20, öppnat en utställning omfattande omkring
150 nummer, hufvudsakligen målningar och
teckningar men äfven en del skulpturer. Då det ju här
är fråga om amatörer, hvilka endast vid sidan af
sitt hårda arbete i fabriker och verkstäder ha
tillfälle att söka utveckla sina konstnärliga anlag, kan
man gifvetvis icke ha några större fordringar på
deras konst. Det utställes också åtskilliga
obetydliga och svaga saker, men här och hvar spårar man
verkligt vackra ansatser, så mycket mera att
förvånas öfver som föreningen under det senaste
arbetsåret icke haft någon lärare utan arbetat på
egen hand.
BLIF MEDARBETARE
I HVAR 8 DAG.
Skrif aldrig och fråga först — tid går därvid
förlorad — utan insänd hvad Ni tror lämpar sig för
tidningen, vare sig berättelser, uppsatser eller
goda fotografier af tilldragelser för dagen, :: ::
- 170 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
