Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11, den 15 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AVIATOREN.
SPECIALKORRESPONDENS TILL H, 8. D FRÅN NILS LAGO-LENGQUIST.
Aeroplanet löpte fram öfver den afbrända slätten,
lyfte med ett par lätta knyckar och steg som ett
gyllene jättebi mot den blå himlen.
Tretusen ansikten, som luft och vind från
koppar förvandlat i järnfärg, lyftes samtidigt, och ett
dämpadt mummel af förvåning och beundran strök
öfver lägret, där bland sjuktältens sårade och
döende jag fattat posto för att se två bulgariske
fångar förbindas.
Det var en solig novemberdag utan ett moln på
firmamentet. I små kamratliga klungor stodo de
turkiska soldaterna och pratade lågmäldt, under
det de’ med "kisande ögon följde aeroplanet, som
just nu försvann öfver åshöjden åt fiendesidan till.
De senaste dagarna hade företett det lugn, som
säger ens instinkt, att något ovanligt skall hända,
att stormen håller på att samla krafter, innan den
bryter ut. I fjärran hade vi som ett aflägset eko
hört handgevärssmatter upprepade gånger, och ett
par nattliga patruller, som kommit hem,
öfverspru-tade at blod och jord, hade rapporterat, att bulga-
-rerna närmade sig. Höjderna andra sidan dalen
hade de redan delvis börjat bestycka med
positionsartilleri, och vi kunde med hvarje timma, som
gick, allt säkrare emotse en gr¾nat, utskickad som
tr ef vare o en hälsning.
Det var under sådan situation, som vår aviatör
beslöt söka utforska ställningen å andra sidan åsen.
Hans höjd var storartad redan när han lämnade
lägerområdet, men han lyfte alltjämt, tills han som
en prick utplånades mot den blå bakgrunden.
I soluppgången dagen därpå började det fientliga
bombardemanget. Då var vår aviatör ännu mte
synlig.
— Pauvre gar^on, sade ett par officerare.
Längre minnestal eller liktal medgaf inte tiden,
eller jag uppfattade det inte, ty ett par soldater,
som, likt tryfferade kalkoner, späckats med
shrap-nells från en djäfvulsk granatboll, langades så tätt
förbi oss af två af världens makligaste, mest
opraktiska sjukbärare, att bårarne distraherade.
När hela vårt avantgarde var ett minne blott, och
tusen omutligt besjälade hjältar förvandlats till
värnlösa leksakssoldater gent emot en oemotståndlig
artillerield, blef det tid för oss att backa upp till
nästa åshöjd, där vi voro i skydd af vår centerkårs
artilleri.
Dagen därpå var jag posterad till San Stefano.
När jag trädde in i hotellets matsal där, blef den
förste jag fick se — aviatören. Hans franska
extraktion förnekade sig inte i det lifliga, impulsiva
humöret, och med utsträckta händer rusade han
mot mig.
— Det är ni!
— Jag själf!
— Af lägg rapport, jag ber er!
— Åh; ja, det är en trist histora. Min maskin...
men sätt er.. Garc^on, servera monsieur ett glas
cognac! Nu skall ni få höra!
Ni såg "L^iglon", inte sant, då den seglade upp
i molnen och försvann? Hvilka känslor fyllde inte
då mitt sinne! Ser ni, min maskin var alltid för
mig ett lefvande väsen. En, bror, en vän, en
älskarinna, kanske! När propellern arbetade, då hörde
jag hennes feberaktiga hjärta slå, och när vi
tillsamman ilade fram genom eterböljorna, kände jag det,
som före jag på en bröllopsresa med min själs
älskade. Det låter öfverdrifvet, men den som hundra
gånger anförtrott sitt lif åt en maskins järnfamn,
den flämtar af begär vid benzindoften, dess
andedräkt. Nar min hand låg på styrhjulet, och de vib-
rerande vingarne lyfte mig öfver det gråa, smutsiga,
blodiga jordbältet, då älskade jag med lidelsefull,
äkta kärlek detta väsen af samlad kraft, detta
lef-vandegjorda maskinella ting, som i sina armar ägde
makt att ge mig döden eller hålla mig kvar vid
lifvet.
Ni ler, monsieur, ni ler! Åh, neka inte, ni ler!
Jag ser draget i mungipan. Det röjer er! Men tro
mig! Liksom ni nog ibland tycker, att en bok
eller kanske endast en cigarrett intar en god väns
plats hos er, så kan en aviatiker finna direkta
psykologiska anknytningspunkter mellan sina drömmar
och tankar och sin maskin. Säg, att ni förstår det!
Jag log allvarsamt.
— Ni är svärmare, käre vän, men jag förstår er
fullt.
— Ja, inte sant, det gör ni!
Nå hör nu vidare! När jag lämnat vårt läger, var
jag tio minuter senare midt öfver det bulgariska
ståndläger, jag visste skulle vara beläget andra
sidan åsen.
Jag tror inte, att man där först märkte mig;
åtminstone sköt man inte efter mig. Jag flög således
fram öfver den starkt kuperade terrängen, där på
höjderna det fientliga artilleriet som bäst slungade
projektiler öfver mina vänner. Därefter vände jag,
cirklande öfver den sockertoppsliknande tältstaden
i dalgången, men gaf oförsiktigt vika för frestelsen
att söka på närmare håll kasta en blick på de envisa
fiender, vi så länge undflytt, och som i osynliga
gestalter blott med kartescher och granater låtit oss
ana sin närvaro.
Jag hörde det susa förbi mitt hufvud, som en
hvissling, men höll mig djärft kvar på minskad höjd.
Två, tre gånger skars luften af knifblad, men
kulorna hveno förbi, och jag hade redan passerat den
fientliga linjen, då jag hörde ett klingande ljud, som
när en stålsträng klippes af.
På en gång tystnade motorns slag, och jag föll,
föll i svag lutning ned mot en stor slätt, en
half-timmas väg till fots från vårt läger, jag landade
lyckligt och hoppade oskadd ur maskinen.
Monsieur, har ni någon gång lyft i handen en
död fågel? Har ni känt, hur underligt tung den
tyckes? Det slår ut från den en dimma af
förgängelse, olust och smärta. Har ni förnummit den
känslan, då förstår ni, hvad jag kände i det
ögonblick, jag såg min förstörda maskin med
genomborrad motorsköld stå obrukbar midt på det stora
fältet, dit endast fiendekulor tycktes mig hitta. På
gevärselden hörde jag, att bulgarerna voro i
framryckande. Jag ville inte riskera att i deras händer
lämna min döde vän.
Men när jag till fots fem minuter senare
lämnade maskinen med brutna vingar och motorn
söndersprängd af dynamitexplosionen, jag åstadkommit,
då hade jag en känsla, som anblicken af krigets
tusenden döda och tiotusenden sårade inte förmått
väcka hos mig. Det var, som om en kopparhand
med hårda fingrar klämt ihop min strupe, och, jag
blygs inte "att säga> det, monsieur, jag grät som ett
hjärtskramdt barn gråter i sin mors sköte.
INNEHÅLL: –––––––-
Justitiekansler Emil Sjöberg (med helsidesporträtt och biografi).
— Drottning Viktoria på Capri. — Inlandsbanans första led
öppnas för trafik. — Pansarbåt och ångfartyg kollidera — Svensk
konstindustriutställning i Chicago. — Arbetarekonstnär er som
utställa. — Bilder från Vassijaure naturvetenskapliga station
— Nya monument af Vigeland. — "Lektor Ranunculus" af K G.
Ossian-Nilsson. — Aviatören. Specialkorrespondens från
Konstantinopel. — Balkankriget— Patriarken af Konstantinopel †. —
Tyskt fornfynd i Eskilstuna. — Mylius Erichsen-monumentet
af-täckes. — Veckans porträttgalleri.
Eftertryck af text eller illustrationer i HVAR 8 DAQ utan särskildt medgifpande förbjudes vid laga påföljd.
F. A. B. HVAR 8 DAGS TRYCKERI. GÖTEBORG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
